Spelet hårdnar

En gammal prästman ställer i kyrkpressen några öppna frågor till mig. Han antyder att jag försökte slingra mig i radioprogrammet när Gustav Björkstrand ställde några frågor till mig.

Han ber mig svara med ja eller nej, och säger att jag inte skall komma med motiveringar eller slingrande förklaringar, där hade vi det igen. Men sedan säger han att jag skall förklara (!) hur vissa situationer som han ser som problem skall lösas.

Jag står således inför en svår uppgift när det gäller att följa dessa direktiv.

Först av allt skulle jag nog gärna be honom lyssna på programmet en gång till, jag anser att jag inte försöker slingra mig, utan att detta är ett förnedrande invektiv. Borde också jag kanske ha svarat på denna fråga såsom någon svarade på en annan fråga att jag väntar tills utredningen är klar, och att jag gärna deltar i den och tar ställning sedan när den är klar???

Jag försökte redan försonligt svara nämnda präst när han i Vbl för några veckor sedan nämnde hur många problem som skulle uppstå om en man med mina åsikter blev vald till biskop. Jag sade då och upprepar det nu att jag inte tänker ge mig in i polemik med andra kristna, präster eller lekmän. Däremot är jag villig att motivera min syn och lyssna på andras motiveringar. Detta kan säkert ske vid träffen eller träffarna med elektorerna.

Jag tycker att kyrkan i detta läge borde ge livsrum åt alla präster, både män och kvinnor att leva enligt sin övertygelse. Att tvinga någon till något som strider mot någons samvete och övertygelse medför ingenting gott. Detta måste då inkludera både ordination och tjänstgöring.

I en situation när vi ser olika, tycker jag att vi kommer framåt bara om var och en står inför Gud med sin syn, utan att provocera, förakta eller bekämpa någon.

Jag vill inte gå mellan någons samvete och hans eller hennes Gud. Jag hoppas också jag får samma rätt som jag är beredd att ge andra. Knappast vill väl någon ha en ordinator som tycker att han handlar fel när han viger eller åtminstone inte har tro på att det är rätt. I en kyrka där alla biskopar (plus några pensionerade) viger kvinnor, är vägen inte stängd för någon.

Alternativet, att de som har den traditionella synen inte blir prästvigda, om de inte lovar att handla mot sitt samvete, tycker jag minsann inte är någon kristligare lösning. I en tid när man t.ex. inom hälsovården betonar de anställdas rätt att ha en övertygelse och leva enligt den, går trossamfundet kyrkan (!) i spetsen för dem som vill gå intoleransens väg (för det är ju det som det verkligen handlar om). Man börjar förfölja minoriteter, som håller fast vid en syn som har förklarats legitim och som delas av många kyrkor, samtidigt som man beskyddar och hälsar uppenbara heretiker. Det kan kännas som hårda ord, men handen på hjärtat, är det inte sant?

Vad är det som hindrar att vi ger varann friheter?

Man bör dessutom komma ihåg att en ordination eller en installation (som för övrigt en präst kan förordnas att sköta både för kvinnors och mäns vidkommande) är en engångshändelse, som sådan naturligtvis viktig. Men långt viktigare än vem som viger till tjänst är det att alla bereds möjlighet att verka som präster, att var och en får söka tjänster, utnämnas, väljas osv enligt församlingens önskemål.

Situationen är heller inte så svart-vit som man ibland vill framställa den. Många av oss står, om inte dagligen, så varje vecka i kontakt med varann över åsiktsgränserna, vi samtalar, planerar, ber, konsulterar varann, diskuterar, utbilda osv. I kyrkomötesarbetet är jag med om andakter som kvinnliga präster leder, sitter i utskott där en kvinnlig präst ofta leder ordet osv. Är med i olika arbetsgrupper tillsammans med kvinnliga präster. Detta gäller i tillämplig mån många av oss. Det är främst altargemenskapen som är problemet, där vi ser olika. Anneli Aejmaeleus skriver i Teologisk tidskrift att hon absolut inte skulle vilja stå vid altaret med någon som inte är övertygad (minns inte exakt hennes formulering). Hennes ord visar att också där finns en gemensam förståelse av situationen, som ingendera parten upplever som ett ideal, men som är ett ärligt medgivande av vad problemet rör sig om.

Naturligtvis är situationen inte optimal, när kyrkan inte är enig. Men bättre är frihet och respekt för oliktänkande än tvång och diktat!

Jag lovar, om det blir aktuellt, att försöka se till allas rätt, att försöka ta ansvar för helhetssituationen. Men jag måste, liksom alla, handla enligt vad jag tror att är rätt. Det hoppas jag att alla andra också gör. Må Bibeln vara vårt rättesnöre. Inga administrativa åtgärder kommer däremot att vara något hinder, för frågan skall inte lösas så. Och alla praktiska problem kan nog lösas, det enda som behövs är vilja! Kreativitet när det gäller finns det nog.

Jag hoppas att vi inför biskopsvalet och efter det skulle se på kyrkans utmaningar. Kvinnoprästfrågan är inte den norm, enligt vilken alla läror och lärare skall prövas och bedömas. Jag förstår dock avsikten med att man ständigt tar upp den i olika sammanhang, alltför väl, kunde jag tillägga. Min fråga är: tror vi verkligen att detta är den fråga som hela biskopsvalet skall koncentreras kring? Vi har i vårt stift oförenliga åsikter, som en biskop måste försöka hantera på något sätt. Vem som än blir vald kommer att stå inför dessa frågor. Frågan är: ryms alla med? Hur skall vi finna en lösning som alla kan leva med, som inte heller lämnar de konservativa utanför?

Det har talats om spelregler. Med spelregler menas tyvärr ofta det att inte alla får vara med och spela. Jag hänvisar till Antti Laatos artikel om behovet av att kyrkan förkovrar sig i sin förmåga att inom sig hysa olika profileringar i linje med den anglikanska kyrkan.

Detta är egentligen inte min teologi. Detta är ett försök att inte genom förhastade slutsatser bryta sönder något som har byggts upp under sekler. Kanske är det för sent, kanske är det idealism. Men jag skulle vilja försöka i väntan på att Gud själv skall gripa in och leda oss till större samförstånd och enighet, vilket bara kan ske genom en djupare förståelse av Guds heliga Ord.

Om denna linje, som vill ge båda åsiktsgrupperna en möjlighet att verka som präster enligt sin övertygelse, väcker förtroende, får valet utvisa.

Det finns tecken på att spelet hårdnar. Det är också ett tråkigt faktum att man många gånger möter större barmhärighet utanför kyrkan än innanför den.

Alltså: frihet för alla att verka enligt sin övertygelse (om det handlar om förståelse av bibeltexter).
Ansvar för alla att verka för försonlighet, så långt det är möjligt, och riktigt.
Skyldighet för minoriteten att väja för majoriteten vid intressekonflikter.
Vad därutöver behövs, vilket är det största behovet, finns skrivet i 1 Kor. 13, börjande från föregående kapitels sista vers.

Varför skulle inte detta kunna fungera? Vad är bättre i en modell som tvingar till sådant samarbete, som innebär kränkning av någons samvete? Jag tror att gemenskapen föds och växer endast i frihet.

Jag tror att framtidens kyrka måste förändras mycket. Den måste bli enkel, den måste bestå av små gemenskaper, den måste kunna möta olika slags människor. Men det måste Gud själv göra. Ingen av oss kan lyfta sig i håret…

Men kvinnoprästfrågan är fel fråga och en för liten fråga att låta kyrkans enhet äventyras.

Henrik

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *