Generationskyftor?

Jag har de senaste åren, därtill inspirerad av yngre generationer, funderat mycket över begreppen believe-behave-belong.

Dessa tre kan skrivas i olika ordningsföljd (har skrivit om detta förut). Men en liten repetition för att man inte ska behöva bläddra…

Olika generationer – olika prioriteringar
Behave – believe – belong (f. – 1945)
Believe – belong – behave (1945-65)
Belong – believe – behave (1965- )

Detta säger gansa konkret hur olika generationer ser på frågorna. Vi har levt i en tid när behave (man kan kanske i detta sammanhang säga ”sed”, tradition) har varit det första. Man har hört till kyrkan, det har föräldrarna gjort, och deras föräldrar osv. Frågan har inte tidigare fått så mycket uppmärksamhet, nu ifrågasätts kyrkotillhörigheten mera än någonsin.

Tanken är den att man av sed och gammal vana hör till kyrkan, att man omfattar den kristna trons värden (believe), och ju mera personlig denna bindning är, desto mera är man engagerad i kyrkans liv och verksamhet (belong).

Efterkrigsgenerationen, till vilken jag hör, är inte lika odiskutabel i sitt engagemang. Om man tror, engagerar man sig, ansluter sig och lever ett ”kristligt liv” (graden av betoningar kan variera mycket).

Den unga generationens centrala begrepp är belong. Gemenskapen är det centrala, och ofta över gamla samfundsgränser. Man är med och går med om man har vänner och bekanta. Detta kan (förhoppningsvis) leda till tro och kristet liv.

Jag har den senaste tiden igen funderat över detta. Jag har märkt att en sida i hela denna diskussion är att ”man är trött på lärofrågor”. Det som för en äldre kristen verkar ofattbart, att man inte reagerar för det som Guds Ord klart och tydligt kallar synd. Man är på något vis ”ointresserad” av diskussioner om sanningen. De leder ingen vart. Man kan ha tydliga sympatier mot någon ”underdog” (en som i en diskussion hamnar i underläge), och det förefaller som om psykologiska faktorer skulle ha en större betydelse än teologiska frågor,trots att det inte handlar om bagateller eller mycket speciella frågeställningar.

På Kyrkpressens blogg kom detta tydligt fram. ”Jag är så trött.” Detta visar att det mera är gemenskapen som fokuseras, man vill inte riskera denna genom att lyfta fram stora sakfrågor, eller kanske skall man säga att sakfrågorna är andra.

Med detta vill jag väcka diskussion. Jag tror nämligen att det kan finnas något berättigat i vissa reaktioner, även min oförståelse nog fortfarande gäller vissa reaktioner.

Min generation har kanske kört med läran, sanningen, teologin på ett sätt som har drivit bort frågande och sökande människor. Sanningen är ju alltid förknippad med Jesu person. Men när Jesus kallade människorna, var det ju mycket ett belong: följ mig! Vad visste lärjungarna då om läran? Vad hade de för åsikter? Vilken var deras teologi?

Svaret är nog knappast att detta aldrig blev någon viktig fråga för dem. Det har vi dokumenterat: tvärtom var bevarandet och vidareförandet av den tro som en gång för alla getts åt de heliga (Judas v. 3).

Jag tror att båda generationerna har ngt att lära av varandra. I ”min” äldre modell kan lätt växten, möjligheterna och inklusiviteten bli lidande. Detta är en central och viktig del av hur evangeliernas Jesus verkade. I ljuset av detta kanske jag borde lära mig att se på det för mig alarmerande ointresset för sakfrågor bland många unga kristna. Man söker upplevelser, gemenskap, och gränserna är på många sätt litet flummiga.

Vi har detta i evangelierna: Simon, jag har något att säga dig. Vi har samtalen med flera individer som inte börjar så dogmatiskt, men som växer till ett beroende.

Det är ju klart att en kristen inte kan skilja mellan Jesus och det Jesus och hans apostlar har sagt.

Det är ju just Jesus som har betonat att apostlarnas ord är lika förpliktande som Jesu egna ord – just därför att apostlarna har fått kallelsen att lära dem allt vad jag har befallt er”.

Därför tror jag att dessa grupper INTE skall gå olika vägar, utan tvärtom söka sig samman.

Nu står kyrkan inför stora utmaningar, med risk för att helt marginaliseras. Nu behövs detta samarbete mera än någonsin. Båda grupperna måste sannolikt och INSE att man också är färgad av mönster från sin tid. Både jag och min generation, men också den unga generation som ”blir trött” när man diskuterar sådant som Jesus har sagt. (Jag säger detta med glimten i ögat som ett ”bevis” för att jag ser en del av min generations svaghet och attityder, men kanske också något gott i dess erfarenheter – ärvda av tidigare generationers vandring med Gud.)

Men de unga måste ropa ut sitt rop om enkelhet, om gemenskap, om rätten att få upptäcka och växa, om delat ledarskap, om vikten av betona sidor i den kristna tron som är underbetonade idag osv. Men om detta skall någon yngre kristen skriva!

Som jag ser det finns det något berättigat i olika generationers syn. Å andra sidan kan man säga att evangeliet alltid måste förkunnas ”i tiden”. Det kan innebära vissa förändra villkor. Jag tror bl.a att TALET i högre grad måste kompletteras med SAMTALET, med delande. För att ta ett centralt tema.

Henrik

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.