Anden, ämbeten och gåvor

Vår lutherska bekännelse har betonat att Nya testamentet talar om det allmänna prästadömet. Uttrycket det allmänna prästadömet är litet missvisande, för det är inte sacerdotium universale, utan sacerdotium commune, det gemensamma prästadömet. Dit hör nämligen inte alla människor, utan de döpta som med Kyrkan tror att Kristus är deras Herre och Frälsare. Det är detta prästerskap som Petrus kallar ”ett konungsligt prästerskap”, ett heligt folk.

Vår kyrka lär också att det finns ett speciellt prästadöme, ett ”evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltandets ämbete”, som är instiftat (institutum est) för att vi skall få ”denna tro” (den kristna tron).

I vår tid finns en stark betoning av nådegåvorna. Detta har på sina håll lett till något slags ”kväkarkristendom”. Men i NT ser vi att den Helige Andes suveränitet, nådegåvornas oerhörda betydelse aldrig ställs i ett motsatsförhållande till kristna (karismatiska) ämbetsinnehavare. Så skriver Paulus om församlingsföreståndare (”biskopar”), om att i varje stad tillsätta ”presbyterer” (därav vårt ord ”präst), som inte var ett andligt råd, utan kallade ledare. Till presbytererna i Efesus säger Paulus i Apg. 20:28 att ”den Helige Ande har insatt er till föreståndare (biskopar)”.

Nytestamentlig kristendom är alltså att kalla präster och biskopar, till att vara herdar och lärare i församlingarna. Till den nytestamentliga bilden hör också att vid behov avsätta dem, om de inte håller sig till Bekännelsen. Detta bör dock inte handla om småakigheter eller spetsfundigheter.

Men dessa två ämbeten, i den lutherska bekännelsen formulerade som det allmänna eller gemensamma prästadömet respektive predikoämbetet, de speciella prästadömet, spelas aldrig ut mot varann och ersätts inte av det faktum att varje kristen av den Helige Ande tilldelats någon eller några gåvor. Tvärtom handlar det om samverkan och samarbete.

Henrik

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *