Om dop och omdop

En ny diskussion om dopet har fötts i vårt stift. Å ena sidan kan man säga att det handlar om en ständigt pågående diskussion om barndop och ”troendedop”, en diskussion som förs mellan representanter för den lutherska kyrkan och olika kristna syskon i frikyrkor.

Det är en viktig diskussion. Men de senaste tidernas diskussioner har nog gjort mig ganska beklämd. Dopet, som i Bibeln är en Guds gärning görs nu till en lydnadshandling, till ett bud som jag skall låta ske efter det att jag kommit till tro.

Här finns inte rum att skriva så många rader – ingen skulle heller orka läsa dem. Men några tankar bara.

De två dopbefallningarna i Matt. 28 och Mark. 16 talar inte om ordningsföljden utan om dopets nödvändighet.

I Matt. 28:19 heter det: gå ut (medan ni går omkring) och lärjungagör (ett enda ord i grundtexten) alla folk, genom att döpa (presens particip) och lära (v. 20, presens particip). Dessa två ord är förklarande till det enda imperativet som finns: lärjungagör, det är ordern, och genom att döpa och lära (eller så att ni döper och lär) är hur ordern skall verkställas. Det är detta som Kyrkan skall göra och vara upptagen av, detta är det apostoliska uppdraget. Det står inte tre imperativ: lärjungagör, döp och lär, utan bara ett med förklarande particip.

I Mark. 16:15-16 talar Jesus också om dopet och tron. Där används aoristus, dvs där betonas själva saken/handlingen, inte tidsformen. Där heter det att den är döpt och är troende (dopet och tron) skall bli frälst, men den som inte tror skall bli fördömd,
Det står inte att den som tror skall bli frälst, utan den som är döpt och tror. Det står att den som inte tror skall bli fördömd; men det står inte tvärtom: däremot behöver man inte vara döpt. I den gamla kyrkan betonade man att Gud har bundit oss vid dopet och att det inte är brist på sakramentet utan förakt för sakramentet som är det allvarliga.

I en mycket vacker barnsång heter det: ”… ty barnen höra Guds rike till.” Det är bara det att det inte står så i Bibeln. Det står tvärtom att Guds rike hör barnen till, vi får inte hindra dem. Det är samma sak som sedan Petrus sade den första pingstdagen: omvänd er och låt döpa er i Jesu Kristi namn till era synders förlåtelse, då skall ni som gåva få den Helige Ande.

Och sedan säger han (precis som Jesus i Mark. 10:13-16) Ty er gäller löftet och era barn och alla dem som är långt borta, så många som Herren vår Gud kallar.”

Därför handlar Nya testamentets dopsyn inte om barndop, utan NT talar om vad dopet är, en Guds frälsningsgärning, som t.ex. i Kol. 2 jämförs med Gamla testamentets förbundstecken, omskärelsen. Därför att också barn behöver syndernas förlåtelse, behöver barnen dopet. Kan väl en ren framgå ur en oren, Job 14:4.

Jesus säger också om de små barnen som bärs till Jesus (Matt. 18) att de tror på honom (v. 6).

Att Jesus inte döpte beror givetvis på att Jesus hade ett dop, som han måste genomgå och fullborda. Sedan kom missionsbefallning och sedan dess har det alltid skett.

I Apg. ser vi det hela tiden: Apg. 2: 38,41 (de som tog emot hans ord lät döpa sig), 8:12 (män och kvinnor som satte tro till Filippus), Saul (Paulus, lät genast döpa sig 9:18), folket i Kornelius’ hus (10:48), purpurkrämerskan Lydia (16:15), fångvaktaren i Filippi med hela sitt husfolk (vilka dessa är ser vi bl.a av breven i NT – män, hustrur, barn, tjänstefolk inkl slavar; 16:33) osv.

Paulus talar om att ”alla är Guds barn genom tron” Gal 3:26, och fortsätter ”ty ni alla som har blivit döpta till Kristus, har iklätt er Kristus”.

Vi ser genom den kristna kyrkans hela historia att dop och tro hör samman. De första kristna blev säkert döpta som vuxna, evangeliet nådde dem i vuxen ålder. Ganska tidigt blev det också (själv)klart, genom den judiska gammaltestamentliga bakgrunden, att också det nya förbundets ”pakt” ingicks genom dopet. Inom kyrkorna har man länge döpt barn vid åtta dagars ålder, just med hänvisning till omskärelsen.

Men grundfrågan är vad dopet är och vad en människa behöver, ett barn såväl som en vuxen.

När Muroma och andra kämpade mot dem som motsatte sig väckelse och omvändelse, ville han motsätta sig sakramentalism, dvs bekämpa dem som säger att människan inte behöver omvändelse och tro. Av hans ord kan ingen bibeltroende dra slutsatsen att inget dop behövs, i uppenbar motsats till vad NT lär.

Låt oss verkligen inte bygga vårt dop på vår egen fromhet, vår avgörelse, vår erfarenhet eller lydnad. Dopets enda grund är Kristi rättfärdighet, Guds eget handlande i Kristus.

Den naturliga religiositeten vill alltid prestera något, ge något i utbyte mot Guds stora nåd. Det får Du och jag verkligen göra. Men det Gud får av mig i dopet är min synd – det är min enda gåva till Gud, och den kan jag inte ens ge utan Gud måste ta den och utplåna den.

Om livet fört mig bort hemifrån, behöver jag inte döpa om mig för även ”om vi är trolösa, så är Gud trofast” (2 Tim. 2:13), utan jag skall då som den förlorade sonen (Luk. 15) vända om och gå hem till min Far.

Låt oss därför se dopets storhet. Låt oss också alltid förkunna omvändelse till Jesus Kristus.

Jag vill avsluta dessa kanske litet spridda tankar med att säga att jag har en mycket hög uppfattning om mina frikyrkliga syskon. Jag betraktar dem som syskon i Kristus och har fått mycken välsignelse genom dem.
Men för mig är det omöjligt att på Bibelns grund lära något annat än att också ett nyfött barn behöver frälsning. En människa blir inte syndare, utan måste bekänna med David: se, i synd är jag född, och i synd har min moder avlat mig.

DÄRFÖR behöver alla människor dopet. Och alla människor behöver evangeliet, det Ord som verkar i dopets vatten, det ord som skall förkunnas till omvändelse och tro.
Och DÄRFÖR är inte poängen när dopet sker (i barndomen eller senare) utan VAD dopet är.

Därför är svaret på NÄR en människa skall döpas: så snart som möjligt!

Och sedan skall barnet genom hela livet få höra Guds Ord, dagligen vända om till Kristus och följa Honom. Och den människa som inte har haft nåden att födas i ett kristet hem, skall som de nytestamentliga exemplen visar, undervisas i Guds Ord och döpas. De kristna familjerna skall låta sina barn, precis som det skedde under den första tiden, när det började finnas kristna föräldrar. För dopet och tron hör samman.

Dopet är som en trolovning. I Israel innebar trolovningen att man bands tilll varandra. Sedan skiljdes brudgum och brud åt för att i trohet vänta på bröllopet. När allt var färdigt kom brudgummet efter sin brud (jfr ”brudgummen kommer”) och bröllopet firades i brudgummens fars hus (jfr ”jag går bort för att bereda er rum…. se Joh. 14). Men mera om det än annan gång.

Henrik

P.S. Det finns många goda böcker om dopet. Börja med att läsa Nya testamentet, sedan kan andra böcker följa.