Du med och jag med…

I diskussionerna om kyrkans framtid är det enligt min mening med att som konkret målsättning försöka hålla fast vid principen ”du med och jag med”.
Men genast dyker det upp två frågor:

(1) Får alla vara med, nota bene, enligt sin övertygelse?

(2) Vill alla vara med, i en kyrka som är så pluralistisk och som redan har tagit negativ ställning till de konservativa, senast nu i fallet Vesa Pöyhtäri i Uleåborg (Domkapitlet gav en skriftlig varning).

Vad den första frågan beträffar har jag många gånger försökt säga att jag tycker att man måste ha mycket starka skäl till att medverka till att bryta ner den gemenskap som under sekler har fötts. Man kan naturligtvis (med rätta) hävda att gemenskapen bryts när avsteg från Guds Ord sker. Frågan är dock om inte situationen nu är för oklar. Det finns många församlingar där full frihet råder, där Guds Ord förkunnas och utlevs enligt vår kyrkas bekännelse. För sådana församlingar och dess medlemmar är allt tal om behovet av nya gemenskaper obegripligt. Ingenting hindrar en att verka efter bästa förmåga, att be och arbeta!

Men det finns en växande skara som ställer sig frågande till den målsättning som åtmisntone jag ännu vill hålla fast vid. Är det någon idé att förhandla om prästvigning i en kyrka som så tydligt signalerar likgiltighet och ovilja till att förstå. På allt flera orter är nya gudstjänstgemenskaper, eller väckelserörelser med alternativa gudstjänster i ”traditionell” anda, ett allt mera lockande alternativ.

Jag anser att vi måste få ett slut på processandet mot präster som vill hålla fast vid kyrkans bekännelse. Finns där andra aspekter med, är det inte domstolsbeslut och varningar som gäller, utan samtal och gemensamma försök till förståelse. Det är märkligt att just kyrkan skall gå i spetsen för ett tänkande som inte vill värna om samvetsfriheten, medan man i samhället i övrigt ofta har drivit denna aspekt.

I vårt program, jag vill gärna säga ”vårt”, inte bara ”mitt”, ingår förhoppningen att man skall finna lösningar som innebar att man kan bevara åtmisntone den yttre enheten. Kyrkan kommer säkert att profileras på olika sätt, så att personer med gemensam övertygelse söker sig samman över församlingsgränserna. Detta sker redan.

I allt detta är det viktigt att komma ihåg att det inte är vi, utan Herren själv, som leder sin kyrka. Därför bör vår bön vara att Herren inte ”skall flytta ljusstaken från dess plats”, utan att vår kyrka ännu får nåd att besinna sig, och att vi, en och var, får del av den Andens förnyelse som vi så nödvändigtvis nu behöver.

Henrik

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *