Tidsandan och den Helige Ande

De senaste tidernas ”åtgärder” med anledning av samarbetsproblematiken har sysselsatt mig mycket, även om jag så gärna skulle skriva om annat.

Jag satt i Hyvinge och såg hur alla parter var ganska besvärade. Det var en konfliktsituation som knappast någon part hade önskat.

När jag insåg att rättegångskostnaderna kommer att handla om tiotalstusen euro, frågar jag mig om det verkligen inte finns andra sätt att hantera dylika situationer.

Jag vill också tydligt skriva att jag känner sympati för den kvinnliga präst som ställdes inför en lindrigt sagt pinsam situation. I ingen händelse får samarbetsfrågor lösas så som de nu måste lösas!

Enligt min mening kan man se dessa på olika håll och i olika instanser aktuella konflikter på åtminstone två olika sätt.

Det ena synsättet är att bedöma allt ur jämlikhetens synvinkel. Allt mäts då i förhållande till hur manligt och kvinnligt hanteras i olika konkreta fall. Det som upplevs kränkande, blir då lätt ett brott.

Det andra synsättet är att se detta ur religionsfrihetens och samvetsfrihetens perspektiv. Bedömningen handlar då om allas rätt att få handla enligt sitt samvete, och inte tvingas till sammanhang (religionsutövning) som kränker ens samvete.

Det handlar i praktiken om två grundrättigheter, som ställs mot varandra. Å ena sidan får ingen förtryckas eller diskrimineras på grund av sitt kön. Å andra sidan får inte någon diskrimineras på grund av sin övertygelse.

Det är kanske bra att nu uttala sig enbart principiellt, utan att kommentera enskilda pågående rättsfall.

Ur min synvinkel så blir frågan hur dessa grundlagsenliga rättigheter löses i förhållande till varann. Att frågan enligt min bedömning inte gäller könsfrågan kan utläsas av det faktum att den s.k. traditionella linjens förespråkare kan stå vid altaret tillsammans med kvinnor som inte är prästvigda (lekmän). En del av de gammaltroende gör inte det, utan anser att också distributionen är ett uppdrag för prästen. Men detta innebär då också att de inte heller står tillsammans med män (lekmän).
Alla har betänkligheter med vissa manliga präster, som öppet deklarerat att de inte i praktiken håller fast vid kyrkans bekännelse. Det gäller inga små frågor, utan Kristi person, frälsningen, Bibeln osv.

Enligt min mening visar detta att det i de aktuella konflikterna handlar om ämbetsteologi, inte om diskriminering på grund av kön. Om det i konflikterna finns annat, skall detta behandlas separat.

Den andra aspekten gäller den i Grundlagen (11 §, 6§ m.fl.) klart uttalade principen om att ingen får tvingas att delta i religionsutövning mot sin övertygelse och sitt samvete. Denna paragraf är, som prof. Ilkka Saraviita ofta påpekat, villkorslös. Detta visar också regeringens framställning, samt det faktum att paragrafen till denna del står oförändrar efter de revideringar som skett efter att ämbetsbeslutet fattades år 1986.

Uppfattningen förstärks av det faktum att jämställdhetslagen stadgar att denna inte tillämpas på Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland samt ortodoxa kyrkan när det gäller verksamhet som innebär religionsutövning.

Att gudstjänsten, också för prästens del, är religionsutövning, är också klart. Prästen ber med församlingen, han läser Guds Ord, han får del av sakramenten osv.

I de s.k. körregler som utarbetades våren 1987 (Prästförbundet), som också jag var med om att förhandla fram, talas det uttryckligen om att handskas varsamt med övertygelser och försöka komma överens om arbetsturer som inte kränker någons övertygelse.

Frågan är i denna situation varifrån angreppet kommer. När man säger att läget har skärpts, och sagt att man blivit mera sträng och extrem i sin uppfattning, och då med tanke på den traditionella synens anhängare, är det verkligen så??

Min uppfattning är att det tydligt sammanhänger med det faktum att man på biskopligt håll övergett den gamla principen om att ta hänsyn till övertygelser (i kyrkomötesklämmens anda) och infört ett nytt regelverk. Detta regelverks juridiska status bör absolut granskas. Enligt min uppfattning är det enbart rekommendationer, som inte kan gälla utan att i lag stadgas – därför att de kommer att beskära en i grundlagen tryggad rättighet. Det var ju detta som skulle ske vid kyrkomötet, men det gick inte ännu denna gång.

Men man kan ännu se alla dessa frågor ur en tredje synvinkel, kanske för oss kristna den viktigaste.

Tidsandan kräver nu räfst- och rättarting. Det är svärdets logik som gäller. När man ser anfäktade präster (på båda sidor) sitta och höra om straff som kan utmätas, och hör om en kommissarie, som säger att hans roll i sammanhanget gav honom en biljett till självständighetsbalen, ja, om det är så som representanter för båda uppfattningarna har omtalat för mig, så är det fruktansvärt.

Frågan är om den Helige Ande vill att kristna människor skall göra upp i rätten. Jag har svårt att tro att den Helige Ande vill att människor skall tvingas att leva i konflikt med sitt samvete (=sin uppfattning av Guds Ord) på en punkt som hela kristenheten har samtyckt med i nästan 2000 år.

Jag tror inte på tvång. Inte mot kvinnliga präster, inte mot manliga präster. Jag tror att vi ska visa varann respekt, och låta Gud själv döma. Att låta Gud döma är att låta bibelordet gälla. I de fall där vi förstår detta Ord på olika sätt, måste var och en stå inför Gud med sin uppfattningar och be om ljus och hjälp.

Jag tror att vi måste be biskoparna dra tillbaka sin redogörelse och be om nya direktiv, som enar det som kan enas, som hanterar den andra parten varsamt, och som ger utrymme inom vår kyrka för olika parter att leva enligt sin övertygelse. Jag tror – fortfarande – att detta på sikt också kan leda till större samförstånd – motsättningar förstärks inför hot och tvång, beredskapen att lyssna, att samtala och att kanske förstå varann bättre växer i en helt annan anda, eller kanske snarare: Ande.

Henrik

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.