Det var en gång

En god vän berättade för mig om en film som han hade sett.

Den handlade om en italiensk ö, där nazisterna landsteg. De italienska patrioterna (under andra världskriget) gav sig utan strid, överlämnade sina vapen åt nazisterna.

Nazisterna samlade sedan männen, ställde upp dem på ett led – eller var det så att de satt på en bänk i en lång rad? Ledaren, en nazistisk officer, tog sitt vapen och sköt kallblodigt ner en av dem, som utan ett ljud föll till marken.

Ingen reagerade, alla satt stela av fruktan.

Efter en stund sköt han en till. Alla satt som skrämda höns, ingen gjorde något. Han sköt en till, och ännu en.

Då höll inte nerverna på en av dem som visste att han stod i tur, han reste sig och sprang omkring och kastade sig på marken framför officeren. Den nazistiske officeren satte vapnet i hölstret och sade: ”det får räcka för denna gång.”

I samtalet började vi fundera över filmen. Mannen, som inte höll för trycket, kanske räddade många liv, det blev den utlösande faktor som fick nazisten att överväga, kanske det talade till hans samvete.. Att någon protesterade.

Det var en gång. En film.

Plötsligt slog det mig att det inte bara handlar om filmer från andra världskriget.

Egentligen tycker jag inte riktigt om den krigiska förebilden. Men jag kan inte hjälpa att det var den krigiska händelsen i filmen som fick mig att fundera över vad den hade att säga.

De sköts, en efter en, och det fortgick så länge tills någon reagerade..

Jag påstår inte att någon skulle skjutas idag. Men kanske nog att det finns sådana som förskjuts.

Herdar blir slagna, och inte bara herdar, också ”vanliga kristna”, förtroendevalda. Missionsarbetet blir ett slagfält.

Jag tror att vi är många som tänker att kyrkan här är inne på totalt fel spår.

Vad säger församligarna?

Om och när man försöker avgöra teologiska frågor genom disciplinära åtgärder, när man vill tvinga någon att handla mot sin övertygelse – eller att gå.

Jag talar inte nu om vilken åsikt man skall ha, eller får ha, i ämbetsfrågan.

Eller om man kan lösa aktuella frågor genom att stagda om diskriminering, välsignelse av partnerskap, kanske så småningom om könsneutrala äktenskap, som i Sverige… Bara införa ett nytt lagrum i kyrkolagen, kopierat från de kommunala lagstiftningen, som om kyrkan inte skulle ha en egen trosgrund.

Ctrl+C och Ctrl + V liksom, eller som vi MacBookare skulle säga Apple+C och Apple+V …

Jag talar om hur kyrkan hanterar frågeställningarna. Och om vad som dikterar besluten sen när de ”avgörs”.

Och jag frågar mig om alla vi många som ser på, tills vi kanske själva ”sitter på bänken”, är beredda att reagera, att protestera mot denna nya stil, denna kyrk-oordning (detta ord tillagt 20.10 kl. 12.40).

Det finns nog kanske ännu en tredje väg. Men vilja finns inte, åtminstone inte ännu.

Välsignade protestanter, där de finns!

Henrik

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.