Enhet genom försonad mångfald

En av de frågor som den andra ronden i biskopsvalet blottat med (o)önskad tydlighet är hur djup polariseringen i stiftet (och kyrkan) har blivit. Alla säger att ämbetsfrågan inte är den största frågan, men trots allt har den mer eller mindre blivit den enda norm enligt vilken alla läror och lärare skall prövas och bedömas. Med sorg och förskräckelse måste man konstatera att det inte bara handlar om att enheten är hotad, utan snarare att splittringen är ett faktum.

Jag menar att vi både måste och kan tända moteldar.
Vad kan göras? Denna fråga måste i högsta grad intressera den nya biskopen.

• Man har i olika sammanhang framställt frågan så att ”om Perret blir biskop, så sker det en våg av utträdelser ur kyrkan, och det blir kaos i stiftet.”
• Det andra man har sagt är att Perrets koncept är ett brott mot kyrkans författning och ordning.

Jag skall försöka belysa dessa frågor något, och kan vid behov fördjupa dem ytterligare om någon så önskar. På den senare frågan svarar jag i ett separat inlägg. (Detta inlägg kommer om någon dag, skall litet finslipa texten ännu).

BLIR DET KAOS?

Det handlar om förtroende. Förtroende kan man inte köpa, det uppstår inte heller bara på grund av att man väljs till ett ämbete, varken till biskop eller till kyrkoherde. Förtroendet måste vinnas, det måste få växa, kanske börjande i vissa fall från noll.

Men jag tänker inte och behöver inte, just med hänvisning till det jag nyss skrev, orda mycket om detta, eftersom detta är just det som i första hand väljarna, men också andra, skall bedöma. Ändå vill jag skriva ner några rader och lämna åt läsaren att bedöma det berättigade i det följande.

Jag tror att bl.a följande frågor är aktuella:

• I vilken mån kan man leva med en biskop vars alla åsikter man inte delar?
• Vilka situationer påverkas av detta val? Allt? Bara en del situationer?
• Kan dessa hanteras oberoende av vem som blir biskop?
• Uppstår det (motsvarande eller andra) problem om Gustav Björkstrand blir biskop? Också denna fråga bör fördomsfritt ställas.
• Eller vilka problem är förknippade bara med den ena kandidaten?
• Finns det i detta skede någon väg att maximera lyckan, att bevara enheten?

I grunden tror jag alltså att det handlar om förtroende. Det innebär att vara övertygad om att en kandidat har vilja att lösa svårigheter så rättfärdigt som möjligt, med hela gemenskapen i stiftet för ögonen.
Denna vilja måste också ställas i relation till realistiska bedömningar.

Jag tror att svaret heter: försonad mångfald föder enhet. Jag tror inte att detta är en dogmatisk målsättning i absolut mening sagt, alla åsikter är inte jämbördiga i ljuset av Guds Ord (det torde vi vara eniga om, men kanske inte om vilka åsikter som är teologiskt och bibliskt välgrundade), men FÖRSONAD MÅNGFALD är ett praktiskt utgångsläge som är realistiskt, och som – tror jag – verkligen går att förverkliga, förutsatt att vilja finns (detta låter litet som president Bush, som en gång sade: ”både internationellt och i hela världen”).

Detta kan ske genom att låta båda åsiktsgrupperna leva och finnas i kyrkan enligt sin övertygelse. Och att vaka över att vid intressekonflikter gäller majoritetens syn. Precis som i trafiken, den som kommer bakom triangel, får lov att väja.

Det gäller en fråga som majoriteten kallar en ordningsfråga, och som biskopsmötet och kyrkomötet har betraktat som legitima uppfattningar. I motsats till min medkandidat tror jag inte att enheten uppnås genom att ”lagstifta bort samvetet”, och alltså förutsätta att alla agerar på samma sätt oberoende av vad deras samvete säger. Jag tror att vi måste vara realister. Den linjen – ”härefter rätten och packen eder” – leder till grundandet av nya gemenskaper utanför de etablerade församlingarna, till koinonior, till prästvigningar i Sverige, Lettland, Ingermanland eller i England osv., men prästvigningar som inte erkänns av vår kyrkas ledning. Vi slipper inte problemen, tvärtom, de ökar i antal.

Jag tror också att en avgörande fråga är bedömningen om vem eller vilka problemen drabbar. Jag vågar påstå att det inte är fråga 20 präster i vårt stift, det handlar om minst det dubbla antalet. Men det handlar primärt också om församlingsbor, människor som vill ha präster och gudstjänster med den ”traditionella ämbetssynen”.

Jag tror dock att en stor del av det aktiva kyrkfolket vill att båda åsiktsgrupperna skall rymmas i samma kyrka. På listan ”konstruktiva lösningar” (www.rakentaviaratkaisuja.fi) är mera än 10% av undertecknarna från Borgå stift, vilket innebär över 1100 personer. Och de flesta äldre kyrkobesökare är inte aktiva surfare på nätet…

Vi står i ett vägskäl. En väg kan bli processandets och konfrontationens väg, har man sagt. Jag hoppas att det inte blir så, eller borde jag hellre säga jag hoppas att det inte skall behöva bli så! Utan snarare att det skall handla om integration och gemensamma försök att tillsammans lösa frågorna.

Vägen ut heter ”försonad mångfald”. I Sverige har bl.a prof. Eva Hamberg (präst i Svenska kyrkan), prästerna Anna Karin Bonde, Bo Brander (SSB) m.fl. fört försonliga samtal och ordnat tillfällen kring detta tema. Man har också skrivit gemensamma inlägg mot förre ärkebiskopen Hammars teologi, och låtit sig förenas kring andra frågor där man ser lika.

Det djupaste svaret för att denna enhet skall uppstå är dock det jag skrivit om under rubriken ”Sången om Kristus skall aldrig få tystna”.

Jag tycker att detta är god grund att stå på. Ibland har jag – senast vid diskussionstillfället i Åbo, men även annars – förvånat mig över det förakt (!) och den animositet som strömmar emot en. Jag tycker att kristna människor skulle ha ens något gemensamt, men det verkar som om ingenting skulle förena! Detta både skrämmer och bedrövar mig!

Vid ett annat tillfälle nyligen träffade jag en kvinnlig kollega, vars hela person utstrålade förtvivlan och smärta över en situation som kunde uppstå om jag blev vald. Hennes inlägg var inte ovänligt, tvärtom måste jag erkänna att jag förstår henne. Det var snarare ett uttryck för djup olycka. Men också inför en sådan situation frågar jag mig: finns det ingenting som förenar två kristna människor, också fast vi ser olika på just ämbetsfrågan? Jag erkänner att det gör ont i mig när jag ser hur svårt en annan människa har det, och hur jobbigt hon har att finna någon ”grad” av gemenskap i denna situation.

Därför konstaterar jag:

Jag tror att Borgå stift idag behöver en beröring av den Helige Ande, kärlekens och enhetens Ande, som aldrig förr. Här talar vi nämligen om frågor som är för svåra för någon människa att självständigt hantera. Jag tror att alla kristna vet att detta inte är någon fras!

Kanske vägen vidare nu skall börja på knä?

Henrik

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *