Förunderligt

Vännen och prästbrodern Jari Rankinen skriver på sin bloggsida att han kommer att anhålla om få verka som militärpastor i Afganistan från och med augusti (rankinen.blogspot.com).

I sitt öppningstal vid kyrkomötets vårsession förundrade sig ärkebiskopen över att samtalet om kvinnoprästfrågan så kraftigt dominerat massmedierna trots att kyrkan redan för över 20 år sedan fattade sitt beslut.

När jag följt med ärkebiskopens offentliga framträdanden i massmedier under och efter kyrkomötet konstaterar jag att han inte behöver förundra sig. Han har bl.a i Kotiliesi och i en kolumn i Turun Sanomat tagit upp ämnet, och nog enligt min mening överskridit gränsen för vad som kan kallas saklig teologi när han skriver om Paulus och hans kumpaner, som enligt ärkebiskopen ansåg att ”kvinnan var mannens egendom”. Det förvånar mig nog att den ofta mycket sakliga ärkebiskopen använder så populistiska bilder. Var det inte en viss Paulus som skrev de kända orden ”här är inte jude eller grek, träl eller fri, man och kvinna…”, ord som just ja-sidan oftast hänvisat till? Kan man inte rent sakligt hävda att Paulus var en verklig förkämpe för jämlikhet? Att jämlikhet också kan finnas tillsammans med olikhet är en annan sak, som det förefaller som om vår tid inte skulle ha förstått. (Paulus säger ”alla är ni ett i Kristus, Gal. 3, men i 1 Kor. 12 talar han om de olika gåvorna, om kroppens lemmar som är jämlika, men olika).

Det är vemodigt och förunderligt att kyrkan skall förfölja dem som har en traditionell övertygelse på denna punkt. Man hotar med ekonomiska sanktioner, med rättsprocesser – är det verkligen värt allt detta? Vem tror att det skall leda till ”önskat resultat” och om det gör det, så är det ju beklämmande (om man ändrar övertygelse av ekonomiska orsaker, eller för att man annars blir arbetslös).

Varför är inte all gudsförnekelse bland oss präster något problem? Varför koncentrererar vi inte oss på att sprida evangeliet?

Jari Rankinens ”sorti” är en signal som jag hoppas skall nå kyrkfolket. Sorti är nog sannolikt fel ord, för Jari vill komma tillbaka. Men han erkänner att beslutet har påverkats av situationen i Vammala, och inte minst kyrkans lednings sätt att förhålla sig till hans situation.

Vad kan man göra?

Man kan be. Be för biskoparna och prästerna. Be för de kristna i vårt eget land. Man kan tala om det hopp som vi har i Kristus, när naturen suckar och människor drabbas av ångest och oro. Man kan be om att själv få vara ett ljus.

Det är – trots alla förunderligheter – bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret.

Det måste jag nog själv begrunda mera.

Henrik

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.