Defaitism?

Under diskussionerna har jag ibland mött en uppgivenhet (defaitism) som på många sätt är förståelig, och ändå oriktig.
Man säger att vi inte har en chans att påverka den kyrkliga situationen, utan måste acceptera att utvecklingen går i icke önskvärd riktning.

Varför?

En god vän sade att han tyvärr inte kan rösta på mig i biskopsvalet (vilket han alltså absolut inte behöver göra). Han konstaterade att han har samma syn på frälsningsfrågan, dvs att Jesus är den enda vägen, det enda namnet, han har samma syn på ämbetsfrågan (beslutet har inte bibliskt stöd, åtminstone har vi inte funnit det, inte tillräcklig argumentation), han har också samma syn på frågan om särvigningar (!), men kan inte rösta på mig utan vill rösta på någon annan som har annan syn i alla dessa frågor.

Nu är min mening inte att a) försöka värva röster eller b) ens i minsta mån inleda någon polemik med denna kära broder, som jag har så mycket gott att säga och tänka om! Jag skriver mera detta för att det är på något sätt en symptomatisk inställning hos många av oss litet mera konservativa kristna.

Vad orsaken beträffar så finns där – om jag förstår det rätt – nog en logik. Han menar att man inte kan vara förman i en kyrka som har både manliga och kvinnliga präster om man inte betjänar båda lika, på samma sätt.

Slutsatsen – vilken skall den då vara?

För mig är slutsatsen en annan än hans. Jag skrev tidigare att jag inte vill värva röster, jag vill inte ha en enda sådan röst som ges av andra orsaker än av en övertygelse, fattad inför Guds ansikte. Gud kan ha många vägar, och jag är inte den som kan säga vad Gud i sin allmakt vill! Jag ber bara om nåd att få vara på den plats Han ställer mig.

Men min slutsats är att om, eller kanske när vi tänker så, kommer vi aldrig att se förändringar i sådant som vi helt berättigat skall försöka förändra.

Det som det nu bl.a handlar om är att

(1) vi måste försöka få ett slut på prästvigningsstoppet för den traditionellt troende kristna
Vi står inte bara inför det problemet att vi har i vår kyrka några tiotal teologer som inte får prästvigning. Vi har kvinnliga teologer vars framtid är oviss – när kvinnliga präster infördes slocknade intresset för lektorstjänsten mer eller mindre totalt. Tjänster dras in på löpande band, och ändå skulle denna tjänst behövas mycket starkt. Tänk bara på den teologiska utbildning som skall ges åt frivilliga ledare som kyrkan behöver, tänk på själavården, tänk på andakter och samtal, familjearbete osv. En följd av denna situation är också att unga troende män inte söker sig till fakulteterna, i Hfors var över 70% av de antagna i år kvinnor.

Det är alltså att få slut på prästvigningsstoppet, och samarbetstvånget i alla situationer, som är poängen, inte att börja bekämpa kvinnliga präster. Må Gud sedan visa oss alla vad som har välsignelse, den skall inte missunnas någon, den är helt i Guds goda händer!

(2) kämpa för den tro som en gång för alla gavs åt de heliga (Judas v 3)

Den större frågan är att kämpa för biblisk tro. Det finns en oändlig flora av ogräs i den kristna kyrkan. Den viktigaste frågan är frälsningsfrågan, att inte mista den nöd för människan som syns i NT: varje människa skall få höra evangeliet och vända om till Gud! Ryggraden är bruten om vi inte ser det helt unika i Jesu försoningsdöd och uppståndelse.

Det gäller Guds Ords ställning i vår kyrka. Vad är det som avgör, frågade någon igår. Bra fråga! Räcker det att Guds Ord säger det? Ja, det är det enda som gäller i en kristen kyrka!

(3) verka för att ledarskapet delas, breddas, ges åt lekmän också. Vi behöver unga ledare, inte bara sådana som tar över det vi har skapat, också det faktiskt, utan också sådana som kan utvärdera vad som idag behövs. Den utvärderingen får inte ske för ytligt – flytta inte ett gammalt råmärke står det i Skriften – och den måste ge på goda teologiska grunder. En god teologi behövs alltid, och det är inte detsamma som att teologerna skall styra och ställa. Men vi behöver bli enklare, mycket mera omedelbara, målmedvetna idag. Vi kan lära av andra kyrkor, av erfarenheter inom vår egen kyrka.

Uppgivenheten är en farlig fiende. Vi behöver ett trons ”aber doch”, trots allt!

Min slutsats är inte att inte stöda sådana personer, eller att låta bli att verka för det som vi tror på, min slutsats är att den eller de som innehar ledarskapet på alla plan måste se sitt ansvar, måste vara rättvisa och öppna för samverkan, och måste leva i ett nära förhållande till Jesus Kristus.

Med Jesus fram!

Henrik

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.