En svår ekvation

I dagens nummer av Kyrkpressen skriver ärkebiskop emeritus John Vikström något som jag har svårt att få att gå ihop. Han konstaterar å ena sidan – vilket jag väl förstår – att den traditionella ämbetssynen är en legitim syn och att biskopsmötet också har fastslagit detta.
Men sedan konstaterar han å andra sidan att alla måste följa kyrkans lagliga ordning, ingen har rätt att vägra samarbeta med kvinnlig präst.

Vi har – som alla vet – flera präster i vår kyrka som lär att Jesus dog i onödan, att någon frälsning inte behövs, att Jesus inte uppstod osv. Medan den förra gruppen drabbas av hot om avstängning från ämbetet, inte uppförs på förslag till tjänster, inte ens får undervisa om detta (enligt biskop Heikkas betänkande, som dock ännu inte godkänts, men som flere biskopar uttalat sig positivt om), drabbas den andra gruppen inte av något som helst.

Vi får då för mig följande obegripliga ekvation:

– En legitim trostolkning får inte levas ut i handling
– En illegitim trostolkning får levas ut, utan begränsningar.

Hur kan man i en kristen, luthersk kyrka dra strecket mellan lära och liv? Antingen måste man säga att detta är en villolära, detta är fel, och därför får man inte handla i linje med något som inte är rätt, eller så måste man säga att en riktig lära inte bara får utan till och med skall levas ut.

Man kan ju här också peka på grundlagens 11§ och på Jämställdhetslagens 2§, som konstaterar att ingen kan tvingas till trosutövning.

Det är ju som om man skulle säga: du har rätt att vara vapenvägrare, det är en helt legitim syn, men här har du ett stormgevär, du kan inte vägra att skjuta med det.

Men om vi, vilket nu är fallet, har två uppfattningar om vad som är rätt, då kan vi lagstifta om hur vi skall handla vid intressekonflikter.

Därför frågar jag: om alternativen är Keijo Rainermas syn (www.rakentaviaratkaisuja.fi) som innebär att man respekterar varandra, och att vardera gruppen får handla enligt sin syn och att majoritetens syn är avgörande i alla konfliktsituationer, eller Heikkas syn att man tvingas handla mot sin övertygelse, att flera präster blir utrökta ur kyrkan om de följer det de tror att är rätt, vilket är mera rimligt, och mera kristligt?

En svår ekvation har uppstått. Hur kan en fråga som man anser att inte är en huvudfråga leda till större konsekvenser för en präst i negativ mening än det att han förnekar trosbekännelsen?

Vart har vi kommit?

Henrik