Problemcentrerad kyrka?

Kyrkpressen (Sofia Torvalds) skriver att biskop Gustav Björkstrand sörjer ( över) konfliktfylld offentlighetsbild:

Konfliktfrågor får alltför stort utrymme då det gäller kyrkans offentlighetsbild. Det konstaterade biskop Gustav Björkstrand under sitt besök i Närpes prosteri förra veckan.

Han bekymrar sig särskilt för att kyrkans syn på homosexuella och på kvinnoprästmotståndare blivit så dominerande i den offentliga debatten.

– Den bild som förmedlas av kyrkan står i bjärt kontrast mot verkligheten. Fokuseringen på de här två frågorna skapar en bild av en kyrka som är uteslutande, men kyrkans egentliga karaktär än en annan, inneslutande, säger Björkstrand till tidningen Syd-Österbotten.

Han sörjer att det kristna budskapet om kärlek, gemenskap och förlåtelse helt har hamnat i skuggan. Frågan om välsignelse av homosexuella par vill Björkstrand inte ta ställning till förrän kyrkomötet fattat beslut om saken.

Det är mycket man kan förena sig om i detta. Men det finns också uppenbara orsaker.

Dels är det skäl att med en skribent på Kp:s blogg fråga om inte kyrkan måste våga ta upp också känsliga frågor. Jag vill tillägga frågan om inte en tystnad i dessa frågor bidrar till att frågeställningarna blir sensationsvinklade. Jag tror nämligen det.

För det andra så förvånar jag mig i såfall över att ärkebiskop emeritus John Vikström skrivit en 8 sidor lång artikel i Teologisk tidskrift, där dessa frågeställningar ännu en gång dras fram, om det nu är så att man inte skall sysselsätta sig med dessa. Jag vill inte kritisera ärkebiskop Vikströms motiv, men konstaterar att varje gång något skrivs så kommer det lätt på de konservativas konto. Och i synnerhet om vi nu svarar på de frågor ärkebiskopen ställt (även om man måste säga att det inte alltid är enbart problemfritt, för redan vissa av frågorna kan innehålla bestämda förutsättningar som är andra än t.ex. mina).

Biskop Björkstrand har meddelat att ”han vill förkunna Kristus” – och det är ju gott och väl. Men samtidigt har han uppmanat mig rätt kraftigt att gå i svaromål och besvara John Vikströms insändare, vilket jag ännu överväger, men är tveksam inför. För det leder till en ny insändare, som kräver ett nytt svar, och kanske ännu ett bemötande, och det tar aldrig slut.

Det är med andra ord inte alls bara de konservativa – vilket ofta hävdas – som håller fram dessa frågor.

Detsamma kunde sägas om homosexualiteten. När vi reagerar på ständig ”undervisning” i dessa frågor (ett bejakande av samkönade relationer också ur kyrkans synvinkel), då är det fel igen. På något sätt, kanske utan att Gustav Björkstrand skulle ha sagt något sådant, blir det så att när man svarar på obibliska resonemang (som jag frimodigt skriver) så då blir frågorna fel, då blir kyrkan problemcentrerad, då blir den offentliga bilden fel.

Jag hävdar däremot att det blir fel när man avviker från Guds Ords klara undervisning.

Jag erkänner att ämbetsteologin är mera svåråtkomlig än t.ex. homosexualiteten. Med detta menar jag inte att den är oklar, men att den kräver kunskap och studium. Kanske en bok som skulle innehålla vardera sidans argumentation skulle hjälpa församlingsborna att bedöma vad som håller och vad som inte håller?

Den process som nu pågår på olika håll mot dem som vill följa sin övertygelse och sitt samvete bidrar på intet sätt till att skapa respekt för hanteringen av teologiska frågor och samvetsfrågor inom kyrkan.

I samband med flyktingfrågor säger kyrkan nog att man kan gå emot gängse tolkningar, att kyrkan kan ha en egen linje som vid behov avviker från statens. Men i inomkyrkliga frågor driver man inte en sådan linje.

Nu är en hel på gång och mera kommer att bli känt de närmaste tiderna – rättegångar, domkapitelsbehandlingar, men även konsultationer och juridiska utredningar kommer förhoppningsvis att bidra till att bilden klarnar. Antingen kommer en större öppenhet att behövas inom kyrkan, eller så kommer verksamheten inom kyrkan på sikt att spricka, kanske först så att den organiseras på annat sätt än nu. Kanske i förlängningen så att olika grupper förenas och nya samfund bildas.

Jag vill inte säga att detta är en väg som jag hoppas på. Det som byggts upp under många sekler borde inte kunna omintetgöras av någon generation eller några generationer.

Om vi vill komma bort från en problemcentrerad kyrka, borde vi inte då spola rättegångar och allt slags förföljelse av dem som av samvetsskäl vill hålla fast vid en traditionell ämbetssyn?

Min fråga blir denna: vem tar skada av att någon gammaltroende präst här och där får leva enligt sin övertygelse, och att församlingsbor får välja att gå till eller bli borta från en sådan prästs gudstjänster? Om detta kombineras med väjningsplikt om ”majoritetens” intressen står på spel? Att det går att försöka så och med god vilja lösa alla tänkbara problem tvivlar jag inte på.

Ingen präst har sin kallelse av en annan präst. Vi har alla vår kallelse från Gud. Så tror vi alla. Därför kan ingen annan präst, varken manlig eller kvinnlig, ge något till eller ta något från kallelsen. Allt handlar om vad Gud själv tänker, och den brottningen gäller för var och en av oss.

En god programförklaring finns nu i profetens Haggais bok. Att inte bygga på sina egna hus, utan bygga Herrens hus. Och detta skall som känt ske enligt Herrens direktiv. Läs boken! Två kapitel, högaktuella!

Henrik

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *