Den Andra Frågan

Kyrkpressen uppmärksammar i en stort upplagd intervju den fråga som kommer att bli de närmaste årens stora fråga.

Frågan lyder inte: skall de homosexuella få finnas?.De finns, och kommer att finnas, och kommer att sannolikt att öka i antal, trots att de ännu utgör en mycket liten grupp av hela befolkningen. Dels beror detta säkert på att det stora flertalet är heterosexuella, dels beror det på det faktum att trycket på en homosexuell person trots all förståelse och empati ännu är stort.

Frågan borde lyda: hur skall kyrkan bemöta de homosexuella och homosexualiteten?

De homosexuella finns och skall få finnas. En människa skall inte behöva förneka det hon är.
Därav följer inte den sorgligt vanliga slutsatsen, att en människa blir befriad från allt etiskt ansvar, om hon har fått kämpa sig till en situationen där man erkänner – ja, där skiljer sig vägarna – problemet skulle många säga med hänvisning till att det deifinitivt är onaturligt; man finner det inte hos djuren, enbart människan är homosexuell, om hon eller han är det.

Andra säger att problemet är att det inte är ett problem. Homosexualiteten är inte en avvikelse från det normala, den är bara ett annat ansikte. Kärleken har många ansikten. Ett av dem är att kärleken bryter ut mellan man och man eller kvinna och kvinna, trots att Bibeln och den kristna etiken i alla tider talat om äktenskapen och kärleken mellan en man och en kvinna.

Ur den ena sidans synpunkt är det inget problem,

problemet är att det är ett problem (för de heterosexuella),

medan andra säger att

problemet är att det inte är ett problem (för de homosexuella),

det är inget man behöver avstå från, botas från, inget man skall söka hjälp för.

Det är uppenbart att detta är Den Andra Frågan. Alla vet vilken den första är, eller åtminstone har varit.

Det som Kyrkpressens intervju med forskaren, teol.dr Jouko Kiiski, förtjänar ett erkännande för, är först och främst att någon tidning äntligen bryter det månader långa käbblet om kvinnliga präster, en fråga som inte har förlorat sin aktualitet trots det.

Men Jouko Kiiski har många viktiga sanningar att säga. Han visar på den trend som är alltför uppenbar i vår tid: att man medvetet vill göra kyrkan och samhället till kommunicerande kärl. Det gäller samhällets värderingar, som skall införas i kyrkan. Det gäller i allt högre grad organisation och förvaltning, kyrkan blir en religiös, men inte nödvändigtvis kristen kopia av samhället, baserad på humanism och demokrati.

Jouko Kiiski berättar i intervjun, gjord av chefredaktören, att en stor del av kyrkans teologer och blivande teologer har en från kyrkans officiella ståndpunkt avvikande syn på sexualetiska frågor, såsom samboförhållanden, utomäktenskapliga förhållanden och homosexualitet (välsignelse av registrerade par, bl.a).

Frågeställningen är inte unik för Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, utan gäller globalt för de protestantiska kyrkorna. De gamla kyrkorna, den romersk-katolska och den ortodoxa, är mindre mottagliga för strömningar i tiden. Men inte heller dessa går helt fria från påverkan.

Läs hela intervjun i Kyrkpressen, nr 45/2006, www.kyrkpressen.fi.

Detta är en viktig del av diskussionen. Den som läser sin Bibel kan inte, trots ivriga försök (bl.a av prof. M. Nissinen m.fl.) att bortförklara snarare än förklara de bibliska texternas vittnesbörd.

Men samtalet om homosexualiteten får absolut inte sluta där. Kyrkan måste ha, eller kanske man hellre skulle skriva få beredskap att möta de homosexuella och homosexualiteten på ett mänskligt och kristet sätt. Man kan peka på olika slag av ”lösningar”:

1. Man fördömer homosexualiteten, och säger att homosexualiteten är synd.

2. Man förtränger problemet, erkänner inte eller uppmärksammar åtminstone inte dess eixstens, och olika individer som brottas med tankar och frågor får klara sig på egen hand.

3. Man försvarar homosexualiteten, och förklarar att det handlar om en från majoritetens sexualitet avvikande läggning, man erkänner att de homosexuella är i minoritet, men ser inga etiska problemställningar i detta.

4. Bara en liten del, t.ex. företrädd av en modig skara människor t.ex. inom Aslan, en rörelse som vill arbeta med frågorna i Bibelns ljus, vill se detta som något som behöver bearbetas.

Det finns också olika grader av försök att förandliga problemet. Man ordnar förbönstillfällen, och ”healings”, som skall hjälpa de ”drabbade”. Värst blir det om man försöker ”driva ut homosexualiteten” som något slags besatthet, som en demon som tagit sin boning i en människa.

Jag vill vara den sista, eller inte egentligen ens det, som varnar för förbön!! Tvärtom har bön och förbön en central plats i församlingens liv, också i kontakten med homosexualiteten.

Men det kan behövas mycket annat, terapi och psykologi, vanlig medmänsklighet – för att nämna några exempel.

Egentligen är detta en sak som skulle vara kyrkans viktigaste perspektiv på homosexualiteten: vad kan göras för att hjälpa?

Svaret är, som ovan redan sagts, för många klart. Kyrkans hjälp består i att erkänna problemet, och låta de homosexuella vara det de är. Inklusive detta: rätt att leva ut sin homosexualitet.

Den stora frågan blir: är detta en verklig hjälp?

Om vi tror att Gud är god, så tror vi också att Guds vilja är god. Guds vilja finns uttryckt i Bibeln. Välsignelsen är ett uttryck för denna Guds godhet. Att välsigna är inte något som en präst eller någon annan människa skapar eller verkar, det är bara Gud som kan välsigna.

Den allvarliga frågan för kyrkan blir också denna: lurar kyrkan människor in på en väg som leder människan fel genom att ordna sådan ceremonier som ger sken av att detta med utlevd homosexualitet är något som Gud i sitt Ord har välsignat?

Det är därför kyrkan inte kan godkänna välsignelser av registrerat partnerskap. Det handlar inte om någon prästs ovilja. Det handlar om att Guds Ord klart och tydligt tar avstånd från det.

Till all lycka handlar det också om att Gud vill hjälpa oss människor i vår nöd, med våra personligheter och problem. Om Gud inte hjälper oss från dem, hjälper Han oss med dem.

Den människa som söker Guds vilja, som ber Gud om hjälp med heterosexuella eller homosexuella eller andra synder, skall få erfara Guds frid i sitt samvete och välsignelse över sitt liv.

Bedra inte er själva! Varken otuktiga eller avgudadyrkare, varken äktenskapsbrytare eller de som utövar homosexualitet eller de som låter sig utnyttjas för sådant, varken tjuvar eller giriga, varken drinkare, förtalare eller utsugare skall ärva Guds rike. Sådana var en del av er. Men ni har tvättats rena, ni har blivit helgade, ni har förklarats rättfärdiga i Herren Jesu Kristi namn och i vår Guds Ande. 1 Kor. 6:9-11

Detta är vårt stora glädjeämne!

Henrik

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.