Om tes och antites

Situationen inom kyrkan hårdnar nu märkbart.

Å ena sidan har vi de beryktade biskopliga direktiven som enligt min mening förorsakat mera bekymmer än glädje. Jag tror att vi borde förhandla med biskoparna om nya direktiv. Problemet är inte ovilja, inte heller detta att inte vilja vara lojal.

Problemet är att man måste bejaka sådant som man tycker att är fel, och förneka sådant som man tycker att är rätt.

Problemet är inte att man vill förhindra andra att ”tycka fel” (sett ur ens egen uppfattning), utan enbart att man själv inte vill ställa upp på allt. (När jag skriver detta så menar jag naturligtvis inte att man ska legitimera det som är fel.)

På den andra sidan har vi en allt ivrigare grupp som a) vill skriva ut sig ur kyrkan b) eller kanske snarare börja med en verksamhet i kyrkan som inte underlyder någon biskops juridsdiktion.

Ingendera lösningen är ur min synvinkel optimal, men jag förstår båda lösningarna.

I denna situation, t.ex. när unga manliga teologer inte får ordination, när präster med ”fel uppfattning” inte uppförs på förslag (till t.ex. khdetjänst) eller mister prästämbetet temporärt eller slutgiltigt, så förstår jag alltför väl att denna situation inte kan fortsätta genom att bara vara en passiv åskådare. Detta gäller ju nu också en kantor (Kokemäen srk, heter det inte Kumo på svenska?). Se t.ex. Rankinens blogg med hänvisningar!

Jag tror att såväl när det gäller det andliga livet och verksamheten som den teologiska undervisningen, så måste tyngdpunkten, den egentliga energin koncentreras på tesen, inte på antitesen. Men detta kan då innebära att man i något skede bedömer det så att de nuvarande strukturerna inte möjliggör en aktiv insats för tesen, och då kan båda ovannämnda lösningar bli aktuella, en del skriver ut sig, andra utvecklar en verksamhet inom kyrkan, ett slags tredje sektor.

Det är klart att den kristna förkunnelsen (och teologin) alltid måste vara både tes och antites. Det ser vi också av bekännelseskrifterna: vad som vi tror, vad vi avvisar och förkastar. Sanningen innebär alltid både ett jag och ett nej.

Det finns tre huvudrisker i denna situation:

– att man är så upptagen av att avvisa det teologiskt ohållbara att man glömmer tesen, att verka för att sprida evangeliet om Kristus så att människor kommer till tro (detta anger ju aposteln som Joh.s avsikt)

– att man psykologiskt låter sig påverkas av polariseringen att man skärper antitesen så att syntesen skall bli något så när vettig.

– att man själv påverkas så att man sakta men säkert själv glider, att gränsen hela tiden flyttas så att man accepterar sådant som man som kristen inte kan acceptera (Gud har skapat oss olika, en del är heterosexuella, andra homosexuella, för att ta ett aktuellt exempel).

Dvs: när man läser, hör och ser verkningar av en teologi som inte bekänner Kristus, Bibelns Kristus, när man hör teologisk (ideologisk) manipulering som artillerield hagla över kyrkan, svarar man med att fixeras kring frågor som gäller att avslöja och tillbakavisa det lögnaktiga och ohållbara.

Eller så låter man sig provoceras så mycket av radikaliteten att man tappar helheten och proportionerna. Egentligen är ju debattfrågorna teologiskt mycket obetydligare än frälsningsfrågan. Men den underliggande frågan, att dagens teologer är alltings mått, att det är vi som kan bedöma vad som i apostlarnas undervisning är hållbart och var de var ”barn av sin tid”, alltså bibelfrågan den är grundläggande. Och det är ju detta som dagens diskussioner handlar om.

Men den största risken – också för de konservativa är – tror jag – att glida med, att bli ett ”barn av sin tid”, att så småningom acceptera sådant. Man är fortfarande konservativ eller vad man är, avståndet förblir konstant – det växer inte ens där det borde växa.

En uppmjukning av alla attityder är på gång och detta måste varje kristen – och därmed varje teolog – vara uppmärksam på.

Det stora värdet är inte konservatism. Hellre skulle jag tala om tradition och förnyelse. I detta ingår den kritiska frågan vad som i våra traditioner är kristen biblisk tradition och vad som är våra ”fäderneärvda stadgar”.

Jag tror att det rent praktiskt sett finns två viktiga korrektiv till allt drivande.

1. Lev nära Kristus – i Ord och sakrament, i gudstjänst och tro.

2. Lev nära de kristna, den församling som bekänner Kristus, Låt oss inte överge vår församlingsgemenskap, såsom somliga har för sed…”

Henrik

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.