Tre män i en båt

Tre män i en båt – tankarna går kanske ännu för någon till en berömd bok, där bl.a. risken att läsa för mycket läkarböcker kom fram – till slut hade ngn alla sjukdomar utom vatten i knäet, och fick det när han steg i land och föll, eller hur det nu var.

När jag idag skriver om tre män i en båt är jag inte paranoid. Det handlar om tre prästbröder som inom en snar framtid, inom denna månad, skall hamna inför Stora rådet för att ge besked om de kommer att samarbeta eller inte. Det handlar naturligtvis om en uppföljning av biskopsmötets redogörelse, som ju t.o.m. av sekreteraren, Kalervo Salo, har klassats som juridiskt inte bindande (se Kotimaa).

Härmed stiger vi in i ett nytt kapitel i vår kyrkas historia. Min fråga är: kommer detta att hjälpa kyrkan att lösa detta problem? Mitt svar är tveklöst: nej! Det kommer att leda till att nya prästvigningar äger rum, både utomlands och kanske snart i Finland, som inte erkänns, men som ändå finns och ökar i antal.

Jag har hela tiden på något sätt stått emot ”separatistiska tendenser i allt detta. Men jag börjar mer och mer förstå. Om jag, som har haft en god plats i kyrkan och suttit i dess högsta beslutande organ i över 23 år, känner kritiken riva och ”söndra” ens själ, hur skall inte de känna det som inte kommer in!!?

En anhållan om en gemensam prästvigning för flera organisationer är på väg till vissa biskopar. Få se hur det går, för det handlar om människor med traditionell syn, och det är en fråga som gäller organisationernas egna behov.

Om detta avvisas, så kommer problem snarare att öka än att minska.

Nu skulle nog en annan grundton än den som finns i biskopsmötets redogörelse behövas. Jag tror absolut att biskopsmötet vill avskaffa problem, man vill försöka skapa försonade situationer i församlingarna. Men man har valt att göra det så att den ena gruppen måste kompromissa med det som man tror är rätt. Därför är jag till 100% övertygad om att det inte kommer att leda till önskat resultat!

Nu skulle det gälla att hitta varandra. Om det går. Jag märker på mig själv att jag börjar bli lika trött på situationen som biskoparna och andra är på oss… Jag kom in i prästämbetet för 34 år sedan, och har mer eller mindre samma syn i alla frågor som då. Jag var helt accepterad av kyrkan då, men är det inte idag. Idag tillhör jag en grupp avvikande, som hör till undantagen.

Är det för övrigt meningen att man skall ändra sig under årens lopp? Vilka åsikter skall de ha om 30 år som nu prästvigs enligt dagens kriterier….???

Vi är i samma båt, dessa tre prästbröder och jag. Deras öde kommer att få konsekvenser för oss andra i samma båt.

Henrik

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.