Dagen är nära

Man börjar på olika sätt se att biskopsvalet närmar sig. Tidningarna skriver, insändarspalterna fylls av åsikter för olika kandidater, olika grupper propagerar för sin egen kandidat osv.

I det nyaste numret av Kp finns mycket man kunde kommentera. Det blir endast korta kommentarer, av många orsaker så. Jag har haft som princip att inte försvara mig själv. Ofta blir man provocerad att svara, men om det handlar om osakliga angrepp, är det inte meningsfullt att gå i svaromål. Om det däremot handlar om att förklara sig, kan någon kommentar vara på sin plats. Gränsen är svår att se (själv).

Håkan Hellbergs insändare i förra numret av Kp förvånade mig nog. Jag förenar mig i Stig-Olof Fernströms omdöme; det var banalt och direkt kränkande (vågar dock inte påstå att det var avsikten, men följden däremot). Han framställer situationen som om vi skulle betrakta kvinnor (och kvinnan) som en styggelse, som något orent och obehagligt, som man ungefär till varje pris måste undvika.
Ingenting av detta träffar! Fortfarande förundrar jag mig över vad allt man kan sätta sitt namn under. Jämfört med skolrådet Bengt Broos sakliga inlägg i ett tidigare nummer, där han konstaterar att övertygelsen inte bygger på illvilja, var det nog minst sagt märkligt att läsa Håkan Hellbergs analogi.

Börje Sandvik säger att han inte förstår hur jag tänker. Det är väl inte så förvånande, för vi har väl aldrig diskuterat med varann, åtminstone inte denna fråga. Han hänvisar till min tolkning av 1 Kor. 14, ett ord som jag för övrigt sällan hänvisar till. Så pekar han på Joel-profetians uppfyllelse på pingstdagen, en profetia som i första hand gäller VARJE KRISTEN, dvs det allmänna prästadömet. Detta visar hur diffusa begreppen är, vilket inte är en anklagelse riktad mot Börje Sandvik, utan snarare mot oss teologer och präster som inte lärt vad en ”präst” i en luthersk kyrka är (kanske därför för övrigt att vi inte vet det själva…)
Min argumentation kan Börje Sandvik få veta om han frågar, vet inte med säkerhet vem han är (Jeppo, Nykarleby?). Min argumentation bygger på klassisk luthersk argumentation: ämbetet har sina rötter i Jesu apostlaval och missionsbefallningen, och det är i första hand de texter som talar om ämbetet i NT som gäller, inte de ord som talar om det allmänna prästadömet. T.ex. ordet ”här är inte jude eller grek, träl eller fri, man och kvinna, alla är ni ett i Kristus Jesus” i Gal. 3 är ett ord som i diskussionerna i kyrkomötet fick en central plats – men det handlar ju inte om kyrkans ämbete, utan om alla kristnas enhet i Kristus! Men detta ord innebär ju inte att skillnaden mellan jude och grek, träl eller fri, man och kvinna upphävts.

Till diskussionen om motiveringarna för ämbetsteologin får vi återkomma i andra sammanhang, det är ju inte det beslutet som nu skall avgöras. Jag konstaterar bara att det nog finns teologiska skäl, mycket finns också skrivet.

Jag har på denna sida tidigare sagt att jag tror att den enda realistiska lösningen för att förhindra att den yttre kyrkogemenskapen spricker är att båda synsätten får livsrum i vår kyrka. Detta motsvarar inte någons teologiska position, det är ett försök till försonlighet, ett försök att låta en större enhet och enighet växa fram. Det skall säkert visa sig vad Gud välsignar – och det Han välsignar kan inte jag, eller någon annan heller, avvisa!

Det är förståeliga ord som Malin skriver. Jag måste medge att jag förstår att min person väcker blandade känslor och att en kvinnlig präst kan ha svårt att uppfatta mig som vän och kollega, och åtminstone inte som en förman. Det enda jag hoppas, oberoende av valet är att verkligheten skall vara bättre och mänskligare än den situation som man skulle kunna förvänta sig. Det har jag flere gånger upplevt i samtal med kvinnliga präster, jag har fått mycket ut av dem och jag tycker att vi har kunnat kommunicera och leva sakligt och vänligt. Vi har kunnat tala om svåra saker och ändå förstått varann. Sen hoppas jag att både Malin och alla andra kvinnliga kolleger skall förstå att min tveksamhet inte egentligen gäller dem som personer, utan kyrkans beslut. Jag har inga känslomässiga svårigheter att möta kvinnliga kolleger. Men, som sagt, nog förstår jag också de synpunkter som Malin skriver om, och finner dem faktiskt inte elaka eller osakliga.

Hoppas vi i stiftet inte slutar att tala med varandra. Och förhoppningsvis handlar samtalen inte bara om en enda fråga, utan om många. Om vi börjar med centrum för vår tro, kanske förståelsen kan växa också i andra frågor. Kanske vi en dag har en större förståelse än vi har idag.

Henrik

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *