Kyrkans förnyelse

Dessa veckor, månader och år är mycket på gång inom kyrkan. Man arbetar hårt med planerna på församlingssammanslagningar och mycket annat. Det gäller kyrkans framtid och det är på många sätt ett nödvändigt arbete.

Jag vill inte på något sätt undervärdera detta vad det helt nödvändiga beträffar, och heller inte ifrågasätta människors goda vilja.

Men ändå så undrar jag – med all respekt – om det är detta som kyrkan nu borde göra.

Jag frågar mig nämligen om kyrkans förnyelse är detta att möjliggöra de nuvarande strukturernas fortsatta existens.

Borde vi inte nu ta tillfället i akt och göra kyrkan mycket enklare, nedmontera den tunga byråkratin, de tunga strukturerna? Med ganska små snarare än stora enheter, med lekmannaledarskapet starkt med i bilden, med en interaktiv församling som inte är det som det tyvärr ofta blivit av alltför stark medarbetarcentrering. Medarbetarnas antal skärs ner i en ekonomiskt hård tid, men på sikt (med minskande ekonomiskt underlag) kommer kyrkan inte att ha råd att ens närmelsevis ha så många anställda. Redan nu har många medarbetare en omänskligt tung arbetsbörda.

Frågan är alltså om vi inte borde börja arbeta på annat sätt.

Men detta är egentligen bara randanmärkningar, sådant som kunde göras inom mänskliga ramar och i något skede (förmodligen ganska snart) kommer emot oss om vi vill det eller inte.

Den kyrkans förnyelse som jag talar om, är en förnyelse som ingen människa kan åstadkomma. När Gud tillät sin tjänare att hamna i lejongropen, eller de tre gudsmännen att komma i den brinnande ugnen, ledde detta till något som inte någon hade kunnat planera eller förutse.

Gud har sina vägar till förnyelse. Ofta har historien visat att den vägen kan börja med en djup kris, med stor nöd, med till synes hopplösa alternativ. Guds svar är inte nödvändigtvis, eller inte ens sannolikt något av människors alternativ. Gud har sin egen väg och sin egen tid.

Kris leder till Kristus, skrev i tiden biskop Bertil Gärtner i sitt herdabrev.

Det är vår bön att den kris vi nu är mitt inne i – och den är djup på ett helt annat sätt än vi förstår – av Gud själv skall lösas. Är det inte dags att som Hiskia i tiden ta ”brevet” och breda ut det inför Herrens ansikte och säga: Herre, hjälp oss, vi kan inte!

Henrik

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *