Institutionsfundamentalism

I dagens Helsingin sanomat ingår en nyhet angående Hannu Juntunens undersökning, en rättsteologisk undersökning om samvetsfriheten. Han kommer till slutsatsen – som på beställning för övrigt – att samvetsskäl inte är en tillräcklig orsak att vägra samarbeta.

Tuore oikeusteologinen tutkimus ottaa kantaa luterilaisen kirkon keskuudessa käytyyn keskusteluun kirkon lainsäädännön ja päätösten noudattamisesta. Teologian tohtori, filosofian maisteri Hannu Juntusen tutkimuksen mukaan omaantuntoon vetoaminen ei ole kiistaton tai riittävä peruste papille kieltäytyä kirkon päätösten noudattamisesta. Suhteessa omaan kirkkoonsa papilla ei voi olla vapautta opettaa tai menetellä miten haluaa.

”On epäjohdonmukaista sanoa sitoutuvansa kirkon uskoon, mutta kieltäytyä noudattamasta sitä järjestystä, jossa tämä usko ilmenee ja jonka puitteissa hoidetaan kirkon hengellistä tehtävää”, toteaa Juntunen tutkimuksessaan ”Kirkkolaki ja omatunto. Onko kirkon lainsäädäntö pätevää ja sitovaa?”

Ganska märklig text, utom detta att ”en präst inte har frihet att undervisa eller handla som han vill”, vilket naturligtvis är sant, men kanske tyvärr i en annan mening en skribenten avser! Hannu Juntunen skriver ingenting om kyrkolagens första paragraf, som står över alla andra, nämligen kyrkans bekännelseparagraf. Han nämner inte – åtminstone inte i de utdrag som jag har haft tillgång till – överhuvudtaget prästlöftets första del om att hålla sig till Guds Ord, något som ju den kyrkliga lagstiftningen också i övrigt betonar, utan betonar bara detta med att en präst också förbinder sig att följa kyrkans ordning.

Jag har konsulterat en känd jurist som bl.a kommenterar detta så:

”Onko kirkon lainsäädäntö laillinen ja pätevä?” Detta är en fråga som
inte kan avgöras enbart av teologer. Jurister brukar ta ställning till
lagligheten. Påståendet: ”Kirkkolainsäädännön sitovuus perustuu
pohjimmiltaan henkilökohtaiseen sitoutumiseen kirkkoon yhteisönä ja on
tällaisena nimenomaan omantunnon kysymys.” stämmer alltså inte alls
Lagstiftningen är bindande på helt andra grunder.

(Sidokommentar:
Han säger alltså att lagstiftningen är bindande bara om det subjektiva
samvetet omfattar den, men eftersom samvetet är subjektivt kan det inte
läggas som grund för någon rättighet??)

Till detta kommer att den traditionella ämbetsuppfattningen är en legitim uppfattning, inte någon villolära, inte avsteg från kyrkans bekännelse. Hannu Juntunens ställningstagande avslöjar nog kyrkans verkliga ansikte i detta avseende, kyrkan då i beklämmande lokal mening definierad.

I en tid då samhället försöker gå in för en utökad förståelse av samvetsfriheten, denna i grundlagen tryggade rättighet, när riksdagens utskott dessutom betonat vikten av att t.ex. i arbetsarrangemang beakta övertygelser vid uppgörande av arbetsturer mm, då går kyrkan in för att torpedera denna allmänt vedertagna princip. Skamligt!

Biskopsmötet den 12-13 september i St Michel blir ett mycket viktigt möte. Då kan stora beslut fattas. Det är nog i högsta grad viktigt att minnas biskopsmötet i förbön.

De signaler som Hannu Juntunen (som jag som person inte har något otalt med) nu sår ut, vittnar om en beklämmande institutionsfundamentalism, vilket tyvärr inte är någon nyhet för den som följt med den kyrkliga debatten. Man betonar ordningen framom bekännelsen och ställer allt på huvudet. I stället för att konstatera att en kristen kyrkas kyrkomöte inte kan fatta vilka beslut som helst, utan är bunden av sin bekännelse, sin grundidé, trängs bekännelsen helt undan och diskuteras inte, sätts inte i relation till kyrkans beslut.

Det är klart att kyrkomötets i laga ordning fattade beslut skall följas. Men i denna tid måste man tillägga: förutsatt att dessa beslut är i enlighet med kyrkans bekännelse – ingen kyrklig instans kan fatta ett beslut om att t.ex. koranen kan användas alternativt vid gudstjänsterna. Då har man nämligen kommit i strid med sig själv, med sin grundprincip. Man kan inte rösta om Guds existens, om Bibelns tillförlitlighet, om Jesus som den enda vägen till Gud.

Gör man det kan man inte längre kalla sig kristen kyrka.

Det skulle vara intressant att höra jurister, inte bara teologer kommentera detta. Kan samvetsfriheten och övertygelsen nedskrivas så som nu föreslås? Två jurister som jag har talat med har sagt ett klart nej. Båda är väl förtrogna med kyrkorätt och med den principiella frågeställningen.

Nu hoppas jag bara att inte de synpunkter som Juntunen framför utgör grunden för biskopsmötets behandling i St. Michel. Vår kyrka står nog inför ett stort vägskäl nu. Jag tror att många av oss konservativa verkligen söker frid, inte strid.

Men någonstans går nog gränsen för det rimliga.

Henrik

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.