En hjärtesak

Ett utdrag ur en högaktuell bok, skriven för nästan 500 år sedan:

Det är detta mina antinomister också gör idag, de predikar vackert och (vilket jag inte kan annat än tro) med rätt allvar om Kristi nåd, om syndernas förlåtelse och vadhelst annat som kan sägas om artikeln om återlösningen. Men de flyr, som vore det själva djävulen, konsekvensen att de skulle tala om den tredje artikeln, om helgelsen, som är det nya livet i Kristus. De tänker att man inte skall förskräcka eller besvära människorna, utan hellre predika tröstesamt om nåd och syndernas förlåtelse i Kristus, och under inga omständigheter använda dessa eller liknande ord: ”Hör! Du vill vara en kristen och på samma gång förbli en äktenskapsbrytare, en horkarl, ett drucket svin, högfärdig, girig, ockrare, avundsjuk, hämndlysten, elak, osv.!” I stället säger de: ”Hör! Fastän du är en äktenskapsbrytare, en horkarl, en girigbuk eller något annat slags syndare, om du bara tror, är du salig och du behöver inte frukta lagen. Kristus har uppfyllt allt!”

Kära, säg mig, är det inte ’antecedens concedere’ och ’consequens negere’ (att medge premissen och förneka slutsatsen)? Ja, det är i själva verket att ta bort Kristus och göra honom till intet samtidigt som han eftertryckligt predikas, och allt är idel ja och nej till samma sak. Ty det finns ingen sådan Kristus som dött för syndare som inte efter förlåtelsen av synderna lämnar synderna och lever ett nytt liv.

Dessa ord kanske någon skulle opponera sig mot och uppleva i någon mening ”lagiska”, om man inte skulle få höra att de är skrivna av Martin Luther i Von den Konziliis und Kirchen.

Men hur viktiga är de inte – för oss alla. I diskussionerna har man ofta stannat vid att påtala brist på enhet i teologin, i bibelsynen, i åsikter och tolkningar. Men alltsammans finns på ett betydligt djupare plan. Det handlar om hjärtat. Ett ja till Kristus är ett nej till synden. Luther klagar över att vi kan vara goda påskpredikanter, men dåliga pingstpredikanter! Att syndernas förlåtelse och helgelsen hör samman.

En andlig förnyelse i vår kyrka börjar med att var och en städar sin egen trappa. Eller borde jag inte skriva: låter Kristus städa den egna trappan!

Henrik

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.