I dagarna blir det 35 år sedan jag prästvigdes av dåvarande biskopen i Borgå stift John Vikström. Vi var tre henrikar (Helander, Schmidt och jag) och två tvåspråkiga bröder (Fredriksson och Lundström) som tillsammans stod inför altaret i Borgå domkyrka Allhelgondagen, 05.11.1972.

Biskop Vikström talade över ämnet ”var herdar för Guds hjord” (1 Petr. 5:2).

Jag har av förekommen anledning under de senaste månaderna, och särskilt de senaste dagarna, tänkt mycket på detta tillfälle. Det har varit min identitet hela livet: präst, herde för Guds hjord, i Borgå stift. Det är en uppgift som jag förvaltat dåligt, men det har i alla fall varit mitt liv.

Jag konstaterar att jag är densamme, i stort sett, som den dagen, medan personer runt omkring i de kyrkliga sammanhangen har förändrats. Det tillkommer nya villkor, nya synpunkter, och som jag ser det t.o.m nya lärouppfattningar.

Inom Borgå stift har vi kunnat hålla ihop. Vi känner alla varann. Trots olika meningar i olika frågor så har vi upplevt oss höra till samma gemenskap, till samma flock. I utkanterna på alla sidor om hjorden har folk ibland placerats, men det har – som jag har uppfattat det – ändå handlat om ett ”vi”.

Nu håller en ny polarisering på att uppkomma. Det har blivit ett ”vi och ni” i stället för ett ”vi”.

Några av oss hör inte riktigt med längre. Visserligen kanske den officiella förklaringen lyder ”Ack hur sig mången utesluter”, men det är bara en devis enligt min mening, bakom den finns mycket djupa teologiska och andra orsaker.

De senaste tiderna har jag fått höra att vi har samma ämbetssyn, men en annan kvinnosyn.

Jag ifrågasätter detta, i de flesta, om än inte, alla fall. Man och kvinna är jämlika, partners, skapade av Gud, till Guds avbild. De är skapade för ett liv tillsammans, inte bara i äktenskapet, utan också på scenen, så att säga.

Man och kvinna är på många sätt lika. Vi är människor, med samma rötter. Män och kvinnor är på många sätt olika, varje man och varje kvinna är en individ, ett original, som är unikt.

Man och kvinna är också olika. I vår tid vågar många inte säga det. I skapelseberättelsens ord betecknas denna olikhet med ett ord som betyder ”motsvarande”, svarar mot. Det handlar om komplettering, om helhetsskapande gemenskap. Inte så att kvinnan kompletterar mannen enbart, utan att mannen också kompletterar kvinnan. Vi får aldrig bli motsatser, rivaler, vi män och ni kvinnor. Men vi behöver (!) aldrig bli ”tvångskopior” av varandra heller.

De senaste månadernas kyrkliga käbbel har enligt min mening mera handlat om att göra problem än om problem. Inte så att inte problem skulle ha funnits, utan så, att man provocerar och intrigerar, att man ordnar situationer som man vet att leder till sådana problem som man själv kunde ha undvikit att skapa.

Var herdar för Guds hjord!

Eller kanske det nu i stället allt oftare börjar heta:

var inte herdar för Guds hjord!

Tidevarv kommer, tidevarv försvinner?

Henrik