Det finns många gemensamma nämnare som gäller kyrkornas situation i Europa, och för övrigt också världen i stort.

I Danmark skriver en kyrkoherde i Berlingske Tidende (17.12) om detta.

Texten ger uttryck för den villrådighet som råder när det gäller att markera sin övertygelse. Var går gränsen för det medmänskliga och det kristliga? Ett handslag är ju en medmänsklig gest, att acceptera en människa sådan hon är.

Ett handslag är också en överenskommelse, an agreement. Det är detta som blir svårare, we do not agree, we disagree.
En ”agreement” är harmony in accordance of opinion or feeling säger en definition.

Den som ser en sådan situation tänker naturligtvis enligt linjen ”harmony in accordance of feeling”: kan de inte ens ta varann i hand?

I en sådan situation är dock frågeställningen svårare, vid en prästvigning ingår det mera. Därför skulle man tycka att ingen skall behöva mot sitt samvete utsättas för sådana situationer (gäller alla parter).

Men: hur har inte den onde lyckats snärja oss kristna i motsättningar och problem så att hela kristenheten är söndrad, av samma frågor! Och mera är på kommande!

Kan inte något göras för att befrämja enheten?

Sker det genom att tvinga någon att förneka sin tro eller försvinna? Sker det inte snarare genom att ”leva och låta leva”, med ansvar inför Gud och varandra?

Jag tycker att enheten bara kan födas och växa, den kan inte lagstiftas, inte tvingas fram.

Men läs och tyck!

Läsvärt och tänkvärt är det.

Henrik

http://www.berlingske.dk/article/20071218/dineord/71218137/

Om länken inte fungerar, kopiera då den (http://www.berlingske.dk/article/20071218/dineord/71218137/)