"Ju sämre, desto bättre"

De senaste veckorna har Lenins ord kommit för mig: ju sämre, desto bättre.

Jag har inte läst orden i det ursprungliga sammanhanget så jag kan bara gissa vad han menade. Men jag tror att de – rätt förstådda – kan äga sin tillämpning på den kyrkliga situationen idag.

Jag har för någon dag sedan hört om att en hinna av is har kommit på väckelsen i vårt stift. Vem, vilka och vad som avses kan jag bara spekulera om. Jag förenar mig helt om att Gud må smälta ner denna is, också om isen skulle finnas, eller där den finns, hos mig! AMEN.

Samtidigt skulle jag vilja säga att vårt stift nu behöver en Andens väckelse. En sann förnyelse, som inte är förutsägbar, inte partisk, inte ett ställningstagande för någon annan än för Jesus, för den Treenige Guden, Fadern och Sonen och Anden. Inte bara ett tal om att vi skulle behöva väckelse, utan en verklig väckelse som drabbar oss ALLA.

Jag såg på OBS! ikväll, Ni kan säkert se det på hemsidan snart. Där kunde jag inte undgå att märka vilken oerhörd defens det finns inom kyrkan. Ett lågt valtdeltagande tolkas (åtminstone) delvis som att man är nöjd med hur församlingen och kyrkan sköts idag! Det är nog långt ifrån vad jag skulle våga säga – det är i och för sig inte det minsta kriterium på vad som eventuellt är sant – enligt min mening handlar det nog betydligt mera om likgiltighet, frustration och CCL (could not care less..).

Kyrkan har ännu inte insett att apparaten måste göras mera fältduglig, byråkratin måste avvecklas i högsta möjliga mån, och det andliga bli det viktigaste. Också det sades i programmet, att nya undersökningar visat att kyrkan måste kunna svara på unga människors behov av andlighet, och det är bara att instämma i detta!

Sen är frågan: vad skall kyrkan bjuda på?

Många undersökningar (internationella) visar att det är de stora kyrkorna (katolska och ortodoxa) och de evangelikalt-karismatiska kyrkorna som växer idag. Enligt bedömare är det också dessa grupper som kommer att överleva detta sekel (!), om Kristus dröjer. De liberala och halvt eller helt urvattnade protestantiska kyrkornas prognos är inte god.

Därför är det smärtsamt att ofta, vilket varit fallet under de senaste veckorna, möta förakt och likgiltighet från kristnas sida. Det är med illa dold tillfredsställelse (nästan, åtminstone något av detta) man konstaterar att de konservativa ”kanske lämnar kyrkan och bildar eget”. Ungefär som om man verkligen önskade det.

Det är inför sådana perspektiv som Lenins ord börjar ”leva”. Är det kanske så att kyrkan måste komma i i ett verkligt kristillstånd innan vi vaknar, och förstår vad klockan är slagen?? Sedan när ”utvecklingen” gått så långt att man står inför det helt omöjliga, den öppna förnekelsen, som kyrkokristna vaknar och förstår att såhär kan det inte fortsätta.

Jag avser inte alls någon enskild fråga. Jag ser inte ett käbbel kring ämbetsfrågan som något alternativ för framtiden. Jag avser en förnyelse, en förkrosselse på bred front, en Jesusrörelse i ordets djupaste innebörd. Gränsen behöver inte gå mellan det som kallas ”konservativt” och annat. Men gränsen går säkert där Guds Ords gränser finns!

På kyrkomötet kom ett förslag till nyskrivning av lagtexten upp, där också sådan verksamhet som sker utanför församlingens (organisatoriska) regi kan betraktas som konkurrerande verksamhet och sådant kan biskopen (enligt förslaget) ingripa mot, åtminstone alltså vad prästvigda personers medverkan beträffar.

Detta kan avse t.ex. gudstjänstgemenskaper, husförsamlingar och dylikt som under de senaste åren vuxit fram inom kyrkan. Om jag har fel, ber jag att någon som vet bättre, rättar mig.

Så här står det bl.a (se hela inlägget på kyrkans hemsida, kyrkomötet, kyrkostyrelsens framställning)

Pappisviran hoidon valvominen kuuluu piispan ja tuomiokapitulin tehtäviin. Tällä on kosketuskohtia myös kilpailevaan toimintaan. Tehtävänsä nojalla piispalla ja tuomiokapitulilla on oikeus ja velvollisuus puuttua sellaiseen papin toimintaan taikka jumalanpalvelusten tai kirkollisten toimitusten hoitoon, joka ei ole kirkon järjestyksen mukaista. Tällaista voisi olla esimerkiksi jumalanpalvelusten pitäminen ja kirkollisten toimitusten järjestäminen yritystoimintana tai seurakuntien kanssa kilpailevana yhdistyksen tai muun yhteisön toimintana, johon pappi osallistuu.

Se vart vi är på väg!

Jag vill genast understryka att jag inte vet om biskoparna eller några biskopar står bakom detta förslag, eller om det är kyrkans jurister som närmast drivit på detta. Men det kan komma att gälla (beroende på det kyrkliga klimatet) SLEY:s (finska evangelieföreningens), Folkmissionens, Student- och Skolungdomsmissionens, Lutherstiftelsens m.fl. gudstjänster, som nu firas med kyrkoherdens tillstånd i kyrkor, eller andra lokaliteter. Kanske skulle också t.ex. Nokiamissionen och motsvarande gemenskaper kunna falla innanför denna bestämmelse.

Jag vill betona att jag inte gillar separatism. Allt skall ske under ordning, och med rättfärdighetens vapen i högra handen och i den vänstra. Men om det kyrkliga maskineriet vill sluka och dräpa sådana celler med hänförda människor, ofta med tyngdpunkt på unga vuxna, är det nog början till slutet.

Skulle man inte i stället kunna säga något av Pauli ”Kristus blir på det ena eller andra sättet förkunnad”, något som han kunde glädja sig över!

Om man måste försöka styra andligt liv genom lagparagrafer och förordningar, har man nog kommit nära konkursens brant! Jag hoppas innerligt att det skall finnas helt andra vägar, att allt sunt andligt liv skall välkomnas av såväl biskopar, präster som kyrkfolk!

Detta är som sagt ett förslag, som kyrkostyrelsen framställt till kyrkomötet, och som nu behandlas av lagutskottet. Jag hoppas att det inte går igenom, det är väl knappast någon överraskning för någon!

Jag måste erkänna att jag är förvånad, faktiskt förvånad, över att man så öppet blottar sina avsikter! Och samtidigt konstaterar jag att det ju inte nödvändigtvis behöver drabba alla grupperingar och samlingar, men det öppnar för möjligheten till en ”toppstyrning” och en hantering av andliga frågor som enligt min mening är totalt missriktad.

En annan sak är om det skulle handla om manipulering av människor, om ekonomiskt och moraliskt missbruk mm. Exempel på sådant finns tyvärr också inom den andliga sektorn.

Men det finns något av ett deprimerande accelerando, och ett crescendo i kyrkan idag, åt fel håll. Jag tror att det nu är de troende i kyrkan som skall reagera.

De knäppta händernas väg är det första svaret. Det kan inte skada någon, det drabbar orättfärdigheten, inte det sanna andliga livet.

Men det kan också behövas ett ”röstande med fötterna”, att församlingen understöder sådana präster och sådana samlingar där ett bibliskt evangelium förkunnas.

Och det behövs ett öppet och frimodigt samtal om vad kyrkan skall vara, vad kyrkan skall säga och göra.

Kyrkan behöver förändras, till en mera Kristuslik kyrka. Till det hör ett liv i kärlek. Till det hör också att ”kämpa för den tro, som en gång för alla gavs åt de heliga”.

Kanske vägen dit måste gå genom ett ju sämre, desto bättre.

Eller har jag blivit paranoid? Är läget bättre än jag tror? Finns det någon som tycker att ”allt är väl”?

När jag skriver detta, undrar jag om någon egentligen förstår vad jag menar… För inte vill jag kyrkan illa!

Henrik

P.S. Man kan inte skriva allt i samma inlägg. Men jag vill gärna säga att det finns MYCKET att glädja sig över, mycket att tacka för. Många som ber, många Ordets tjänare som håller ut, många kristna som inte ger upp. Tack Gud för alla dessa! Tack också för alla möjligheter som ännu finns!
Samtidigt finns det också mörka moln. Det är dessa som jag denna gång vill varna för, och vill att vi tillsammans skall bedja bort dem…!

Om Henrik Perret

Teolog, prost, bibellärare. Gift med Anki, far till fyra söner, 9+1 barnbarn. The Lord bless them and keep them!
Det här inlägget postades i Kyrkan, Päivi Räsänen. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *