Torsten Josephsson

Idag nåddes jag av ett sorgebud: min gode vän, förre generalsektereraren för SESG (nuv. Credo i Sverige) Torsten Josephsson fick hembud igår kl.22.

Jag hade förmånen att få samarbeta med Torsten under drygt 40 år. Vi träffades på studentmötet i Lahtis 1965. Jag kom som nybliven student till Joutjärvi kyrka, litet tveksam, därtill övertalad av vår gemensamme vän Stiga Fernström. På studentmötets eftermöte (sång- och vittnesbördsmöte) ville Torsten attt vi skulle sjunga en ny melodi (Lage Wedins) till texten Våga dig, dristelig, tro att Jesus gjort allt för Dig och jag spelade den efter att han diverse gånger hade sjungit den för mig.

Torsten uppträdde då ofta i kaftan med gitarr på magen, vilt och häftigt sjungande, med en bullrig stämma och med Andens eld i sitt hjärta!

Sedan hade jag förmånen att under flera somrar medverka vid konfirmandlägren i Ringamåla, nära Torstens barndomshem (hans far var kantor i Ringamåla och en flitigt anlitad predikant, som också besökte vårt land, Joseph Persson). De intryck dessa somrar gav har gjort ett outplånligt intryck på mig.

Torsten medverkade vid många student- och skolaktioner i vårt land, vid mötesdagar och läger.

Torsten var, iklädd sin basker, något av en evangelisk Fidel Castro. Han passade om omöjligt ännu bättre utomhus än inomhus. Eller kanske hellre: många talare var goda talare, men få var så lämpade för friluftsmöten som Torsten. Han hade en väldig nådegåva i att tala centralt och fängslande, ett evangelium för nutidsmänniskan som stannade upp och hörde, såg och ofta trodde!

Torsten var om någon var det också en Nordens apostel. Han brann för evangeliet, förnyelsen, sången. Och han behövdes. Han var inspiratör, in-spirerad av den Helige Ande.

Han verkade som präst i flera församlingar (bl.a kyrkoherde i Lysekil). Han var också efter sin pensionering aktiv som vikarie i olika församlingar.

Torsten var aktivt engagerad i den karismatiska rörelsen, Oas-rörelsen. Han var en efterfrågad talare på konferenser och samlingar. Ännu för två månader sedan höll Torsten föredrag och var enligt sin gode vän Agne Nordlander i sitt livs form.

Torsten hade också en unik förmåga att ha dagsaktuella och riktiga Andens koordinater. Han var alltid med där det hände, ofta där det nya som var på kommande, hände.

Torsten var en trofast vän, en brinnande förkunnare och evangelist, en hängiven Kristi tjänare som brann på Herrens vägar. Han var en generös människa, en inspiratör av Guds nåde och en imponerande improvisatör, som ibland kunde få människor med systematiskt psyke att förtvivla. Men ingen tog miste på Torsten vilja att tjäna, att ge sig helt och fullt.

Hans kära hustru Marianne, fil.mag. och författare till flera böcker, sade att när hon såg flaggan på halvstång och den tomma platsen vid bordet i hemmet i Gråbo tänkte hon aldrig mer. Hur många ”aldrig mer” ska jag inte efter detta få uppleva?

Det finns något djupt och smärtsamt i detta aldrig mer. Det kan gälla många av de möten och sammanhang vi står i, utan att vi vet det. Också jag drabbades av detta aldrig mer, jag som var på väg till Torstens sjukbädd. ”Ännu en gång” blev ”aldrig mer”.

Men så lärorikt och viktigt att besinna dessa ”aldrig mer” när små frågor och fel frågor ofta vill gripa en och förstöra perspektiven.

Må Guds välsignelse och nåd följa Torstens kära, i sorgen, i saknaden, i glädjen!

För sorgebeskedet är ju egentligen ett GLÄDJEBESKED. Även om det ibland är svårt att översätta det från jordiska till himmelska så är det dock så!

Alltså står en sabbatsvila åter för Guds folk.

Väl mött, Torsten, och tack för allt!

Henrik

P.S. 29.05.07: Jag tror jag skulle ha skrivit …svårt att översätta det från himmelska till jordiska…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *