Svårare än prästexamen

Biskop Sven Danell, f.d. biskop i Skara, skriver om Joh. 21 och de tre svåra frågorna, eller kanske rättare sagt den svåra frågan x 3, att de är ”svårare än prästexamen”.

Frågan lyder som känt ”Älskar du mig?”, och den som ställer frågan är Kristus.

Detta är herdefrågan, biskopsvalsfrågan, framom alla andra. I Joh. 14:23 ff ser vi också konkret hur Jesus sammanbinder kärleken till Honom med Ordet:

” 23 Jesus svarade: ”Om någon älskar mig, håller han fast vid mitt ord, och min Fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och ta vår boning hos honom. 24 Den som inte älskar mig håller inte fast vid mina ord. Det ord som ni hör är inte mitt utan kommer från Fadern som har sänt mig. 25 Detta har jag talat till er, medan jag är kvar hos er. 26 Men Hjälparen, den helige Ande, som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt vad jag har sagt er.”

Här finns nog för oss alla det mest centrala, och den allra nödvändigaste frågan att svara på, detta är Huvudfrågan framom alla andra frågor.

Henrik

Här igen!

Ett serverfel gjorde att vi var utslagna ett dygn, men allt tycks vara frid och fröjd igen – åtminstone vad tekniken beträffar…

Henrik

Huvudfrågan

Det är är märkligt att också vi inom kyrkan tycks vara fokuserade på en enda fråga inför biskopsvalet. Finns det verkligen ingenting annat vi borde tala om? Eller har vi gått med på att agendan skrivs av media..

Henrik

P.S. Vi kan och skall tala om också denna fråga -fram för öppenhet – men proportionerna är nog fel nu!

Tf …

Jag förenar mig i Paul von Martens’ allvarliga fråga i senaste nummer av kyrkpressen (läs den!).

Vad vill Gud säga oss när vi har en tf domprost (eller kanske inte ens det), en tf biskopsgård (eller inte ens det), en tf domkyrka (eller egentligen inte ens det). Skall vi få en tf biskop snart också? Fattas ännu att vi har ett tf stift, för att inte med den här farten och andan säga fd..

Förr skulle folk ha frågat: vad vill Gud säga oss?

Frågan är nog lika relevant idag.

Henrik

Spelet hårdnar

En gammal prästman ställer i kyrkpressen några öppna frågor till mig. Han antyder att jag försökte slingra mig i radioprogrammet när Gustav Björkstrand ställde några frågor till mig.

Han ber mig svara med ja eller nej, och säger att jag inte skall komma med motiveringar eller slingrande förklaringar, där hade vi det igen. Men sedan säger han att jag skall förklara (!) hur vissa situationer som han ser som problem skall lösas.

Jag står således inför en svår uppgift när det gäller att följa dessa direktiv.

Först av allt skulle jag nog gärna be honom lyssna på programmet en gång till, jag anser att jag inte försöker slingra mig, utan att detta är ett förnedrande invektiv. Borde också jag kanske ha svarat på denna fråga såsom någon svarade på en annan fråga att jag väntar tills utredningen är klar, och att jag gärna deltar i den och tar ställning sedan när den är klar???

Jag försökte redan försonligt svara nämnda präst när han i Vbl för några veckor sedan nämnde hur många problem som skulle uppstå om en man med mina åsikter blev vald till biskop. Jag sade då och upprepar det nu att jag inte tänker ge mig in i polemik med andra kristna, präster eller lekmän. Däremot är jag villig att motivera min syn och lyssna på andras motiveringar. Detta kan säkert ske vid träffen eller träffarna med elektorerna.

Jag tycker att kyrkan i detta läge borde ge livsrum åt alla präster, både män och kvinnor att leva enligt sin övertygelse. Att tvinga någon till något som strider mot någons samvete och övertygelse medför ingenting gott. Detta måste då inkludera både ordination och tjänstgöring.

I en situation när vi ser olika, tycker jag att vi kommer framåt bara om var och en står inför Gud med sin syn, utan att provocera, förakta eller bekämpa någon.

Jag vill inte gå mellan någons samvete och hans eller hennes Gud. Jag hoppas också jag får samma rätt som jag är beredd att ge andra. Knappast vill väl någon ha en ordinator som tycker att han handlar fel när han viger eller åtminstone inte har tro på att det är rätt. I en kyrka där alla biskopar (plus några pensionerade) viger kvinnor, är vägen inte stängd för någon.

Alternativet, att de som har den traditionella synen inte blir prästvigda, om de inte lovar att handla mot sitt samvete, tycker jag minsann inte är någon kristligare lösning. I en tid när man t.ex. inom hälsovården betonar de anställdas rätt att ha en övertygelse och leva enligt den, går trossamfundet kyrkan (!) i spetsen för dem som vill gå intoleransens väg (för det är ju det som det verkligen handlar om). Man börjar förfölja minoriteter, som håller fast vid en syn som har förklarats legitim och som delas av många kyrkor, samtidigt som man beskyddar och hälsar uppenbara heretiker. Det kan kännas som hårda ord, men handen på hjärtat, är det inte sant?

Vad är det som hindrar att vi ger varann friheter?

Man bör dessutom komma ihåg att en ordination eller en installation (som för övrigt en präst kan förordnas att sköta både för kvinnors och mäns vidkommande) är en engångshändelse, som sådan naturligtvis viktig. Men långt viktigare än vem som viger till tjänst är det att alla bereds möjlighet att verka som präster, att var och en får söka tjänster, utnämnas, väljas osv enligt församlingens önskemål.

Situationen är heller inte så svart-vit som man ibland vill framställa den. Många av oss står, om inte dagligen, så varje vecka i kontakt med varann över åsiktsgränserna, vi samtalar, planerar, ber, konsulterar varann, diskuterar, utbilda osv. I kyrkomötesarbetet är jag med om andakter som kvinnliga präster leder, sitter i utskott där en kvinnlig präst ofta leder ordet osv. Är med i olika arbetsgrupper tillsammans med kvinnliga präster. Detta gäller i tillämplig mån många av oss. Det är främst altargemenskapen som är problemet, där vi ser olika. Anneli Aejmaeleus skriver i Teologisk tidskrift att hon absolut inte skulle vilja stå vid altaret med någon som inte är övertygad (minns inte exakt hennes formulering). Hennes ord visar att också där finns en gemensam förståelse av situationen, som ingendera parten upplever som ett ideal, men som är ett ärligt medgivande av vad problemet rör sig om.

Naturligtvis är situationen inte optimal, när kyrkan inte är enig. Men bättre är frihet och respekt för oliktänkande än tvång och diktat!

Jag lovar, om det blir aktuellt, att försöka se till allas rätt, att försöka ta ansvar för helhetssituationen. Men jag måste, liksom alla, handla enligt vad jag tror att är rätt. Det hoppas jag att alla andra också gör. Må Bibeln vara vårt rättesnöre. Inga administrativa åtgärder kommer däremot att vara något hinder, för frågan skall inte lösas så. Och alla praktiska problem kan nog lösas, det enda som behövs är vilja! Kreativitet när det gäller finns det nog.

Jag hoppas att vi inför biskopsvalet och efter det skulle se på kyrkans utmaningar. Kvinnoprästfrågan är inte den norm, enligt vilken alla läror och lärare skall prövas och bedömas. Jag förstår dock avsikten med att man ständigt tar upp den i olika sammanhang, alltför väl, kunde jag tillägga. Min fråga är: tror vi verkligen att detta är den fråga som hela biskopsvalet skall koncentreras kring? Vi har i vårt stift oförenliga åsikter, som en biskop måste försöka hantera på något sätt. Vem som än blir vald kommer att stå inför dessa frågor. Frågan är: ryms alla med? Hur skall vi finna en lösning som alla kan leva med, som inte heller lämnar de konservativa utanför?

Det har talats om spelregler. Med spelregler menas tyvärr ofta det att inte alla får vara med och spela. Jag hänvisar till Antti Laatos artikel om behovet av att kyrkan förkovrar sig i sin förmåga att inom sig hysa olika profileringar i linje med den anglikanska kyrkan.

Detta är egentligen inte min teologi. Detta är ett försök att inte genom förhastade slutsatser bryta sönder något som har byggts upp under sekler. Kanske är det för sent, kanske är det idealism. Men jag skulle vilja försöka i väntan på att Gud själv skall gripa in och leda oss till större samförstånd och enighet, vilket bara kan ske genom en djupare förståelse av Guds heliga Ord.

Om denna linje, som vill ge båda åsiktsgrupperna en möjlighet att verka som präster enligt sin övertygelse, väcker förtroende, får valet utvisa.

Det finns tecken på att spelet hårdnar. Det är också ett tråkigt faktum att man många gånger möter större barmhärighet utanför kyrkan än innanför den.

Alltså: frihet för alla att verka enligt sin övertygelse (om det handlar om förståelse av bibeltexter).
Ansvar för alla att verka för försonlighet, så långt det är möjligt, och riktigt.
Skyldighet för minoriteten att väja för majoriteten vid intressekonflikter.
Vad därutöver behövs, vilket är det största behovet, finns skrivet i 1 Kor. 13, börjande från föregående kapitels sista vers.

Varför skulle inte detta kunna fungera? Vad är bättre i en modell som tvingar till sådant samarbete, som innebär kränkning av någons samvete? Jag tror att gemenskapen föds och växer endast i frihet.

Jag tror att framtidens kyrka måste förändras mycket. Den måste bli enkel, den måste bestå av små gemenskaper, den måste kunna möta olika slags människor. Men det måste Gud själv göra. Ingen av oss kan lyfta sig i håret…

Men kvinnoprästfrågan är fel fråga och en för liten fråga att låta kyrkans enhet äventyras.

Henrik

Anmärkningsvärt

I dagens Helsingin Sanomat finns på sid C1 en artikel om rockmusik, om Black Metal-kulturen osv. Man berättar bl.a om Kristian ”Varg” Vikernes som var medlem i det satanistiska bandet Burzum (enda medlem för övrigt). Den norska Black Metal-världen var tydligt satanistisk.

Vikersnes sitter nu i inne, dömd till 21 års fängelse för mord och kyrkbränder (bl.a träkyrkan Fantoft år som brann 6.6.1992, idag för exakt 14 år sedan); sammanlagt brann 44 kyrkor under fyra år.

Det anmärkningsvärda i detta sammanhang är – enligt Helsingin sanomat – att den yngling som sitter anhållen för branden i Borgå domkyrka säger sig ha Vikernes som förebild.

Jag understryker att detta är uppgifter som jag inte har kunnat kontrollera annat än genom att läsa Helsingin Sanomat. Om detta stämmer är branden i Borgå sannolikt (om dock inte säkert) mera än ett hugskott, en spontan dumhet av förbipasserande ungdomar.

Det är samtidigt ett allvarligt memento gentemot den skämtsamma inställning till mycket av det ockulta som förekommer i subkulturen idag. Många anser dessa kopplingar vara övertramp och överdrivna. Men den myckna förekomsten av djävulstecken, religiös och ockult terminologi, tatueringar med onda symboler etc är ett tecken på det värdevakuum som många lever i idag, ett vakuum som börjar som ett sådant, men som fylls av annat mindre ärbart.

Man kan dock fråga sig – utan att i detta skede dra för långtgående slutsatser – vem det är som vill nedvärdera fiendens betydelse om inte Fienden själv?

Henrik

Back to basics

Igår fick jag ett brev (mail), av en god vän, som inte kunde ha kommit lämpligare. En kväll med diskussioner om sådant som man alltid tar upp inför biskopsvalet, ämbetsfrågan, välsignelse av samkönade par…

Jag återger hans (Paul von Martens) brev utan övriga kommentarer, för det behöver inget tillägg!

Broder Henca.

Jag är övermåttan bedrövad, sorgsen nästan ända till gråt över det elände som präglar de kyrkliga frågeställningarna i offentligheten, också inför biskopsvalet.

Frågeställningarna är helt perifera, angår inte kristna mäniskors liv, har inte vuxit fram ur kyrkans eget liv utan är påtvingade kyrkan av dem som behärskar den så kallade allmänna opinionen.Vi måste därför gå tillbaka till Jesus och se vad det var människor kom till honom för att få hjälp med, och vad det var har sträckte ut sin hand för att hela, vårda,ta hand om och förbarma sig över.

Det allra viktigaste av kyrkans liv äger rum i mötet mellan mänsklig nöd, lidande, förtvivlan, ensamhet, hopplöshet och Jesus ingripande. Du är son till en läkare, du har själv engagerat dig för blixtsnabb hjälp i olyckssituationer, du vet mycket väl att det är otaliga människor varje dag som drabbas av ett nära dödsfall, av ett skrämmande sjukdomsbesked, av en sönderslitande nyhet om en nära person, där är det ju Herren arbetar, om Han är samme Herre som vi möter i evangelierna. Inte skulle han ha tid med Sexpos och andra sexualfixerades ”kärleksdiskussioner”.

Hur skulle det vara att i den fortsatta diskussionen om kyrkans liv och uppgift strunta i frågeställningar som inte har sitt ursprung i Guds frälsande ingrepp i den enskilda människas faktiskt ofta så tunga och svåra liv.

Hur skulle det vara att trötta ut journalisterna och de samhällsmedvetna så kallade kristna gemenskapsbyggarna med envist tal om Jesus, vad han sade, vem han mötte, vad han lovade, vilken gemenskap han byggde upp, vad han välsignade och vem han lovade att alltid vara hos.

Förlåt att jag besvärar dig med detta men jag är så trött på all den ljudliga inställsamhet som har blivit vår kyrkas mest synliga och uppseendeväckande kännetecken. Herren lät aldrig dem som ville snärja honom bestämma frågeställningen.
Den starkes privilegium är att ställa frågan, den svages lott är att besvara den.
Måtte Pingstens gåva också vara vår Kyrkas.

Paul

Kan man leva i en pluralistisk kyrka?

En av de brännande frågorna för många av oss lyder: kan man leva i en pluralistisk kyrka? Skall inte kyrkan tvärtom betona enheten, en konsensus i lära och liv? Om urkyrkan heter det ju så, på olika sätt uttryckt. Ett hjärta och en själ. Och det klassiska ordet i Apg 2:42 där det heter att man höll fast vid apostlarnas undervisning och brödragemenskapen, vid brödsbrytelsen och bönerna.

Det är klart att en kyrka med så högt till tak att det inte finns något (!) som är odiskutabelt, kanske med undantaget att det ska handla om något religiöst, inte kommer att hålla ihop i längden. Det måste finnas ett grundkontrakt, något som inte ifrågasätts, något som är rättesnöret. Och det finns det ju för kyrkans del: Bibeln. I vår kyrkas bekännelseparagraf, både i kyrkolagen och kyrkoordningen, (bör läsas som kyrko-ordningen, även om man ibland kanske vore frestad att läsa kyrk-oordningen…) omtalas vad som är kyrkans lärogrund: den tro som uttrycks genom de tre kristna trosbekännelserna och vår kyrkas bekännelser (bl.a Confessio Augustana), nämligen att all lära i kyrkan skall bedömas i ljuset av Guds heliga Ord.

När man ser på det verkliga livet måste man ju konstatera att vi är långt ifrån detta. Gång på gång heter det att frågor skall utredas, att man inte kan svara på sådant som Bibeln helt tydligt säger, innan utredningar (ofta med andra slutsatser) blivit klara. Och när man jämför vad som under årens lopp sagts om samma frågor blir man ju rätt förvirrad.

Kan man leva i en sådan kyrka?

På sikt tror jag att svaret är nej. Kyrkan måste bli och vara en bekännelsekyrka. Men jag tror också att det finns mera centrala och mindre centrala frågeställningar.

Det gamla, visa uttrycket: in necessariis unitas, in non-necessariis libertas, in omnibus caritas (enhet – i det nödvändiga, frihet – i det sekundära, kärlek – i allt) gäller, säkert i högre grad än man har kunnat strukturera detta i våra arma sammanhang. Enligt min bedömning finns det en dubbel risk till missbruk: antingen blir alla frågor lika viktiga, det finns ingenting att diskutera, olika synpunkter eller betoningar accepteras inte, eller så blir fel frågor de primära frågorna, såsom de ofta blir i debatter. Detta gamla uttryck, som tillskrivs Augustinus, men snarare torde härstamma från en tysk 1600-tals teolog som heter Rupertus Meldenius, skulle kunna skapa mycket reda ännu idag.

Problemet är alltså inte att kyrkan saknar en lärogrund, utan att lärogrunden inte utgör grunden.

Men vilka är då alternativen? Det finns egentligen ingenting som hindrar kyrkan från att idag betona bekännelsen i mycket högre grad. Det centrala är att kyrkan i sin undervisning är genuint kristen. Avsikten skall inte vara att försöka röja bort människor, vars tro någon vill ifrågasätta, snarare att förkunna tron så att människor dras till trons centrum.

Men borde man inte ha en kyrka som bara består av sant troende? I princip är ju svaret ja, Kyrkan består bara av sant troende. Men problemet blir när vi skall börja bedöma tro mot tro. Dock handlar det ju nog också om uppenbara avsteg från kyrkans bekännelse, sådant som måste kunna konstateras.

Någon sade angående en ”ren” bekännarkyrka: om du vill ha en ren kyrka, måste du skriva ut dig ur vår kyrka och grunda en egen kyrka bara för sant troende. Men sedan skall du inte själv ansluta dig, för då är den redan oren…

Även om det är sant att man inte skall leka med ord, allra minst om allvarliga saker, innehåller detta något mycket väsentligt. För mig är det viktigast att bekännelsen är klar: sedan kämpar vi medlemmar med olika skeden i vårt liv, och med förståelsen av olika frågor. Men i tillägg till detta är det nog viktigt att uppenbara förnekelser av t.ex. trosbekännelsens klara dogmer, måste avvisas. Skulle redan detta ske, vore vi långt på väg åt rätt håll.

I dagens läge tror jag att vi lever i en brytningstid. Det kommer säkert inte att förbli såhär. Det kommer att ske en polarisering, så att de som bejakar ”den allmänneliga kristna tron” söker sig samman, och de som inte bejakar denna, kommer att tappa motivationen för att höra till en kristen kyrka. Jag tycker att tendenserna redan är helt synliga.

Viktigt är dock i detta skede, och kanske just särskilt i detta skede, att signalera inklusivitet, en vilja att kalla alla människor, att inte avvisa sökande människor, utan tvärtom engagera sig i deras livssituation, och visa dem respekt och omsorg.

Vår kyrka är på många sätt ett missionsfält. Den har varit och är ännu ett användbart instrument i att nå människor med det kristna evangeliet. Men den är detta bara i den mån kyrkan själv – i förkunnelse och handling – vill hålla fast vid det bibliska budskapet.

I alla sammanhang som man talar om kyrkan, måste man se dess berättigande ur evangeliets synvinkel. Det handlar om människors frälsning, den största av alla frågor. Om kyrkan skall vara en kristen kyrka kan det inte innebära att allt skall vara gångbart och rumsrent. Det måste innebära kristocentricitet, och kristocentricitet måste också innefatta vad Kristus har sagt.

Därmed kan man sammanfatta situationen med de ord, i ovannämnd anda, som sades vid världsmissionsmötet i Jerusalem kring år 1920: ”Kristus är vårt mål, Kristus är vårt motiv. Vi kan inte ge något mer, och vi må inte ge något mindre!”

Henrik

P.S. Är farten för hög? Min fru säger att hon inte hinner läsa i den takt som jag skriver…

I rättvisans namn…

Fick en omedelbar reaktion på min senaste kommentar, som jag publicerar i rättvisans namn:

Nej, nej Henrik, jag uppmanar nog inte till att pruta på de kristliga
kraven, tvärtom. Tydligen kan man skriva oklart fast man försöker vara
tydlig.
Allt gott!
Birgitta (som inte riktigt vet hur man ska svara på en blog)