I dagens nummer av Hbl ingår några kommentarer av mig som jag inte riktigt känner igen (detta sagt utan den minsta kritik mot den vänliga och sakliga redaktören!).
Jag anser inte att ämbetsfrågan är en ordningsfråga, utan en bibelfråga, en fråga om hur vi skall förstå Guds Ord. Jag talade om ordningen i den meningen att kyrkans ledning sätter kyrkans ordning framom kyrkans bekännelse. De andra, majoriteten, kallar ämbetsfrågan en ordningsfråga. Ändå menar de att en syn, som enligt biskopsmötet inte är en villolära, måste vara kyrkoskiljande. Hur går detta ihop?
Det fatala med kyrkan idag är att de som då i en ”ordningsfråga” har en annan syn måste utträda ur kyrkan, medan de som lär i strid med kyrkans bekännelse inte utgör något problem. Så kan det inte vara.
Antingen måste man säga att den syn som kyrkan haft i två tusen år är en villolära, en heresi, eller så kan man inte hävda att den måste vara kyrkoskiljande.
Det mesta som en präst gör, gör han ensam. Den skara som var i kyrkan i Vammala församling, skulle inte ha krävt två präster (åtminstone om jag kunde tolka TV-sändningen rätt). Det gick ju att ordna ändå, vilket visar att det som behövs är god vilja.
Jag – och andra med mig – menar dock att kyrkans huvudfråga är frälsningsfrågan. Och att kyrkans ständiga käbbel om ämbetsfrågan blir kontraproduktivt för kyrkan. Man kan och skall samtala, studera frågan, bedja och lyssna, men man kan inte strunta i Ordet, och heller inte utan fast biblisk och teologisk mark under fötterna gå vidare.
De tio församlingarna, mindre än 2% var inte min uppskattning, utan ett resultat av en undersökning som Paula Närhi utförde.
Om en patient mår ganska bra, men inte riktigt bra, och får en medicin som resulterar i att patienten mår mycket sämre, så måste man våga ifrågasätta receptet, dvs den föreslagna medicinen.
Om nu kyrkan hade problem i ca 10 församlingar före Heikkas arbetsgrupps förslag till policy började tillämpas, och nu efter att man går in för dessa riktlinjer har problem i betydligt flera församlingar, måste man ifrågasätta den ordinerade ”medicinen”. Man måste helt enkelt säga: det var fel medicin, fel väg.
Jag tror att vägen heter ”icke våld”. En teologisk fråga kan man inte lösa med tvång, polis eller rättegångar. Kyrkan är också deras hem som har den traditionella synen.
När jag skriver dessa rader, känner jag mig ”hes”, fast jag inte talar. Jag grips av en känsla av vanmakt. Jag inser att vägarna är blockerade, man förstår inte därför att man inte vill förstå. Något nytt måste till. Jag tycker vi behöver besinna oss nu och inte skada genom egenmäktiga snitt och operationer enligt biskopligt recept.
Inte kan en medlem i kyrkan visa på dörren åt en annan, om det handlar om troende kristna som vill hålla fast vid Bibeln och bekännelsen.
INGENTING annat än vi själva hindrar oss från att visa god vilja. Låt majoritetens rätt gå först, nog ryms minoriteten någonstans, någon tid, någon gång. Mitt recept är inte att kvinnliga präster skall gå med på att svälja oförrätter, utan att man kan ordna turer så att konflikter inte behöver uppstå.
Om man vill.
Henrik
P.S. Med svärdets logik menade jag en hänvisning till 1 Kung. 3:25, där Salomo först föreslog att svärdet skulle lösa problemet och skipa rättvisa. Läs hela texten och sammanhanget. En hemsk och härlig text!