Om solidaritet

Johan skriver (se kommentarer under ”Amputation”):

Jag vädjar att alla som bekänner sig som lemmar i Kristi kropp skulle betänka detta, och att anmäla sig frivillig för amputering (ett ord som jag inte använt) kan jag inte alls förstå!

Jag har i princip samma grundinställning som Johan. Men senast idag (!) fick jag besked om tre präster som har fått order om att före jul hålla en gudstjänst med en kvinnlig präst, eller så får de räkna med påföljder.

Det är detta som är problemet.

Jag tycker det skulle finnas en annan väg:

1. Vi gör allt för att komma bort från ställningskriget.
2. Vi respekterar att det finns två legitima inställningar i vår kyrka, av vilka den ena representerar majoritetens syn.
3. Vi låter också minoriteten existera enligt sin övertygelse, men förutsätter taktfullhet, saklighet, artighet, samt väjningsplikt vid intressekonflikter.
4. Vid många situationer utom gudstjänster kan ett samarbete ske, låt det här finnas ”inkonsekvenser” och olikheter, det kan befrämja samtalet.
5. Alla konflikter skulle lösas inom stiften, och man borde försöka få stödgrupper (bestående av representanter för båda åsikterna) som kunde användas som stöd för biskopen, man kunde med sina kontakter till olika grupperingar försöka ”lösa upp” knutarna.

Jag förstår inte varför detta inte skulle fungera.

MEN:

Som jag allt mera börjar se det, är det faktiskt vi inom minoriteten som skulle kunna förespråka en sådan linje. Den uttrycker inte vår åsikt, den är inte dogmatik, men pragmatik, ett sätt att överleva och att komma bort från fastlåstheten i dagens läge.

Men det visar sig allt mera att många, inklusive biskoparna, inte vill detta. Det enda acceptabla är att man låter det gå ut över folks övertygelser. Eller att man söker sig annat jobb. Det är denna inställning jag finner så oandlig, så oacceptabel.

Det var mot den bakgrunden jag skrev – av solidaritet – om amputation.

Om någon eller några börjar slängas ut för sin åsikts skull (det får inte handla om oförskämdheter på ett personligt plan!), måste jag börja agera solidariskt. Vi måste börja samla in pengar, för att kunna stöda de familjer som råkar i kläm. Vi måste försöka finna andra lösningar – gemenskaper, koinonior, husförsamlingar,… whatever… – som kan de dessa avsatta arbete.

Eller har någon annan bättre recept? Jag publicerar gärna dem här!

Detta sagt inför övertygelsen att jag tror att det inte finns snabba svar, och det är inte rådligt och etiskt att tvinga någon att agera mot sitt samvete.

Jag vet inte hur mycket mera jag orkar skriva i denna fråga. För det strandar nästan alltid på att så länge någon tycker annorlunda, så är det fel. Steg 1 är att agera lika, trots att man inte är övertygad. Steg 2 blir att inte ens i hjärtats hemligaste vrå få tänka annorlunda.

DÄRFÖR tänker jag försöka samla synpunkter och skriva ner på vad jag grundar min tveksamhet till nyordningen. Jag väntar dock på Gustavs bidrag.

För mig gäller diskussionen på rikskyrkoplanet. Den är inte en diskussion som riktar sig mot enskilda kvinnliga präster, vars agerande jag helt förstår. Kyrkan har erbjudit en uppgift, haft en kallelse, man har tagit emot den. Då kan man inte rikta kritik mot de enskilda personer som svarat på denna kallelse (även om de skall pröva de bibliska texterna precis som vi alla), utan diskussionen gäller om kyrkan har haft bibliskt stöd för sitt beslut.

Jag vet inte om vi kommer så mycket längre. Den viktigaste frågan är nu: vad skall vi göra i detta läge, inför de verkligheter vi de facto har? Med denna fråga avser jag en uppriktig strävan att finna en gemensam väg vidare, om och så länge det går.

Henrik

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.