Idag firar vi Kristi himmelsfärds dag.

Jesu liv med sina lärjungar innehöll många märkliga skeden.

Jesus hade stor framgång. ”Mycket folk följde honom” (se t.ex. Matt. 4:25, 8:1, 18; 13:2). Men ju närmare Golgata och den första påsken Jesus kom, desto mindre blev skarorna. Kulminationen kom i samband med fängslandet. ”Då övergav alla lärjungar honom och flydde”.

En treårig verksamhet, den mest speciella tid som funnits på jorden, slutade i att Jesus dog.

Var detta resultatet? Var det detta som GT:s mäktiga profeter hade profeterat om? Skulle allt sluta i fullkomlig katastrof?
Katastrofen innehöll många mindre, personliga katastrofer. Människor hade ”lämnat allt och följde honom”. Hur blir det nu, tänkte sannolikt många.

Ja, GT:s profeter hade skrivit om detta. Det är därför tryggt att läsa Bibeln, det visar att Gud också då hade allt i sina välsignade händer.

För Kristus var inte borta. Några dagar senare mötte de Honom igen.

Det var nog otroligt! Lärjungarna kunde inte tro dem som sade sig ha mött Honom, den Levande Herren. Först det personliga mötet med Jesus förändrade allt.

40 dagar av väntan och förväntan. Jesus uppenbarade sig, talade med dem om Guds rike. Sedan kom Kristi himmelsfärds dag. Man skulle kunna tro att denna dag var den stora sorgedagen, skulle lärjungarna vara tvungna att möte ännu en besvikelse? De som precis hade fått ”Jesus tillbaka”?

En sky tog honom bort ur deras åsyn, stär det i den gamla översättningen.

Är Kristus borta? Igen?

I evangelierna ser vi tydligt att Kristus är med. Jesus lovar enl. Matteus att Han är med ”alla dagar intill tidens ände”. Hos Luk. finns det både i evangeliet och särskilt i Apg. Hos Mark. finns det i det s.k. längre slutet (vv. 9-20), där det står att Herren verkade tillsammans med dem.

Men ett sista perspektiv, också i anknytning till de senaste tidernas kyrkopolitiska diskussioner. De är verkligt betungande för oss alla. På något sätt har djävulen fått frågorna och driver agendan. Låt oss se detta!

Kristi löften om närvaro är knutna till bönen och brödragemenskapen (Matt. 18:20), till Bibeln (Joh. 1:1-5, 5:39), till nattvarden (detta är min kropp, mitt blod, en delaktighet av Kristus 1 Kor. 10:16).

En alldeles speciell fokusering på mission och evangelisation, på uppdraget, är tydlig. Jesu starka löften om att lärjungarna inte ensamma fortsätter sitt liv är knutna just till uppdraget att förkunna evangeliet för allt skapat.

Har vi tappat bort detta mitt i alla diskussioner? Är det därför Kristus kan kännas så avlägsen? Beror det på att vi inte är upptagna av det som Kristus är upptagen av?

Tankar, som skulle behöva preciserande förtydliganden – å ena sidan, å andra sidan – som Du själv kan fylla i.

Men tankar som inte släpper mig. Må vårt huvuduppdrag vara att förkunna evangeliet, i ord, i toner, i liv!

Henrik