Konfrontation eller integration?

Prof. Antti Laato har i en skrivelse som finns på denna blogg talat om vikten av att acceptera mångfald inom kyrkan. Inom en överskådlig tid kommer kyrkan här – såsom i Sverige – att bli en minoritetskyrka, om de nuvarande trenderna fortsätter. Och skattebetalare behövs, säger Laato.

Teologiskt står vi för tillfället i många avseenden i en konfrontation, i ett motsättningsförhållande till mycket av det som sker i kyrkan. Den tydligaste frågeställningen gäller naturligtvis ämbetsfrågan, som man också vill göra till biskopsvalets huvudfråga.

Men också andra frågor är på kommande, det är bara en tidsfråga när homosexfrågan blir aktuell inom kyrkan. Min förnimmelse är att man kommer att driva den på samma sätt som ämbetsfrågan, både vad argumentationen och processen beträffar. Vad argumentation beträffar så handlar det givetvis om kärleken: ”störst bland dem är kärleken” – och kärleken då självdefinierad, eller tidsrelaterad, kontextuell, inte relaterad till det som Bibeln säger att är ett rätt uttryck för kärleken. Processen kommer kanske att handla om att frågan förs till olika kyrkomöten tills den finner en form och en situation som möjliggör ett godkännande, precis som de fyra gånger kyrkomötet behandlade ämbetsfrågan. Den Helige Andes ståndpunkt gällde ju den omröstning då beslutet om den nya ordningen gick igenom, kan man skriva med en gnutta ironi, dock med en allvarlig underton som ingen torde kunna förneka. År 1984 hade biskopsmötet sagt att frågan måste avgöras en gång för alla, i den ena eller den andra riktningen, men så blev det inte. När kvalificerad majoritet inte uppnåddes, togs ett nytt initiativ och frågan bereddes på nytt och avgjordes år 1986.

Vilken plats har då integrationen?

Det kan vara skäl att seriöst dryfta den frågan, mera seriöst än vad som här är möjligt. Integration innebär ju praktiskt att inte göra motsatsförhållanden av sådant som kan existera tillsammans, att inte säga antingen eller utan både och. Det är dock viktigt att tillägga att integrationen har haft sin stora betydelse inom kyrkan. Det skulle vara fel att säga ett antingen eller när det t.ex. gäller lågkyrklighet eller högkyrklighet. Det är lätt att se att båda ”rörelserna” har berikat kyrkans liv. Inte heller behöver man, vilket biskop Bo Giertz påpekade på sin tid, göra ett motsatsförhållande av liturgi och väckelse, båda behövs, och båda har bibliska rötter.

Men hur är det då med de teologiska frågor som vi brottas med idag? Kristenheten är delad, sett i ett världsvitt eller nationellt perspektiv, just i frågor som kvinnliga präster eller utlevd homosexualitet.

Angående den senare frågan tycker jag att det är omöjligt att komma förbi texter som Rom. 1, 1 Kor. 6 m.fl. som entydigt och tydligt tar avstånd från utlevd homosexualitet. För min egen del behöver jag inte vänta på någon utredning från kyrkan, eller på något beslut av kyrkomötet. Det är med Bibeln som kyrkomötets beslut och utredningar skall prövas, och inte tvärtom – att kyrkomötets beslut skall bekräfta eller avskriva bibeltexter.

Vad ämbetsfrågan beträffar är jag, vilket jag tidigare skrivit, mera böjd att förespråka integration. Denna integration är inte min teologiska position, utan ett försök till lyhördhet och realism. Problemet är att någon större enhet mellan teologer och lekmän inte föreligger, snarare handlar det om diskussioner mellan olika teologiska synsätt. Många lekmän har en helt pragmatisk syn, för att inte skriva rent känslomässig inställning – om en människa är trevlig, och dessutom from, är allt väl.

Jag vill gärna upprepa mig och här understryka att det goda som sägs och görs av kvinnliga präster har jag inte någon anledning att bestrida eller avvisa. Jag är rädd för att manliga präster har skadat kyrkan långt mera. Men min fråga är som jag har sagt tidigare om kyrkan har anvisat troende kvinnor ett rätt ämbete, rätta uppgifter. Vi har många exempel på att man inte behöver vara präst för att bli till välsignelse och göra ett meningsfullt arbete inom kyrkan! Här handlar det ju inte om att män skall anvisa kvinnor andra uppgifter, det handlar om hur vi skall förstå bibeltexter, som är gemensamma, som finns i samma Bibel för både kvinnor och män.

Det är inte lätt att skriva om detta. Det är svårt att uttrycka sig så tydligt att läsaren förstår att man vill tala om en sakfråga. Samtidigt är jag pinsamt medveten om att allt som sägs i ämnet samtidigt berör andra människors liv, deras arbete och identitet på ett mycket djupt sätt. Jag är dock tvungen att svara på frågor som ständigt ställs till mig och försöka redogöra för min ståndpunkt.

Argumentationen inför beslutet var ju i hög grad omöjlig att följa – jag hänvisar till tidigare kommentarer – när man genom att hänvisa till texter som talar om det allmänna prästadömet drar slutsatser för det speciella prästadömets vidkommande. Svårt är det för mig att förstå att samhällets kvinnosyn var hindret för Jesus att kalla kvinnliga apostlar och för urkyrkan att insätta kvinnliga präster. Detta skulle inte ha varit mera anstötligt än allt annat som den kristna församlingen stod för, knappast ens anstötligt när det fanns kvinnliga präster i hedniska sammanhang! Och slutresultatet skulle inte ha blivit sämre för kyrkans apostlar, av dem var det sannolikt endast Johannes som dog en naturlig död.

Men det finns en aspekt som har gjort mig beredd att tänka på ”time-out”. Vi behöver samla laget och samtala om vägen vidare, vi behöver få en större enhet bland de kristna i kyrkan.

Men jag understryker att integrationen i första hand skall vara kyrkans linje, inte ett allmänt accepterande av olika synpunkter och åsikter. Tvärtom tror jag på att låta dem ”växa tillsammans”, så skall det bli uppenbart var vägen går.

Om jag tänker på biskopsvalet, vilket inte är den enda relevanta frågeställningen i detta sammanhang (en större frågeställning gäller livet för många präster, teologer och kristna med traditionell bibelsyn), så frågar jag mig om det inte trots allt är viktigast ur båda åsiktsgruppernas synvinkel att kvinnor och män har möjlighet att bli präster, får utöva prästämbetet enligt sin övertygelse, och får samarbeta där det sker genom ömsesidig överenskommelse, frivilligt, med allas samtycke.

Jag frågar mig nämligen om denna inställning, som inte är idealisk eller optimal, inte ändå är mera kristlig och fruktbärande än den av Heikkas arbetsgrupp föreslagna ömsesidig hedersbevisning på våra villkor.

Eller har vi bättre alternativ? Sämre har vi åtminstone. Ett sådant är att kyrkan delas, spricker och splittras. Med förvillade kristna som följd.

Eller är det så att vi redan har nått ett skede där en delning är ofrånkomlig? Jag skulle inte vilja tro det. Förutsättningen är säkert den att frihet, som enligt skalden är det bästa ting, kan råda också inom kyrkan, annars är utgången given.

Henrik

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.