Nattvardsgemenskap

Såväl den nyvalde biskopen som Kyrkpressens chefredaktör anför nattvardsgemenskapen som ett stort problem i dagens kyrka. I en mening förstår jag dem helt. Nattvardsgemenskapen är ett uttryck för den djupaste gemenskap som finns mellan Kristus och Hans församling, och därmed ett uttryck för den gemenskap som råder mellan kristna.

Men det finns kanske litet andra aspekter på detta än de som tillvidare nämns. För det första kan man ju konstatera att under vår kyrkas nyare historia har flere skeden funnits när nattvardsgemenskapen mellan alla kyrkans medlemmar inte fungerat. Detta har kunnat gälla såväl representanter för olika väckelserörelser som andra grupperingar. Man kan inte allt för snart dra för långtgående konsekvenser av detta, även om det nog är skäl att påtala detta som ett orosmoment av mera allvarligt slag.

För det andra skulle jag gärna påminna om att det som den augburgska bekännelsen anför som grund för ”kyrkans sanna enhet” nog i första hand måste gälla det bibliska budskapet (evangelii lära) och synen på sakramenten. Tillsvidare lär vi alla lika om vad nattvarden är, vilket är anmärkningsvärt. Jag kan också gå till samma nattvardsbord som en kvinnlig präst, fast sida vid sida om så skulle ske.

Men en sak som har blivit borta i oron är ju diskussionen om rite vocatus, om den vederbörliga rätta kallelsen, som ju är det som vi hela tiden diskuterar med litet olika namn. Problemet är ju hur man skall se på ämbetet, om man där är oviss om det riktiga, är det ju en mycket logisk följd att inte delta i en sådan nattvard efter som detta med ”rite vocatus” inkluderar att ingen utan vederbörlig kallelse får förkunna eller förvalta sakramenten.

Till den rätta kallelsen hör givtevis inte bara den inre kallelsen och den yttre kallelsen från en kyrka, utan denna kallelse måste ha sin grund i Bibeln och bekännelsen. Därmed är vi egentligen tillbaka i ruta 1. Det är ingenting att förvåna sig över, utan tvärtom är det ju en logisk följd av samma diskussion.

Jag har i ett annat sammanhang påtalat att Luthers ord om att sakramentens verkan inte är beroende av ämbetsinnehavarens person, och att denna diskussion måste ses i sitt sammanhang.

I ett läge när diskussioner pågår är denna situation i en mening ganska naturlig, men icke desto mindre beklaglig.

Jag tycker att man inte skall dramatisera denna fråga, utan försöka verka för en djupare förståelse och större enhet i sakfrågorna. Jag kan förstå om det finns sådana som inte vill gå till nattvarden när jag förrättar en gudstjänst. För mig är det viktigt att ingen tvingas till något man inte vill, men också viktigt att vederbörande får möjlighet att gå till nattvarden för att söka Kristi förlåtelse och kraft i ett sådant sammanhang där inte någon person får skymma det större i nattvarden.

Men onekligen är detta ett tecken på att vår kyrka knakar i fogarna. Jag är inte säker på att det blir bättre att strunta i alla lärofrågor och ”låtsas som om det regnar”. Inte vet jag om det känns så meningsfullt och som ett uttryck för något stort att fira mässa med sådana som vill att man skall försvinna från kyrkans led.

”Först samtalar man, därefter äter man tillsammans.” Denna gamla regel gäller i kyrkan, men den får inte tillämpas för småaktigt. Det får inte bli ett intrument att hävda något slags ”partipolitik”. Däremot är det ju självklart att man inte skall delta i en gudstjänst som förrättas av en person som man vet att är en heretiker (villolärare i förhållande till den apostoliska traditionen). Det är ju främst manliga präster som utmärkt sig på denna punkt tillsvidare.

En värre situation uppstår alltså enligt min mening i en oproblematisk nattvardsgemenskap med heretiker, med sådana som uppenbart lär om Kristus och Hans försoning något annat än vad den apostoliska tron förutsätter.

Men jag tror att det är viktigt att ta fram dessa frågor – egentligen gäller de ju inte nattvardsläran, även om jag är rädd för att det kan finnas hur mycket som helst på den fronten också – utan denna gång är ju den primära orsaken tveksamheten när det gäller ämbetsutövningen. Till all lycka är ju ändå inte nattvardsgemenskapen bruten. Men det är nog viktigt att ta itu med dessa stora frågor. Nattvarden är långt mera än en känslogemenskap som skulle bygga på någon mänsklig vilja att acceptera andra. Den är en delaktighet av Kristus, och den rör vid det innersta tron äger. Men den förutsätter en enhet med Kristus och hans Ord. Vi bör alla spegla oss i detta och avlägsna hinder för nattvardsgemenskapen. Detta sker bara genom en omvändelse till Kristus och ett fasthållande vid Honom, som har det eviga livets Ord.

Henrik

En gång till?

Flera personer har ställt frågor till mig angående min ståndpunkt i ämbetsfrågan, och därför skall jag vid tillälle – dock inte ännu – på lämpligt sätt och i lämpligt forum försöka skriva litet mera om detta.

Kvinnoprästfrågan är inte mitt livs fråga. Det är i huvudsak andra som har aktualiserat den, inte jag. Jag har svarat på frågor och påståenden.

Jag har ställt en fråga till den avgående och den till tillträdande biskopen angående ämbetsfrågan, hur de resonerar. Jag har skrivit att avsikten inte är att behöva omvända någon, inte heller att skriva en fullständig redogörelse, utan hjälpa mig och andra att förstå. Jag har fått löfte av Gustav att han skall besvara min önskan, men han har fullt upp just nu, så svaret kan dröja. Med honom skall jag sedan diskutera om han vill skriva bara till mig, eller om vi skall publicera vår diskussion. Jag har lovat skriva mitt bidrag efter det att han levererar sitt. Erik har inte i detta skede kommenterat, så jag vet inte hur det blir.

Kanske är det samma fråga som har drivit dem som ställt frågan och uppmaningen till mig. Jag håller på med två andra böcker, som nu blev avbrutna av biskopsvalet, får se hur och vad jag nu överhuvudtaget kommer att göra.

Någon kanske säger: skall man nu ännu, 20 år efter beslutet, hålla på och tjata om en fråga som redan är avgjord? Min spontana önskan skulle vara att jag talar om allt utom den frågan, så ”fed up” är jag på att alltid bara få yttra mig om det. Men eftersom folk har ställt en ärlig fråga, så vill jag naturligtvis redogöra för mina synpunkter, ”tänka högt med andra”.

En sådan fråga i vår kyrka är ingen privat fråga, den har allmänt intresse och gäller förståelsen av Guds Ord.

Jag skriver inte för att i första hand övertyga andra, utan för att folk skall förstå, dvs med precis samma önskan som jag själv har i förhållande till Gustav B. Hur tänker du, hur motiverar du, och sedan ett besvarande av de anklagelser som jag fick att jag ”plockar lösryckta bibelord” ur sitt sammanhang. Hur då? Vilka? Vilka utelämnar jag?

Det jag hoppas på som ”biprodukt” är att folk skall förstå skillnaden mellan att teologiskt finna beslutet ogrundat, och å andra sidan motsätta sig, bekämpa eller rentav förakta kvinnor. Det senare gäller inte mig överhuvudtaget, varken kvinnor i allmänhet, eller kvinnliga präster. Att många är beredda att avfärda mig som en ”kvinnohatare”, med sharian jämförbar ideolog osv tycker jag är beklämmande. Sakligheten har inget rum i ett sådant tänkande. Och ingen av dessa mina offentliga kritiker har heller frågat efter några skäl för någonting.

Jag hoppas vidare att teologin litet mera skall komma till heders igen i vår kyrka, jag menar inte teologerna, utan teologin. Man läser så vulgära påståenden, närmast just av teologer, att man undrar hur fri man får vara. Ett av de mest missbrukade och felciterade orden är ”Luthers beredskap att gå till nattvarden” t.o.m. om djävulen skulle dela ut den (Lennart Koskinen på Lärkkulla enligt kyrkpressens referat). Men Koskinen är nog inte den enda som sagt eller tänkt så.

Situationen var ju en helt annan. Luther skriver om sakramentens verkan (efficia), och säger att den inte är beroende av ämbetsinnehavarens person. Man han säger naturligtvis inte att det är egalt vem som kallas till ämbetet, att t.ex. djävulen skulle kunna bli ordinerad till präst i kyrkan om han lovar att följa handboken… Av kontexten (jag återkommer mera sedan) framgår att det handlar om att kristna blir lurade av honom som kan skapa sig till ljusets ängel, och att om det efteråt kommer fram att de blivit lurade, då behöver man inte misströsta angående sakramentens verkan.

Bara ett exempel på att mycket borde redas upp i allt tyckande och menande. Detta lämnar naturligtvis också dörren öppen för dem som vill korrigera mig – inte är det ju min åsikt som är norm, eller min förståelse, utan det som visar sig ha förankring i Guds eget Ord.

För det tredje hoppas jag att också mina kvinnliga kolleger skall förstå att min tveksamhet inte primärt gäller dem. De har tagit emot ett erbjudande från kyrkans sida, de har en vilja att gå in och tjäna Kristus och det är ju ganska naturligt att de tar fasta på en möjlighet som finns.

Min diskussion riktar sig inte mot kvinnliga präster, och jag betonar att jag inte vill anfäkta eller angripa dem. Min diskussionspartner är egentligen kyrkan, biskoparna och kyrkomötet, som fattade detta beslut, och frågan är om man då när det begav sig (1986) handlade teologiskt övervägt. Inför kyrkomötets vårsession år1984, när frågan ännu en gång kom upp, skrev biskopsmötet att frågan nu måste avgöras en gång för alla. Men frågan avgjordes inte, och två år sedan kom den upp i kyrkomötet fjärde (!) gången, kyrkomötet hade 1984 fattat ”fel” svar, men 1986 blev det äntligen ”rätt”. Kan man ha förtroende för ett sådant tänkande?

Slutligen hoppas jag att kanske en öppen diskussion, där man också är beredd att från båda sidor blotta sina ”svaga punkter”, sina frågetecken, att utlämna sig till bedömning, skall bidra till en ökad förståelse, också där man inte finner en snabb lösning på ett svårt problem.

Medan vi väntar på olika bidrag, skall vi försöka hålla oss till Guds Ord, förkunna det och troget ”kämpa för den tro som en gång för alla överlämnades till de heliga”. Jag hoppas verkligen att biskoparna och domkapitlen samt även kyrkoherdarna visar stor återhållsamhet och stor försiktighet när det gäller biskopsmötets redogörelse.

Henrik

Stiftets viktigaste frågor – med Borgå mått

Kvinnoprästfrågan är inte den väsentligaste i vårt stift idag, liksom inte heller den Heliga Andens kön, eller kyrkans inställning till olika former av sexuella förhållanden även om man de senaste åren har kunnat få detta intryck när man har läst kyrkpressens insändarspalt.

Så skriver Borgåbladet (enl. Hbl idag, har ej tillgång till originaltexten).

Det är egentligen ganska intressant. Har någon insändare påstått att dessa är de viktigate frågorna? Och såsom debatten kring biskopsvalet tydligt visar: vem tog upp ämbetsfrågan?

Men nog om den frågan nu.

Vad den Helige Andes ”kön” beträffar så tycks en gammal missuppfattning leva envist kvar. Låt mig försöka rätta till detta missförstånd.

Den egentliga diskussionen om den Helige Ande har aldrig gällt Andens kön. Frågan har gällt och gäller om den Helige Ande är en person, eller en opersonlig kraft, som i NT alltmer får personliga drag som det heter i kommentarerna till den nya bibelöversättningen.

Det bör heta den Helige Ande, eftersom detta uttryck är att betrakta såsom ett egennamn (detta uttryck är ett svar från Svenska Akademien på min fråga). Möjligen kan man börja säga ”Heliga” Ande, eftersom man säger ”Kära Herre”, men så länge man säger Evige Gud, Helige Gud osv kan man inte säga ”Heliga Anden”. Hur låter Helige Gud, helige starke Gud, Heliga Anden..??

Uttrycket ”den heliga anden” (med litet a, men omöjligt att höra detta lilla a) är infört av Jehovas vittnen på 1950-talet och utgår från att den Helige Ande inte är en person, Gud, den tredje Personen i den Heliga Treenigheten. Att säga den heliga anden – Bibel 2000 använder detta uttryck också med litet a (!) – är alltså teologiskt missvisande och egentligen blasfemiskt, även om säkert ingen kyrklig användare avser detta och alltså inte heller uttrycker detta. Men också Jehovas vittnen, som alltså har en annan lära om Gud, den Treenige, har haft sin representant i arbetet kring den nya bibelöversättningen.

Att man säger ”han” om den Helige Ande, vilket NT gör, är alltså inte ett uttryck för Andens kön, utan för att Anden är en person. Uttrycken Fadern, Sonen och den Helige Ande, som till sin språkform är maskulina, är inte att säga att Gud står närmare det maskulina, när Bibeln entydigt vittnar om att såväl maskulinum som femininum har lika gudomliga rötter.

Men vi skall forsätta att be Fader vår, att tala om Guds Son, och den Helige Ande, därför att Bibeln lär oss det.

Det finns en tilläggsaspekt på Andens namn. Den Helige Ande är som språkligt uttryck absolut och entydigt, i likhet med ”den Heliga Skrift”, som antydigt betyder Bibeln. ”Den heliga skriften” kan avse vilken bok som helst, som någon betraktar som helig: Bibeln, Koranen eller någon annan ”helig” samling skrifter.

Därför bör man säga den Helige, (ev Heliga, eftersom de gamla språkformerna på -e är försvinnande), så länge man säger Helige Gud och Evige Fader (uttrycket eviga Fader låter i mina öron negativt, som en kritik av det eviga hos Fadern), men dessa är enligt min mening språkligt utbytbara, när språket förändras. Men man skall inte säga ”den heliga anden”, som associerar till andar, utan tala i absolut mening om personen, den Helige Ande.

Att försöka införa någon könsindelning genom att sammanblanda ett ords språkliga genus med dess sakliga innebörd vitttnar bara om okunskap. På hebreiska är ”ruach” (Ande, vind) femininum, på grekiska är ”to pneuma” (ande, vind) neutrum. Att säga att den Helige Ande är femininum och Fadern och Sonen maskulinum är nonsens. I Guds väsen finns såväl maskulinum som femininum, efter som Guds avbild innebar att människan skapades ”till man och kvinna”.

För övrigt skulle detta leda till märkligheter. ”Shad” (bröst) som väl måste sägas vara ett kvinnligt attribut är maskulinum i hebreiska, liksom också ”rächäm” (livmoder), enligt alla större lexika. Många andra exempel finns.

Det är beklagligt om något slags maskulin copyright drabbat gudsbegreppet. Om vi män på något sätt har bidragit till detta är det ingenting annat än synd.

Borgåbladet aktualiserar kanske omedvetet också en annan fråga, nämligen att också påminna om Bibelns språkbilder av Gud som mor, t.ex. ”Som en mor tröstar sin son, skall jag trösta er”, Jes. 66:13. Se också Jes. 49:15 m.fl. Vi alla som fått erfara det i livet får en mycket talande bild av vem Gud är. Denna sida hos Gud har kanske förtigits, eller undanhållits. Dock så tror jag att sanningen kanske snarare är den att Bibelns språkbilder har fått en mera markant maskulin framtoning, och alltså fått en mera ensidig klang i en tid som objektivt måste sägas vara feministisk. Här är det svårt att uttrycka sig på ett sätt som inte uppfattas kränkande eller utmanande, men kanske man ändå vågar säga så mycket.

I Sverige, och också hos oss, har man betonat vikten av att använda ett inklusivt språk. Ord som ”Herre”, ”Fader”, ”Son”, osv. bör undvikas och ersättas av könsneutrala uttryck, heter det.

Jag tycker att man gärna i böner och tal också kan använda de många bibliska uttryck som finns. Men att låta Gud, Fadern och Sonen och den Helige Ande bli något slags maskulin egendom är förkastligt. Vi är nog alla, kvinnor och män, lika fjärran från Guds person och lika nära, älskade av himmelens Gud. Vi, både kvinnor och män, har samma relation till Gud, det finns inte något som helst företräde för något maskulint när det gäller människans relation till Gud. Varför Gud föddes som man, vet jag inte. Mig ger det inte i känslan eller tanken något företräde i min gudsrelation jämfört med kvinnors gudsrelation.

Vad Bbl skriver om vad som är de väsentligaste frågorna är sant. Viktiga frågor kan de vara, och svaren på dem från kyrkans sida måste vara biblsikt förankrade. Särskilt i ”vägskälstider” kan det vara viktigt att behandla också dem, men viktigast är – ja, det skulle för övrigt vara intressant att höra vilken fråga Bbl tycker att är viktigast, man läser alltid om vilka frågor som inte är det.

Knappast undrar någon över vad som jag tycker att är viktigast.

Men för säkerhets skull: ”Detta är evigt liv, att de känner Dig, den ende sanne Guden, och den du har sänt, Jesus Kristus.”

Henrik

Tankar efter valet

Biskopsvalet är – äntligen – undanstökat! Det blev en mängd tankar och kanske också litet sår i själen, som jag inte tänker tala med någon annan om än min HERRE och Skapare, och min i alla skeden ofattbart solidariska familj. Det är en bra och helande miljö!

Några saker som inte bara har anknytning till vad jag eventuellt känner, och som alltså hör till den privata sfären, vill jag dock skriva ner. Till den som inte orkar läsa det följande konstaterar jag bara att jag överlevt även om tillvaron blivit litet ”söndersågad”, vilka slutsatser som skall dras för mitt personliga vidkommande får jag och så småningom andra se. Till en del ser jag nog valet som ett personligt misstroendevotum, kanske inte ens så mycket utgången som omständigheterna och den ”behandling” jag utsattes för. Men jag är inte ”till salu”, det blir bara trevligare eller mindre trevligt, jag är en övertygelsens människa, som förhoppningsvis kan bevara min öppenhet och också beredskap att ompröva där så behövs. Men mycket av det jag har mött hör nog till kategorin av frukten känner man trädet, så förefaller det nu. Samtidigt vill jag bevara en vänskap med alla tänkbara parter – det handlar ju inte från min sida sett om att ifrågasätta denna.

Det har varit en besvikelse att möta den ensidiga offentlighet som media gett, där man mera har varit upptagen av det man själv vill skriva om, än att ge ens litet rättvisa åt det som en person vill stå för. Här har behandlingen i kyrkliga media i allmänhet varit mycket värre än i världsliga media. I den största (dagliga) finlandssvenska tidningen har ledarskribentens personliga utgjutelser, visserligen inte något nytt för mitt vidkommande, enligt mitt förmenande gett uttryck för en småaktighet och en partiskhet som en tidning som borde vara förenande inte skulle nedlåta sig till. Fördomsfullhet, förakt och ingen respekt för personlig integritet gäller – om man inte blir muslim eller mycket liberal. Detta är nog rätt beklämmande. Jag är nog inte unik i det avseendet, många andra har förvisso fått smaka detsamma.

En annan besvikelse har varit hur litet gammal vänskap (visserligen kanske bara 30-40 år) betyder för denna Enda Frågas skull, då upphävs allt annat! Människor uttalar sig som inte ens har en aning om min argumentation, om vad saken gäller. Vulgär propaganda, ryktesspridning, förtal – allt detta är något som man inte skall bemöta. Det är som att ”slåss med sotaren – ju mera man slåss desto svartare blir man…”

Valet är över, men dyngan är kvar…

Vad andra rondens diskussioner beträffar, så blev de nog mindre sakliga än första rondens diskussioner. De kom att kretsa kring ämbetsfrågan, alla försök att leda in diskussionen på kyrkans egentliga uppgift till trots.

I diskussionerna fick också STI (Teologiska institutet i Finland) förklenande omdömen, som inte baserar sig på sakkunskap eller kännedom om institutet. Sådant bör inte höra med till en debatt! Med två professorer i styrelsen, en docent i NT:s exegetik som undervisningsansvarig och ledare för forskarforum (ett högre seminarium där de som bedriver doktorandstudier får ventilera sina arbeten, i närvaro också av andra doktorer m.fl.), 4 teol. dr i styrelsen (utöver de redan nämnda teologieprofessorerna, av vilka en är t.f. professor med professorskompetens), och en fil. dr som suppleant. de flesta har doktorerat i Hfors och Åbo, någon i Tyskland eller motsv. Av föreläsarna har vissa dubbla doktorsgrader, och de teol. mag som undervisar har specialkunskaper i ämnet. Detta gäller även andra mag. än teologer. Men under åren 2004-2006 (alltså två och ett halvt år) har 67 lärare och föreläsare medverkat (inklusive kurshållare), och av dem har åtminstone 23 doktorsgrad!

En kritik av STI faller nog tillbaka på kritikern, för det handlar ju i väldigt många fall om sådana som undervisar och/eller forskar vid våra teologiska fakulteter…

En annan orsak till kritiken mot STI var orden på hemsidan om att en del av det som sägs i undervisningen vid våra teologiska fakulteter kan vara skadligt för tron. Nog måste man kunna säga det om t.ex. den bibelkritik som under många år framförts av också finländska exegeter. Därmed inte sagt att på långt när all undervisning i exegetik eller andra ämnen skulle falla under denna dom. Men exempel finns!

Detta nedskrivet bara för att ge rättvisa och balans åt en diskussion som gått ut i offentligheten. Att STI betjänar studeranden genom utrymmen och ett bibliotek som i detta skede har ca 17 000 böcker, många kursböcker osv och som representerar de mest olika teologiska skolor, är en annan viktig sida av STI:s verksamhet. Mot bakgrunden av att allt bygger på frivilligt arbete är det anmärkningsvärt att detta har kunnat byggas upp!

En annan otrevlig, oetisk och okristlig sida i andra rondens diskussioner var hotbilderna om en medkandidat. Tal i både radio, Tv och tidningar om kaos, rättegångar och massutträdelser ur kyrkan skulle skrämma, och gjorde det – kanske. Också i modifierad form blev det förkastligt, trots försäkranden att det handlade om ”rädsla” för att det kunde ske. Bättre skulle ett försonligt yttrande (om allas ansvar för kyrkans enhet och en uppmaning att inte förlora proportionerna) ha suttit. Detta har ju påtalats i insändare, som jag tacksamt noterar (bl.a Håkan Salo i Hbl).

Ett färskt efterspel är biskopens uttalande om att i något avseende skuldbelägga dem som talar om brist på biblisk och teologisk argumentation för ämbetsbeslutet som ansvariga (!!) för att somliga kvinnliga präster har fjärmat sig från den bibliska tron . Detta finner jag högst märkligt, men vill återkomma till detta sedan jag fått ta del av biskopens kommentarer. Men är det inte ändå så att var och en av oss är ansvarig ”coram Deo” som Luther brukade säga (=inför Gud) för vad vi själva lär och står för?

Det var också litet tragikomiskt ibland. När jag försökte dämpa diskussionerna om kvinnliga präster, också av hänsyn till att man inte ständigt skall orda om en fråga som ju djupt berör andra människor, blev jag av kolleger och andra beskylld för att inte svara! Min avsikt var att inte i onödan ”vrida kniven i såret” – för jag förstår att det handlar om svåra och personliga frågor. Jag har ju skrivit om frågan med jämna mellanrum, deltagit i debatter t.ex. i kyrkpressen, den som inte visste var jag står är nog inte särskilt väl orienterad!

Men ingenting i biskopsvalets diskussioner får leda till att någons tunga är klippt, i en kristen kyrka måste samtalet vara fritt. ärligt och öppet.

När detta är sagt summerar jag med att säga att jag fortfarande anser att vägen vidare skall vara

tillsammans när vi kan,

koncentration kring kyrkans andliga uppdrag,

förenkling, fördjupning och förlåtelse,

satsa på samtalet som ett viktigt format i kyrkan (bl.a genom utbildning i apologetik),

utbilda och ge ledaransvar åt lekmän, dela ledarskapet, ge påverkningsmöjligheter!

Nu gäller det att se hur kyrkans ledning hanterar denna situation. Efter biskopsmötets redogörelse, som på många håll uppfattas som lag utan att vara det, kan det bli trångt för dem som har en traditionell bibel- och ämbetssyn. Nu är samtalen med biskopar förda, över 11 000 personer (församlingsaktiva) har vädjat till biskoparna – utan resultat. Nu skall samtal föras och verksamhet bedrivas med den kristna församlingen. Kyrkfolket är vår viktigaste samtalspartner!

Om dörrar till prästvigning stängs i hemlandet, viket jag inte hoppas, skall man frimodigt söka den på andra håll. Detta skall dock inte ske lättvindigt. Men församlingarna både behöver och vill ha präster som håller fast vid den gamla bekännelsen! Detta är ingen krigsförklaring mot någon som tänker annorlunda. Må de verka och må vi verka.

Jag tror också att kyrkan måste förbereda sig på en omstrukturering med tyngpunkt på kompletterande nätverk, på en lättare och mindre byråkratisk organisation. Tag vara på folkkyrkans möjligheter, men inse att tiden redan har förändrats, att folkkyrkan inte kommer att överleva utan att ett paradigmskifte har skett.

Nu avgörs kyrkans framtid också av hur vi kan komma till rätta med varandra. Det är klart att det är majoriteten som nu i många avseenden kommer att bestämma om vi ryms med, även om ingen skall avsäga sig ansvaret för kyrkbygget i fortsättningen. Men allt har en gräns.

En person ringde mig och berättade om en dam som sade att ”deras präst” (på en finsk ort) är hotad. Prästen måste före årsskiftet meddela om han är villig att trotsa sitt samvete och fullt ut samarbeta. Han har så många vänner här och vi är beredda att betala hans lön, i en frivillig gemenskap, sade denna dam åt min vän. Varför skulle vi då både betala hans lön och betala deras lön som avsatte honom (genom att betala kyrkoskatt)??

Detta kan bli den mina som gör att kyrkan sprängs. Hennes fråga är ju ganska logisk!

Vårt stift kan i viss mening gå sin egen väg. Vi kan bli ett föredöme för hela kyrkan i att kunna hantera dessa för alla parter svåra och jobbiga frågor. Om vi vill. Vill vi inte det, finns det alternativ.

En kristen kyrka byggs inte genom att svåra frågor och oenighet får oss att tiga och sluta arbeta, utan genom att vi söker oss till Kristus och hans eviga Ord. Det är till detta kyrkbygge som Kristus kallar oss, för det är Han som bygger sin kyrka.

Henrik

Resultatet

Nu är ju resultatet klart:

Björkstrand 308 röster
Perret 146
blanka 6
förkastad 1

Hjärtligt tack!

Nu har reslutat blivit klart, har ej ännu alla prosteriers röster, men det står helt klart att Gustav Björkstrand har blivit vald. Jag önskar honom lycka till och Guds välsignelse i de nya uppgifterna.

Jag vill rikta ett innerligt TACK till Er alla för alla förböner, vänliga och uppmuntrande samtal och SMS-meddelanden under denna tunga tid! Ett alldeles speciellt tack till Stiga som kuskat omkring mig överallt och slitit för mig, liksom också många av Er andra gjort.

Nu stod vi – och jag – i ett stort vägskäl. Konsekvenserna av detta val, som blev sämre än väntat tycker jag, kan nog ännu bli stora för mig. Jag vill inte i tröttheten såga något mera. Annat kanske än att det blev ett kvinnoprästval.

Tacksamheten till Er för vänskap och stöd överväger!

Matt. 12:20!

I nöd och nåd

Henrik

Kort tillägg till "brott mot kyrkans ordning"

När jag nu läste igenom texten finner jag det angeläget att påpeka två saker till:

Jag ändrar inte formuleringen i det tidigare inlägget ”brott mot kyrkans ordning”, men det var jag som ringde Saraviita och inte tvärtom (man kan få fel uppfattning av min text – han hade sänt sitt svar medan jag var ute och jag hade inte läst det då ännu, men vi gick igenom det också i telefon).

Prof. Saraviita var litet tveksam i sin text till prästvigningen, och var beredd att se tjänstemanna-ansvar där. Men det visade sig i samtalet att han hade förstått ordinationen som en utnämning, i stil med att en ordinand ges prästrättigheter, och inte som en gudstjänst, vilket det ju är fråga om. Det är själva ordinationsgudstjänsten vi talar om. Och då konstaterade han att det förändrar saken, då är frågan jämförbar med präst deltagande i gudstjänst.

I kyrkans lagstiftning framgår ju klart att också handboken skall vara i enlighet med kyrkans bekännelse. Formulären, särskilt de andliga, gudstjänsterna och därmed jämförbara, måste ju klassas som religionsutövning om något överhuvudtaget är det.

Henrik

Litet till om enheten

Några tankar såhär ”dagen efter” det sista diskussionstillfället:

Jag tror att vi skall utgå från att vi kommer att ha olika syn på ämbetsfrågan en lång tid framöver. Därför tror jag att vi måste börja med att på ett praktiskt plan finna vägar att leva tillsammans, oftast tillsammans, så mycket som möjligt tillsammans. Genom förtroliga samtal, studium och bön kan vi finna något nytt.

Vi har drivits till en position där det förefaller som om det inte skulle finnas något som förenar. Så kan det ju inte vara. Varför skall vi – kanske gäller detta båda åsiktsgrupperna? – finna mera barmhärtighet utanför kyrkan än inom kyrkan?

Vem har gett någon rätt att förakta någon som har en annan syn? Knappast är det från Gud detta kommer. Vi har ingen licens att hata, inte ens om andra har fel och vi rätt – för att inte säga att det kan vara mera komplicerat än så!

Kan vi inte börja från noll, från det att erkänna vårt eget behov av Guds nåd, beskydd och välsignelse? Jag tror att den som själv vet med sig att ha fått sin skuld förlåten, finner gemenskapen med andra som behöver Guds nåd.

Känslorna kan svalla, de kommer och går, men de rättar sig så småningom efter det verkliga livet. På något sätt tror jag att man i detta skede ser för mycket ”antingen bra eller dåligt” på allt. Kanske det rentav hos oss människor finns mera både -och, både bra och mindre bra?

Må Gud hålla sin hand över oss alla. Jag hoppas vår kyrka alltid får vara ”ett verktyg i Herrens hand”. Den dag Herren ”flyttar ljusstaken från dess plats” är vi illa ute. Låt oss be att det inte skulle ske!

Henrik