Den Enda Frågan

Jag har förundrat mig över hur alla, både meningsfränder och meningsmotståndare, både kyrkligt aktiva och kanske mindre aktiva, är upptagna av Den Enda Frågan.

– Vad tycker du om kvinnliga präster?
– Hur tänker du göra, om du blir vald till biskop, med kvinnliga präster? Skulle du viga?
– Tänker du installera kvinnliga kyrkoherdar?
– Samarbetar du med kvinnliga präster?

Alla uttryck för Den Enda Frågan kommer inte i frågeform.

– Han är en kvinnohatare!
– Han har nog kapitulerat.

Och olika diskussioner, nästan i alla läger, går ut på att man måste ha en biskop som säger ja till beslutet år 1986. Det förefaller som om många av dem som motsätter sig beslutet också skulle utgå från detta. Det är inte rätt, tänker man, men det går inte att ha en biskop som motsätter sig detta beslut. Eller ”hur skulle du klara av de frågor som då uppstår?”

Varför inte? Varför skulle det inte gå? Den traditionella synen är legitim, det är ingen villolära, det erkänner de flesta, också de som kämpat för den nya ordningen.

När jag har försökt säga att jag tycker att vi i en situation där vi är oense, skulle ge frihet åt alla att verka enligt sin övertygelse, att låta både kvinnor och män bli präster, säger man: nu har han ändrat sig (vilket alltså inte är sant).

Värst känns det när man – från båda hållen – får läsa vad man anser, utan att riktigt känna igen sig.

Jag tror inte ämbetsfrågan kan eller skall lösas så att någon med våld skall försöka börja bekämpa några. Läro- och bibelfrågor måste lösas genom studium, bön och samtal. Gud skall upplysa sitt folk och ge ljus åt dem som ber Honom därom!

Jag menar inte att vi kan strunta i vissa frågor, och ta andra på allvar.

Men jag tycker att vi måste kunna tala om något annat än denna enda fråga.

(Är det självklart att säga, att vi också borde kunna tala om denna fråga, på ett sakligt sätt, och också diskutera kyrkomötets beslut i ljuset av NT? Om det skall vara ett samtal, måste bägge parters argumentation få komma fram.)

Det som jag däremot tycker är att denna fråga inte får bli kyrkans huvudfråga. Människor blockeras av att vi i kyrkan bara talar om Den Enda Frågan.

Eller för att säga det tydligare: fel fråga har blivit Den Enda Frågan. Och det handlar inte bara om VAD vi som kristna skall tänka om det speciella prästämbetet, det handlar också om vilken plats vi ger den frågeställningen.

Jag tror nog att mycket stora frågor döljer sig bakom denna frågeställning, det är – vilket jag skrivit tidigare – fråga om vad Guds Ord säger, och också om Guds Ord skall vara auktoriteten.

Men det som också fattas idag är ENHETEN, samsynen, mellan troende människor. Nu är det långt prästernas och teologernas diskussion. Däremot är det inte bara männens diskussion, vilket ofta hävdas. Många kristna kvinnor är är emot eller åtminstone tveksamma till nyordningen.

Men det finns viktigare frågor. Gudsfrågan, varje människas frälsning. Behov av hjälp och tröst när man drabbas av det svåra i livet. Är vårt stift en Jesusrörelse, där den viktigaste person som har vandrat på denna jord, som har sagt att Han är den enda Vägen till Fadern, som har sagt att Han är världens ljus, får stå i centrum??

Tyvärr tror jag att människor inte upplever vår kyrka så. Några säger si, andra säger så, folk debatterar och grälar, och sökande människor drunknar i allt virrvarr.

Under ett samtal häromdan med min gamla far, vid hans sjukbädd , knäppte han plötsligt sina händer och bad Gud om väckelse, i vårt land, i vår kyrka.

Jag tror att detta är vad som nu behövs. Min käre far, som inte kände Kristus som barn och som ung, och som kom till tro strax före kriget, hade frågat om olika frågor i kyrkan, också litet om biskopsvalet. Och sedan såg han vad som nu fattas! Väckelse! Andens, Guds eget ingripande!

Till väckelsernas sanna kännetecken hör alltid ett överraskningsmoment. ”Generalerna förbereder alltid föregående krig”, heter det. Jag undrar om inte det om det andliga livet kunde sägas något liknande. Vi väntar ofta på att Gud skall göra så som Han tidigare har gjort, inte bara i sak, utan även till formen. Kyrkans förnyelse skall ske som det en gång skedde.

Mina tankar är inte era tankar, och era vägar är inte mina vägar, säger HERREN. Nej, så mycket som himlen är högre än jorden, så mycket är mina vägar högre än era vägar och mina tankar högre än era tankar. Jes. 55:8

Vi behöver ingen kopia av gamla tider, vi behöver Guds original. En Andens väckelse idag!

Detta borde vara vår största passion, både inför biskopsval och allt annat.

Och en bra bön i alla frågeställningar har psalmisten i den längsta psaltarpsalmens sista vers (Ps. 119:176).

Henrik

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.