Postpåsk..

Vad påskpost är, vet väl alla även om påskkorten nästan har försvunnit. I min barndom sändes ganska mycket påskkort och -hälsningar.
Men postpåsk, vad skulle det vara? Vet inte om man ens kan bilda ett sådant ord, men ”post” betyder ju ”efter”, även med bitonen ”passerat stadium”, och postpåsk skulle i då stå för att vår tid är en tid när påsken inte längre firas allmänt, när den för många är ett passerat stadium som aldrig ens passerade.

Jag har tidigare skrivit om hur våra största dagstidningar bevakat påsken. (Förresten, kanske Hbl vill ta in intervjuer om den kristna missionen t.ex. när Ramadan inleds?)

Idag kom jag över en diskussion om situationen i England, som ganska långt beskriver fenomen som är kända även här.

”TIM” skriver:

Easter seems to me to be fading away as a festival that has national relevance.
Compare it with Christmas, a time of year when, Christian or not, a lot of people make the effort to go to church or sing carols, even if they don’t normally. For many churches, it’s their busiest period, bar none.
But Easter: I hardly know anyone who makes a special effort to visit church. People don’t send Easter cards; unlike Christmas time, there’s no attempt to unwrap ”the true meaning of the season”.
20 years ago I remember the Radio Times cover would always be: ”Holy Week and what special programmes are on TV and radio”. You’d never see so much attention given to Holy Week nowadays.
And a church near me has stopped having any special services on Maundy Thursday, and scaled back the events on Good Friday.
Easter is now about DIY, chocolate and going away on holiday – not a time to remember a certain crucifixion or make time for any special cultural commemoration.

Jag fäster mig vid några tankar i hans inlägg (en nyhetsredaktör vid Sky News).

Han konstaterar skillnaden mellan julen och påsken. Julen firas allmänt både av kristna och icke kristna. Många går i kyrkan, sjunger julsånger, också sådana som normalt inte gör det.

Jag känner knappt någon som går i kyrkan till påsk, skriver han. Människor sänder inte påskkort, och ingen försöker ta reda på vad som egentligen är orsaken till att man firar påsk.

För tjugo år sedan var det annorlunda, berättar han, och talar om hur detta uppmärksammades i TV och radio. Nu har till och med församlingarna börjat ”nedmontera” sin verksamhet under Stilla veckan och påskhelgen!
Nu handlar påsken om ”DIY” (gör det själv), med choklad och annat.

Låter det bekant?

Men det finns också annat att säga om påsken.

Da Vinci-koden har lyckats väcka diskussionerna om Jesus till liv. Man kan naturlgitvis fråga sig om detta kan ses som något positivt, eller om den oriktiga och fullständigt falska informationen är det enda som fastnar.

Judasevangeliet som jag har läst igenom och som visar sig vara en mycket typisk gnostisk skrift, ganska odramatisk egentligen, har väckt nya diskussioner om stilla veckans händelser till liv. (Judasevangeliets text vittnar för övrigt om att författaren känt till evangelierna och även Apostlagärningarna, tydliga anspelningar finns, men dessa är helt godtyckligt använda för författarens egna, bestämda syften).

Nu är frågan om detta skall ses som en möjlighet för den kristna tron, vilket en del – bl.a Stefan Gustavsson, känd apologet och föreläsare från Sverige – vill säga. Varken Stefan Gustavsson eller andra som gjort en liknande bedömning vill ju påstå att det ligger något acceptabelt att sprida osanningar om den första påsken eller om Jesustraditionen. Men de vill hävda att detta ändå kan föra Jesus på agendan igen.

Också Mel Gibsons The Passion of the Christ, filmen som gjordes med seriösa avsikter men som förutspåddes bli en flopp, vilket ju inte blev fallet – den blev en succé på många sätt – har inneburit att miljontals människor konfronterats med den kristna tron.

De ökända Muhammed-karrikatyrerna har också bidragit till att religiösa frågor aktualiserats igen.

I ett annat citat från Sky News säger ”Mandy”med hänvisning till ovannämnda exempel:

Though these example are just giving people a taster of Christian theory, it does spark religious debate in the wider public.
I think for many people this introspective process may pull people back to the pews once again.

Det som enligt min mening åtminstone bör sägas är att vi kristna inte kan ”två våra händer” och säga att människorna inte vill tro, att man fjärmats från den kristna tron. Detta är naturligtvis också sant, och det är odiskutabelt så att varje människa bär ansvar för hur hon förvaltar sanningen i sin själ.

Men frågeställningen kan inte avfärdas så lätt. Vad har vi gjort, för att evangeliet skulle ”exponeras” för våra medmänniskor?

Ännu en hänvisning till något som kan ha bidragit till helhetsbilden av en ”postpåsk”, ett skede där påsken för människan är ett passerat stadium. I långfredagens nummer av Helsingin sanomat (14.4.) skriver professor emerita Päivikki Antola om den kristna predikan. Hon konstaterar bl.a att även om över 90% av kyrkoherdarna och över 80% av prästerna tror på helvetet, så förkunnas nästan aldrig synd, dom, förtappelse, helvete eller ens omvändelse i dagens gudstjänster. De som förkunnar om detta är bara väckelserörelsernas lekmannapredikanter, ibland, skriver hon.

Det finns ingen omvändelse från synden, för det finns ingen synd att omvända sig från, göra bättring från, skriver hon.

Ju mera man tänker och tittar sig omkring, desto mera börjar perspektiven på den passerade påsken förändras.

Det är givetvis så att människan måste förändras, hon måste vända om till Jesus, till påskens Jesus, som led och dog för våra synder, och som uppstod därför att döden inte kunde behålla den Rättfärdige. Ingen människa kommer förbi detta ansvar för hur hon hanterar sanningen i sitt liv.

Men det blir för mig alltmera uppenbart att det finns ett samband mellan människors brist på tro (och även otro) och kyrkans försummelser.

Frälsta, räddade, blir vi genom att tro på Honom som gör den ogudaktige rättfärdig, skriver Paulus. Men till att vara kristen hör även det som Paulus skriver i 2 Kor. 5:15 – ett ord så här till påsk!

Låt oss börja med att be om kyrkans förnyelse. Om att vi kristna skulle bli kristna, i ordets egentliga betydelse.
För sedan kan mycket hända.

Henrik

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.