Konstruktivt?

På fredagen överlämnades nästan 11000 namn till ärkebiskop Jukka Paarma. Det handlar om undertecknarna av uppropet Konstruktiva lösningar som flera ggr tidigare omtalats på denna blogg.
Det var fem grupper som träffade ärkebiskopen, och som fick kommentera varför de skrivit på. Präster, kvinnliga teologer, teol.mag som inte får prästvigning, teol.stud och församlingsbor. En mycket ungdomlig skara på ett 30-tal personer, som enligt Keijo Rainerma talade i 23 minuter sammanlagt.

Nu har nog ärkebiskopen en besvärlig sits inför biskopsmötet i St. Michel. Enligt rykten skall förslaget till utlåtande (komiskt nog behandlat av ett beredningsutskott under biskop Heikkas ledning – komiskt därför att de skulle skriva utlåtande om biskop Heikkas arbetsgrupp..) innehålla ett principiellt JA till arbetsgruppens linje: inga särvigningar, inte rätt att vägra samarbeta, men rätt till övertygelse. Däremot skulle förslaget starkare betona de pastorala åtgärderna och tona ner detta med sanktioner, annat än i nödfall. Någon trodde att biskopsmötet skulle sända ett brev till församlingarna, det har jag svårt att tro för det finns ingen formell link mellan biskopsmöte och församlingarna. Däremot kan Domkapitlen, kyrkostyrelsen och kyrkomötet skriva till församlingarna, och biskoparna kan ju naturligtvis ensamma skriva, eller tillsammans skriva ett informellt brev såsom biskopsmöte. Men biskopsmötet är ett samtalsorgan, där man samtalar och bereder, tar ställning till bestämda typer av frågor.

I kyrkoordningen betonas den allmänkyrkliga principen att biskopens ämbete är enhetens ämbete. När nu nästan 11000 församlingsaktiva vädjar till biskoprna, skulle det vara mycket märkligt om deras röst inte blev hörd. Det återstår att se. Möjligt är också att de olika stiftens linje blir något olika.

Men: är då uppropet ett konstruktivt och realistiskt sådant? Och befrämjar det enheten i stiften och i kyrkan?

Vid en första anblick kanske någon tycker att det vore enklast med att införa klara regler hur man skall begå i hela kyrkan. Alla skulle handla på samma sätt, folk skulle få tycka och känna vad de vill, men de skulle förutsättas handla på samma sätt. Det är ju detta som arbetsgruppen under ledning av biskop Heikka har föreslagit.

Men hur skulle det gå? Skulle de som har annan syn ändra åsikt för detta besluts skull? Sannolikt inte. Kvar står det faktum att en del av kyrkans medlemmar, anställda, och blivande anställda som kanske aldrig blir det, skulle uppleva att kyrkans ledning sätter tummen ned. Det skulle leda till nya gemenskaper, först inom kyrkan, kanske så småningom skulle folk tröttna på denna form av dubbelt medlemskap och ta steget fullt ut. Redan nu märks den nya linjen: unga män från väckelsekretsar börjar inte alls i samma utsträckning läsa teologi – de vet att de inte har någon framtid. Kyrkan hotas av liberalisering, genom att konservativa kristna uteblir, och av att förkvinnligas (detta sagt oberoende av vilken ståndpunkt man har i ämbetsfrågan). Kyrkan drabbas av samma fenomen som skolan och läkarkåren. Männen försvinner.

Uppropets alternativ, att båda grupperna skulle få livsrum i kyrkan, också med risk för att en viss polarisering sker inom kyrkan, skulle det då vara bättre?

Jag hör till dem som anser att det är värt att försöka, att inte ödelägga den långa gemenskap som byggts upp, att inte låta kyrkan spricka för en enda frågas skull. Detta skulle möjliggöra kontakter och samtal inom samma kyrkofamilj.

Det är som ett äktenskap i kris. Sedan när skilsmässan är ett faktum, slutar samtalet, därmed inte sagt att inte frånskilda makar kan få en god och saklig kontakt med varandra efter skilsmässan, men samtalet om det gemensamma livet slutar.

Om man använder bilden av ett äktenskap i kris, kan man också fråga sig om kärleken föds av lagar och regler, och förbud att inte respektera den andra, eller om det behövs något annat.

Det man främst behöver är att hållas samman, t.o.m. om man skulle göra det ”i väntan på bättre tider”.

Nu kanske någon invänder och säger att den grupp som står för denna syn (uppropets) är så liten och obetydlig att det inte är värt att vidta några specialåtgärder mot en sådan försvinnande liten del av kyrkans medlemmar. Det handlar mest om några präster, på äldre sidan, säger man ofta.

Jag tror inte detta stämmer. Dels har vi många unga teologer, som inte känner oss litet äldre präster, som på många punkter är radikalare än vi, och som inte heller har samma känslomässiga band, bl.a. vänskapsband till vår kyrka. Många förstår inte varför man skall hålla på och vänta på en kyrka som inte vill ha en. Vi äldre förstår, för det är vårt allt, vi har vänner, vi har minnen från många år, band som vi inte vill att skall brista.

Jag tror att det är en katastrofal felbedömning att tro att detta inte gäller kyrkfolket. De 11000 namnen talar sitt tydliga språk, även om inte för ensidiga tolkningar får dras av detta faktum. Den tydligaste signalen är viljan att förbli i samma kyrka, att försöka hitta gemensamma vägar vidare. Men i tillägg till detta finns det nog en tydlig vilja att kalla präster med traditionell ämbetssyn, och vid behov resa litet, om det inte på annat sätt kan ordnas.

Kanske man först tänker att detta befrämjar splittringen. Jag tror dock att det är tvärtom. Samtalet fortsätter, samarbetet där det kan ske av fritt hjärta fortsätter, och då finns ”risken” att förståelsen ökar och fördjupas.

Jag tycker att man inte kan eller får lämna detta med enheten. Men enhetens grund är bara detta att bygga på Kristus och hans Ord, en enhet som skenbart uppstår genom åsiktsförlikning och åsiktsrealisationer, är ingen enhet. Därför tror jag att vårt stift och vår kyrka nu måste vänta på ett ingripande av Gud, en Andens förnyelse över oss alla.

Jag kommer inte ifrån att det är huvudfrågan som skall sysselsätta oss. Det är där stiftets framtid skall finnas, om den alls finns. Det är nödvändigt att huvudfrågan igen får bli huvudfråga, för då rättas mycket annat till, precis som för Sackeus.

Nu går vi in i en avgörande vecka med biskopsmöte och biskopsval. Därför är det en bönevecka för vårt stift och för vår kyrka.

Henrik

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.