Divide et impera!

Divide et impera, dela och regera! Det var det gamla romerska valspråket, strategin bakom detta hur man skulle få ett område eller en grupp att falla till föga.

Det har varit den ondes taktik genom tiderna. Att splittra kyrkan, att så ut konflikter mellan kristna, så att man motarbetar och bekämpar varann, det är den ondes temaår varje år.

Också nu sker detta. Enligt min mening är stiftet och kyrkan uppenbart mera delat nu än före valet. Ur den synvinkeln sett är frågan om valet var värt sitt pris.

Jag hoppas att det ur detta skall växa fram något som visar sig vara gott och bli till välsignelse för alla. Just nu ser jag inte det så. För att vara ärlig.

Men apostlen skriver också om att vi inte skall förundra oss över den luttringseld som är tänd bland er och som vi måste gå igenom. Det gäller inte bara dela och regera så att vi består av olika läger, nej enheten och helheten söndras i mycket mindre enheter – också inom de egna leden föds oenighet och splittring.

Nu är den onde å färde. Förtroenden och vänskaper spricker. Vems verk är det?

Vilken är motelden? För det är nu ont om tid…

Henrik

Tre män i en båt

Tre män i en båt – tankarna går kanske ännu för någon till en berömd bok, där bl.a. risken att läsa för mycket läkarböcker kom fram – till slut hade ngn alla sjukdomar utom vatten i knäet, och fick det när han steg i land och föll, eller hur det nu var.

När jag idag skriver om tre män i en båt är jag inte paranoid. Det handlar om tre prästbröder som inom en snar framtid, inom denna månad, skall hamna inför Stora rådet för att ge besked om de kommer att samarbeta eller inte. Det handlar naturligtvis om en uppföljning av biskopsmötets redogörelse, som ju t.o.m. av sekreteraren, Kalervo Salo, har klassats som juridiskt inte bindande (se Kotimaa).

Härmed stiger vi in i ett nytt kapitel i vår kyrkas historia. Min fråga är: kommer detta att hjälpa kyrkan att lösa detta problem? Mitt svar är tveklöst: nej! Det kommer att leda till att nya prästvigningar äger rum, både utomlands och kanske snart i Finland, som inte erkänns, men som ändå finns och ökar i antal.

Jag har hela tiden på något sätt stått emot ”separatistiska tendenser i allt detta. Men jag börjar mer och mer förstå. Om jag, som har haft en god plats i kyrkan och suttit i dess högsta beslutande organ i över 23 år, känner kritiken riva och ”söndra” ens själ, hur skall inte de känna det som inte kommer in!!?

En anhållan om en gemensam prästvigning för flera organisationer är på väg till vissa biskopar. Få se hur det går, för det handlar om människor med traditionell syn, och det är en fråga som gäller organisationernas egna behov.

Om detta avvisas, så kommer problem snarare att öka än att minska.

Nu skulle nog en annan grundton än den som finns i biskopsmötets redogörelse behövas. Jag tror absolut att biskopsmötet vill avskaffa problem, man vill försöka skapa försonade situationer i församlingarna. Men man har valt att göra det så att den ena gruppen måste kompromissa med det som man tror är rätt. Därför är jag till 100% övertygad om att det inte kommer att leda till önskat resultat!

Nu skulle det gälla att hitta varandra. Om det går. Jag märker på mig själv att jag börjar bli lika trött på situationen som biskoparna och andra är på oss… Jag kom in i prästämbetet för 34 år sedan, och har mer eller mindre samma syn i alla frågor som då. Jag var helt accepterad av kyrkan då, men är det inte idag. Idag tillhör jag en grupp avvikande, som hör till undantagen.

Är det för övrigt meningen att man skall ändra sig under årens lopp? Vilka åsikter skall de ha om 30 år som nu prästvigs enligt dagens kriterier….???

Vi är i samma båt, dessa tre prästbröder och jag. Deras öde kommer att få konsekvenser för oss andra i samma båt.

Henrik

Om solidaritet

Johan skriver (se kommentarer under ”Amputation”):

Jag vädjar att alla som bekänner sig som lemmar i Kristi kropp skulle betänka detta, och att anmäla sig frivillig för amputering (ett ord som jag inte använt) kan jag inte alls förstå!

Jag har i princip samma grundinställning som Johan. Men senast idag (!) fick jag besked om tre präster som har fått order om att före jul hålla en gudstjänst med en kvinnlig präst, eller så får de räkna med påföljder.

Det är detta som är problemet.

Jag tycker det skulle finnas en annan väg:

1. Vi gör allt för att komma bort från ställningskriget.
2. Vi respekterar att det finns två legitima inställningar i vår kyrka, av vilka den ena representerar majoritetens syn.
3. Vi låter också minoriteten existera enligt sin övertygelse, men förutsätter taktfullhet, saklighet, artighet, samt väjningsplikt vid intressekonflikter.
4. Vid många situationer utom gudstjänster kan ett samarbete ske, låt det här finnas ”inkonsekvenser” och olikheter, det kan befrämja samtalet.
5. Alla konflikter skulle lösas inom stiften, och man borde försöka få stödgrupper (bestående av representanter för båda åsikterna) som kunde användas som stöd för biskopen, man kunde med sina kontakter till olika grupperingar försöka ”lösa upp” knutarna.

Jag förstår inte varför detta inte skulle fungera.

MEN:

Som jag allt mera börjar se det, är det faktiskt vi inom minoriteten som skulle kunna förespråka en sådan linje. Den uttrycker inte vår åsikt, den är inte dogmatik, men pragmatik, ett sätt att överleva och att komma bort från fastlåstheten i dagens läge.

Men det visar sig allt mera att många, inklusive biskoparna, inte vill detta. Det enda acceptabla är att man låter det gå ut över folks övertygelser. Eller att man söker sig annat jobb. Det är denna inställning jag finner så oandlig, så oacceptabel.

Det var mot den bakgrunden jag skrev – av solidaritet – om amputation.

Om någon eller några börjar slängas ut för sin åsikts skull (det får inte handla om oförskämdheter på ett personligt plan!), måste jag börja agera solidariskt. Vi måste börja samla in pengar, för att kunna stöda de familjer som råkar i kläm. Vi måste försöka finna andra lösningar – gemenskaper, koinonior, husförsamlingar,… whatever… – som kan de dessa avsatta arbete.

Eller har någon annan bättre recept? Jag publicerar gärna dem här!

Detta sagt inför övertygelsen att jag tror att det inte finns snabba svar, och det är inte rådligt och etiskt att tvinga någon att agera mot sitt samvete.

Jag vet inte hur mycket mera jag orkar skriva i denna fråga. För det strandar nästan alltid på att så länge någon tycker annorlunda, så är det fel. Steg 1 är att agera lika, trots att man inte är övertygad. Steg 2 blir att inte ens i hjärtats hemligaste vrå få tänka annorlunda.

DÄRFÖR tänker jag försöka samla synpunkter och skriva ner på vad jag grundar min tveksamhet till nyordningen. Jag väntar dock på Gustavs bidrag.

För mig gäller diskussionen på rikskyrkoplanet. Den är inte en diskussion som riktar sig mot enskilda kvinnliga präster, vars agerande jag helt förstår. Kyrkan har erbjudit en uppgift, haft en kallelse, man har tagit emot den. Då kan man inte rikta kritik mot de enskilda personer som svarat på denna kallelse (även om de skall pröva de bibliska texterna precis som vi alla), utan diskussionen gäller om kyrkan har haft bibliskt stöd för sitt beslut.

Jag vet inte om vi kommer så mycket längre. Den viktigaste frågan är nu: vad skall vi göra i detta läge, inför de verkligheter vi de facto har? Med denna fråga avser jag en uppriktig strävan att finna en gemensam väg vidare, om och så länge det går.

Henrik

Eld i kyrkan

Denna morgon har vi nåtts av ännu ett upprörande besked: Gruvsta kyrka i Vanda har eldhärjats svårt och bl.a altartavlan och orgeln är helt förstörda.

Många av oss sänker våra huvuden i bön och deltar i de församlingars sorg som omedelbart drabbas: Vantaankoski och Vanda svenska. Gruvsta kyrka var under mina år som studentpräst den närmaste kyrkan, som jag även hade tillfälle att besöka.

Dessa kyrkbränder är anstiftade av sjuka personer. Men de är samtidigt ett uttryck för en växande trend i samhället, som för de flestas del tar sig helt andra uttryck.

Bakom dessa döljer sig ofta besvikelser. Besvikelsen kan ha sin grund i ett slags humanism, med vilken inte avses en medmänsklig inställning till livet och människorna, detta är ju något helt annat. Detta slag av humanismen, som är aktuell i hela Europa och i den övriga västvärlden, vill att förhållandet mellan Gud och människa på alla plan skall brytas. Kyrkor skall stängas, religionsundervisning skall bort, allt som luktar gynnande av kristendom skall bekämpas. Humanismen har också i många fall en ny etik, som utgår från det som människan upplever som lycka och rättvisa, som rätt och meningsfullt. Hit hör bl.a rätten att ta sitt eget liv, att välja sin samlevnadsform utan inblandning av någon överhet, inställning till alkohol och andra medel osv.

Naturligtvis är det inte så att alla människor kan dras över en kam, men treden, att människan är alltings mått, är densamma.

Samtidigt läste jag en annan notis om en kyrkoherde i vårt västra grannland som tycker att tomma kyrkor skall stängas. Nu sitter många förtroendevalda i olika organ och besluter om dyra ekonomiska investeringar utan att själva någonsin besöka någon kyrka.

Här hemma finns det också en del aktivitet som drivs av sådana som själva aldrig sätter sin fot i kyrkan. Till det enligt min mening tvivelaktiga hör t.ex. att försöka flytta ut förtroendevalens röstningsplatser till köpcentra och marketplatser. Den som inte ens orkar gå till kyrkan för att rösta, kan gärna låta bli. Det är ju egentligen demokratiskt att låta dem som är med bestämma om förhållandena i kyrkan.

En annan, och egentligen viktigare sak, är att kyrkan måste vara bekymrad över dem som inte finner sitt hem i kyrkan. Jesus talar om den gode herden, som lämnar de 99 fåren för att söka efter den ena borttapade fåret. Denna anda, för att inte säga Ande, borde gripa kyrkan.

Fortfarande tror jag att vägen framåt inte skall vara att blåsa liv i folkkyrkan. Dess tid är i hög grad över. Med det avser jag på intet sätt att blunda för de stora möjligheter som kyrkan ännu har, och glädjas över de seder som lever kvar och de möjligheter som dessa erbjuder.

Det handlar snarare om att kyrkan måste bli en missionerande kyrka. Med det menas att det måste finnas eld i kyrkan, men på ett helt annat sätt än vid de tragiska kyrkbränderna! Kyrkan måste vinna människornas förtroende, och visa omsorg om människan i ord och handling. Detta sker dock inte alltid genom att följa det recept för kyrkans förnyelse som människor serverar (detta inte förklenande sagt eller avsett!).

För kyrkan gäller detsamma som för den goda journalistiken: att ge människorna de inte visste att de ville ha, skrev Barbro Teir för något år sedan. Knappast kan det sägas bättre.

Människan avvisar ofta först det som är genuint kristet. Och ändå är det just det som tänder, som fascinerar, som engagerar. I en gammal tid varnades det ofta för väckelsekristendom därför att den ”skrämmer bort människor från kyrkan”. Med facit i hand från flera hundra år kan man hävda motsatsen. Där väckelser varit verksamma har människor samlats i stora skaror. Det är en sådan eld, väckelsens eld, som kyrkan nu behöver. Inte nödvändigtvis på det sätt som någon av oss förväntar oss det – en sann Andens väckelse innebär alltid överraskningar, också för dem som flitigast ber om väckelse. Det är Guds tankar om kyrkans framtid som nu behövs.

Det känns nästan svårt att byta kategori och använda samma ord, elden, i två helt motsatta betydelser.

Elden, såsom vid de kyrkobränder (Borgå domkyrka, Gruvsta kyrka) vi nu tvingats bevittna, hemsk och obehaglig, ond, förbrännande, elden som förorsakar sorg och förtvivlan och ångest för många.

Men också elden, väckelsens och kärlekens eld, upprättande, förnyande och inspirerande, oemotståndlig och outtröttlig. En sådan eld give oss Gud, den Treenige! Bara den elden kan rädda kyrkan från undergång.

Henrik

Aktuella biskopsord

Läste idag i ett rundbrev om hur en biskop hade träffat kanadensiska biskopar och då bland annat talat om det beklagliga i att man i väst håller på att förlora syndakännedomen och förnimmelsen av Gud. Han pekade på sammanhanget mellan de två verkligheterna.

Biskopen tyckte också att kyrkan inte skall vara rädd för att använda teknologi för att effektivt sprida evangeliet.

Kanske någon tycker att detta ju inte är något speciellt. Det har säkert sagts förut.

Men det speciella är att det är sådant som ingår i det som denne biskop säger. Det handlar om biskopen i Rom, som av katoliker kallas påven…

Det skulle inte skada med dylika biskopliga uttalanden i Finland också.

Henrik

En hjärtesak

Ett utdrag ur en högaktuell bok, skriven för nästan 500 år sedan:

Det är detta mina antinomister också gör idag, de predikar vackert och (vilket jag inte kan annat än tro) med rätt allvar om Kristi nåd, om syndernas förlåtelse och vadhelst annat som kan sägas om artikeln om återlösningen. Men de flyr, som vore det själva djävulen, konsekvensen att de skulle tala om den tredje artikeln, om helgelsen, som är det nya livet i Kristus. De tänker att man inte skall förskräcka eller besvära människorna, utan hellre predika tröstesamt om nåd och syndernas förlåtelse i Kristus, och under inga omständigheter använda dessa eller liknande ord: ”Hör! Du vill vara en kristen och på samma gång förbli en äktenskapsbrytare, en horkarl, ett drucket svin, högfärdig, girig, ockrare, avundsjuk, hämndlysten, elak, osv.!” I stället säger de: ”Hör! Fastän du är en äktenskapsbrytare, en horkarl, en girigbuk eller något annat slags syndare, om du bara tror, är du salig och du behöver inte frukta lagen. Kristus har uppfyllt allt!”

Kära, säg mig, är det inte ’antecedens concedere’ och ’consequens negere’ (att medge premissen och förneka slutsatsen)? Ja, det är i själva verket att ta bort Kristus och göra honom till intet samtidigt som han eftertryckligt predikas, och allt är idel ja och nej till samma sak. Ty det finns ingen sådan Kristus som dött för syndare som inte efter förlåtelsen av synderna lämnar synderna och lever ett nytt liv.

Dessa ord kanske någon skulle opponera sig mot och uppleva i någon mening ”lagiska”, om man inte skulle få höra att de är skrivna av Martin Luther i Von den Konziliis und Kirchen.

Men hur viktiga är de inte – för oss alla. I diskussionerna har man ofta stannat vid att påtala brist på enhet i teologin, i bibelsynen, i åsikter och tolkningar. Men alltsammans finns på ett betydligt djupare plan. Det handlar om hjärtat. Ett ja till Kristus är ett nej till synden. Luther klagar över att vi kan vara goda påskpredikanter, men dåliga pingstpredikanter! Att syndernas förlåtelse och helgelsen hör samman.

En andlig förnyelse i vår kyrka börjar med att var och en städar sin egen trappa. Eller borde jag inte skriva: låter Kristus städa den egna trappan!

Henrik

Apua!

Apu-lehden tuoreessa numerossa kerrotaan minkälaisia ihmisiä ollaan.

Gustav Björkstrand kukisti vaalin toisella kierroksella Helsingin Markuksen seurakunnan virkavapaalla olevan Suomen teologisen instituutin pääsihteerin Henrik Perret’n suorapuheisella kampanjalla. Perret kuuluu naispappeuden vastustajiin, jotka vaativat, että heidän on lupa toimia oman tahtonsa mukaan, pykälistä ja muista ihmisistä piittaamatta. Björkstrand kertoi, mihin Perret’n valitseminen piispaksi johtaa.

Niin, että nyt tiedätte.

Jäivät mieleen nuo sanat …”muista ihmisistä piittaamatta…”.

Henrik

Om att låta sig övertygas

En kort tillägg till föregående inlägg (Guds försvarsadvokater).

Ingen kan komma till mig om inte Fadern, som har sänt mig, drar honom. Joh. 6:44

Du, HERRE, övertalade mig, och jag lät mig övertalas.
Du grep mig och blev mig övermäktig.
Jer. 20:7

Det finns så mycket i processen en människas väg till tro på Kristus som är fördolt, allra minst handlar ju det om att tänka sig fram till tro.

Det är fråga om ett Guds dragande, övertalande, övertygande av en i sig ovillig människa, som inte förmår välja rätt eller prioritera sanningen.

Henrik

P.S. Tillägg 13.10 kl. 16:35: har väl varit för mycket i Kokkola nu när jag tycks ha skrivit ”en kort tillägg”…

Guds försvarsadvokater?

Ofta uppfattas kristna och särskilt präster och teologer, för att inte säga apologeter, som ”Guds försvarsadvokater”, som skall försvara eller åtminstone förklara Guds handlande i tiden och enskilda människors liv. En kristen skall förklara hur en god Gud kan finnas bakom en ond värld. En kristen skall förklara hur det är möjligt att människan, som vill lösgöra sig från ”…på det att det må gå dig väl och du må länge leva i ditt land”, sedan drabbas av ”otur”, när det går som hon programmerat det för sig genom att trotsa livets lagar.

Detta är inte sagt ironisk mening, skadeglatt iakttagande den lilla människan. Nej, detta är skrivet under djup identifikation med den lidande människan, som ibland kanske lider kollektivt, med andra och på grund av andra människor, men ibland kanske också mer eller mindre tydligt på grund av det hon själv fått det till.

I varje människa pågår en ”rättegång”. Om rollfördelningen kan det vara bra att genast säga att den utbredda uppfattningen att de kristna och särskilt prästerna skulle vara Guds försvarsadvokater är djupt oriktig. Den kristne är inte Guds försvarsadvokat, utan ett Kristi vittne. Vid rättegången sitter varje människa som domare, som rättegångens ordförande, vilken benämning man vill använda. Det finns också andra vittnen, och varje människa skall besvara den mer eller mindre klart uttalade frågan, Pilatus’ gamla fråga: vad är sanning?

Till sanningsfrågan kan man förhålla sig mer eller mindre seriöst. Kanske många – om vi fortsätter att använda en ofullkomlig, men kanske ändå talande bild – inte vill lyssna så noga på alla vittnen. Man vet vad de kommer att säga. Tror man åtminstone. Att man kanske sympatiserar mera med en del vittnen än andra är kanske också ett faktum.

Frågan för varje människa är hur starkt och ovillkorligt sanningsfrågan får rum i vars och ens själ, i ens innersta.

När Pilatus ställde frågan vad är sanning fick han inget svar . Jesus stod tyst. Han behövde ju inte säga något. Han hade inte bara sanningens Ord, Han var sanningen.

Människans väg till att upptäcka detta går ofta via en rättegång, där många vittnen kommer till tals. Kanske det i varje människas rättegång inte ens finns ett kristet vittne.

Apologins eller apologetikens uppgift är att ge skäl för det hopp som vi har (jfr 1 Petr. 3:15). Ofta börjar diskussioner om apologetikens uppgift med gudsfrågan, om det är möjligt att tänka sig en god Gud i en ond värld, eller en Gud överhuvudtaget.

Vid studiet av olika apologetiska böcker fann jag en intressant iakttagelse. En kristen filosof och apologet (William Lane Craig) skriver att han i Birmingham höll föreläsningar i denna sanningskonfrontation. Den första kvällen var mycket aggressiv, berättade han. Åhörarna var som ”lejon”, som attackerade med frågor och anmärkningar. Andra kvällen talade han om det absurda i ett liv utan Gud och då, skriver han, hade lejonen blivit som lamm, som andäktigt lyssnade och stilla undrade över de stora frågorna.

Han konstaterar att apologetiken logiskt borde börja med detta, det absurda i ett liv utan Gud, en djupdykning i människans existens, i allt hon vet, i allt hon tänker och har – om man tänker bort Gud. Ett liv som sägs ha börjat med en Big Bang, och som kanske slutar med en suck (T.S. Eliot).

Människan utan Gud är kosmiskt föräldralös.

Logiskt borde detta föregå diskussionerna om Guds existens, säger Craig.

Människan lever inte i en neutral situation, utan hon är sönderriven och influerad av sina existentiella villkor, sina problem och svårigheter, sina utmaningar och erfarenheter.

Det är då hon kanske, när Gud knackar på och Guds försvarsadvokat, Advocatus , den Helige Ande, börjar få henne att fråga om det finns något alternativ.

Därför är apologin egentligen den Helige Andes verk. Det är ju Han som, när Han kommer, skall överbevisa världen i fråga om synd, rättfärdighet och dom, i fråga om synd, ”ty de tror inte på mig”, sade Jesus.

Vi behöver apologi, den Helige Andes apologi.

”Om döda inte uppstår, låt oss äta och dricka, ty i morgon måste vi dö”, skriver Paulus. Den Helige Ande väcker frågan: finns det något alternativ?

Apologetik är inte ”om-han-säger-så, skall-du-svara-så” – kurser. Det är att som Lukas antyder (i sin prolog till evangeliet) förstå hur tillförlitligt detta med Jesus är, och med den Helige Ande kunna säga att det inte finns alternativ till Jesus.

Henrik