Kyrie eleison!

Denna dag har förmedlat nyheten om förre diktatorn Saddam Husseins död. Reaktionerna har varit mycket olika, allt från sorg till glädjeyra och dans.
Vad säger detta?
En aspekt är att våldsamma människor ofta brukar få en våldsam död. Inget tvivel finns angående den skuld som Saddam Hussein hade, personligen ansvarig för mångas död, inklusive familjemedlemmars.
Och ändå grips jag av obehag. Bilderna som jag har sett gör ett förfärligt intryck, trots att jag i det verkliga livet sett både det ena och det andra i form av olyckor, sjukdomsfall mm.
Inför det yttersta är människan liten. Jag kan inte försona mig med dödsstraffet, det må vara Saddam eller någon annan. Herren över liv och död är en annan.

Man kan kanske inte säga att saken etiskt är så lätt, det finns många aspekter också med tanke på alla de liv som gått förlorade. Öga för öga och tand för tand.

Jag vet detta. Jag kan förstå på något sätt att bara det att Saddam Hussein fick betala med sitt liv är någon form av upprättelse, åtmisntone i psykologisk mening.

Men jag kan inte glädja mig, tvärtom kommer en beklämmande känsla av omänsklighet och av vånda över mig.

”Det som människan sår, skall hon också skörda”.

Så låt oss så godhet, barmhärtighet, kärlek. Låt oss be för varann, och för alla människor (enligt 1 Tim. 2) för både ”onda och goda”. Jag bad för Saddams själ, vad annat kunde jag göra?

Kyrie eleison! Herre, förbarma dig!

Henrik

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *