I valet och kvalet

Nu har det så klarnat att det blir sju kandidater i biskopsvalet. En lista, enligt uppgift klar, lämnades inte in. Jag tycker att det är beklagligt, att först ställas upp och sedan ändå tas ”åt sidan”. Jag har inte exakta uppgifter om vad som har skett, och i vilken mån det är valmansföreningen som beslutat detta, eller i vilken mån detta har skett i ”samförstånd”. Och om samförstånd betyder det som det skall betyda.

Skillnaden mellan honom som nu lämnades utanför valet och oss andra är inte stor. De flesta av oss kommer att gå samma öde till mötes. Bara en person kan väljas till biskop.

Det kan tilläggas att med valet följer också kvalet.

Vi har inte sett så mycket av detta ännu, men vi vet att det kommer. Man kan bara uttala förhoppningen om att samtalen inför valet skall kunna ske i uppbygglig anda, och utan att otillbörliga medel tillgrips.

Det har funnits signaler om att några måhända ser biskopsvalet som ett profant val, som ett – om nu inte ett presidentval så i alla fall något av ett partiledarval. Biskopen har utan tvivel en viktig position. Men det är viktigt att komma ihåg att man väljer en herde, inte en partiledare. Kanske det är relevant att just använda dessa ord nu.

En av de svårhanterliga frågorna är ju att det inte är kyrkans medlemmar som väljer biskop, utan präster och elektorer. Alla får tycka, många har åsikter, många kan vara frågande och undrande, men bara vissa ”utvalda” får välja. Om detta är en bra eller dålig ordning får man ha olika uppfattningar om, det kommer dock inte att påverka detta val (i kyrkomötet diskuteras ett initativ som föreslår att stiftsfullmäktige skall välja biskop, vilket skulle innebära en ännu mycket mindre skara).

Det finns risker i valförberedelserna. Målsättningen skall ju vara att verka för kyrkans bästa, om det är vi alla säkert ense. Men när det gäller frågan vad detta konkret innebär kan vi ha delade meningar. Men jag tror nog att det också finns en ganska stor enighet kring förhoppningen att valdebatterna skall väcka intresse för kyrkan och engagera trons frågeställningar på ett positivt sätt.

Men finns också risken för frustration? Om engagemanget finns och väcks, men inte möjligheten att i praktiken påverka utgången?

Min förhoppning är att vi skulle komma in på de väsentliga frågorna, som jag tycker utgår från frågan vad kyrkan skall vara. Massmedia är naturligtvis intresserade av inställningen till ordningen med kvinnliga präster, välsignelse och ev. vigsel av samkönade par. För oss som deltar måste det finnas viktigare frågor. Inte så menat att valet skall ske med släckta lyktor, men så att samtalen kommer in på de stora frågorna och utmaningarna.

En för mig viktig fråga – kanske i motsats till vad folk tror – är att det är viktigt att man ger olika uppfattningar livsrum i kyrkan. Jag tycker inte ämbetsfrågan är en tillräckligt stor fråga för att kyrkan skall spricka. Och jag tror att vägen heter icke våld. Jag anser, vilket jag tidigare sagt, att vi har råd att respektera övertygelser.

Nu skall ingen tro att jag med detta menar att alla åsikter skall florera i en kristen kyrka! Så kan ju inte vara fallet. Tvärtom måste frågorna lösas i ljuset av det som kyrkans bekännelse och värdegrund: Guds Ord.

Men om man förstår Ordet olika, kan det vara bäst att ge tid, för tiden skall visa frågornas verkliga ansikte: av frukten känner man trädet. Och frukt kräver som känt tid. Nu kan detta hanteras totalt fel, det kan fattas som ovilja att ta avstånd från det som är falskt och fel, det kan tolkas som förhalningstaktik osv. Men för den som tror att Gud vill leda sin kyrka innebär det en tid av prövning och bön. Jag tror att det i varje fall behövs en rörelse, där präster och lekmän i långt högre grad än nu finner samförstånd och enhet i detta.

Problemet är att bara en viss grupp tänker så. Jag måste säga att jag upplever den anda som biskop Heikkas arbetsgrupp ger uttryck för som skrämmande. Anpassa dig eller försvinn! Är detta verkligen de enda alternativen ? Det finns också de som säger det bland de konservativa: här finns ingenting att diskutera. Om man med det menar att det som inte är bibliskt, är inte teologiskt, så kan jag instämma. Att jag har min uppfattning om t.ex. ämbetsfrågan vet väl alla. Om det däremot handlar om förståelse av Ordet, är jag beredd att bida.

Jag är övertygad om att det skall visa sig om vad som har Guds välsignelse med sig, och vad som inte har. För det är nog klart att det är just denna aspekt som är den avgörande frågan. Men samtidigt handlar det nog om rätten att leva enligt sin övertygelse. Ingen enhet kan påtvingas en kristen kyrka. Därför är samarbetstvånget något helt ofattbart för mig. Vem skulle vilja stå vid altaret med en dit kommenderad…?

I senaste nummer av Kyrkpressen säger biskop Huovinen att det snarare handlar om när än om kyrkan spricker. Jag är nog böjd att instämma, med tillägget om inte Gud själv griper in.

Återstår att se vad det blir. Och framför allt att knäppa händerna!

Henrik

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *