Det har i olika sammanhang talats mycket om hur människor skriver ut sig ur kyrkan. Allt talar ju för att det blir nytt finländskt rekord i år igen.

Jari Rankinen skriver på sin blogg (rankinen.blogspot.com) om hur hans församlings egen tidning går åt honom och att hans fru (med tanke på barnen) ber att församlingen inte längre skall sända församlingens tidning hem till församlingens kaplan och hans familj!

I tidningen ingår kränkande ord om Jari Rankinen. De värsta kritikerna är manliga (?) präster, hans kyrkoherde och en präst som verkat som vikarie i församlingen.

De har svårt att dölja det hat de känner mot Rankinen. Om du tvivlar på detta, gå till ovannämnda hemsida och läs tidningen.

Men det är inte detta enskilda, om än mycket allvarliga, exempel som jag funderat över.

Vi har nu kommit in i en polariserad situation där klyftan mellan olika kristna bara vidgas. Se hur de kristna hatar varandra. Detta är en av de allra tydligaste varudeklarationer som kyrkan presenterar just nu.

Den bär nog frukt, tyvärr. Ibland undrar man om det inte vore bäst att som Abraham och Lot säga:

Ligger icke hela landet öppet för dig? Skilj dig ifrån mig; vill du åt vänster, så går jag åt höger, och vill du åt höger, så går jag åt vänster.” 1 Mos. 13:9

Om det går så, erkänner jag att jag har haft fel. Jag har hela tiden försökt tala för gemenskap och sammanhållning, att vi skall samtala, bedja, studera Skriften tillsammans och var för sig.

Men detta öppna hat är det värsta. Vad skall människor tro om kristna?

Det talas så vackert om alla människors lika värde.

Nonsens! För bara de är ”medmänniskor” som i grunden har samma syn.

Men den som inte förstår att man kan ställa sig tveksamt till ett kvinnligt prästämbete av andra skäl än kvinnohat och – förakt, har nog andra (egna) problem. Deras kritik drabbar ju då också många kvinnor! Det finns nog klara bibliska skäl för tveksamheten inför nyordningen, det finns också en lång tradition inom alla kyrkor. Det är inte vi som har ändrat åsikt, och underligt känns det att inte få rum i en kyrka som har bekänt denna tro, och denna tokning av tron, under så många år.

Det är lätt att se, också när man läser Vammalaprästernas kommentarer, hur det kommer att gå med välsignelse av samkönade par. Det blir samma argumentation som i ämbetsfrågan, och kanske ännu litet värre. Det är ett så kompakt motstånd, ett så starkt krav på konsensus om det som är tidens krav här, att det inte blir någon skillnad i världen vad det står i någon Bok…

Men varudeklarationens allvarsprincip gäller nog oss alla . Hur lätt är det inte att tala om kärlek och respekt för varje människa! Hur svårt är det inte, framför allt när man anser sig orättvist bli beskylld, att hålla fast vid detta ord. Hur svårt är det att kunna hålla fast vid ”sanningen trogen i kärlek”! För kärleken kan inte upphäva sanningen.

”Gud bevisar sin kärlek till oss däri att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.” Rom. 5:8.

Tänk om den kristna kyrkan skulle präglas av kärleken. Kärleken upphäver aldrig sanningen, den har sin glädje i sanningen, men den älskar utan att kräva att bli besvarad.

Se där har vi nog en utmaning!

Henrik

Häromdan kom jag att tänka på pastor Crane, kanske hette han David Crane (?), en boxande pastor i en (ritad) serie som publicerades i Kyrkpressens föregångare Församlingsbladet.

– Vad var det då för speciellt med pastor Crane?

– Först slog han, och sen tillönskade han de utslagna Guds välsignelse.

Henrik

Det finns många gemensamma nämnare som gäller kyrkornas situation i Europa, och för övrigt också världen i stort.

I Danmark skriver en kyrkoherde i Berlingske Tidende (17.12) om detta.

Texten ger uttryck för den villrådighet som råder när det gäller att markera sin övertygelse. Var går gränsen för det medmänskliga och det kristliga? Ett handslag är ju en medmänsklig gest, att acceptera en människa sådan hon är.

Ett handslag är också en överenskommelse, an agreement. Det är detta som blir svårare, we do not agree, we disagree.
En ”agreement” är harmony in accordance of opinion or feeling säger en definition.

Den som ser en sådan situation tänker naturligtvis enligt linjen ”harmony in accordance of feeling”: kan de inte ens ta varann i hand?

I en sådan situation är dock frågeställningen svårare, vid en prästvigning ingår det mera. Därför skulle man tycka att ingen skall behöva mot sitt samvete utsättas för sådana situationer (gäller alla parter).

Men: hur har inte den onde lyckats snärja oss kristna i motsättningar och problem så att hela kristenheten är söndrad, av samma frågor! Och mera är på kommande!

Kan inte något göras för att befrämja enheten?

Sker det genom att tvinga någon att förneka sin tro eller försvinna? Sker det inte snarare genom att ”leva och låta leva”, med ansvar inför Gud och varandra?

Jag tycker att enheten bara kan födas och växa, den kan inte lagstiftas, inte tvingas fram.

Men läs och tyck!

Läsvärt och tänkvärt är det.

Henrik

http://www.berlingske.dk/article/20071218/dineord/71218137/

Om länken inte fungerar, kopiera då den (http://www.berlingske.dk/article/20071218/dineord/71218137/)

Den 18.11.2007 ingick i Helsingin Sanomat en intressant kolumn av Jaakko Lyytinen, som han rubricerar Ziisus Kraist Superspar. Den ger en hel del tänkvärda synpunkter på kyrkans nuläge (så läs den!)

Lyytinen är den person som uppmärksammat några av oss på professorn i kyrko- och kulturhistoria, Callum Brown (Dundee, Skottland).

Han skriver om the Kirk, den presbyterianska kyrkan i Skottland. Den har förlorat 60% av sina medlemmar på 40 år. Bara 10% av skottarna hör till kyrkan.

Massflykten från kyrkan har letts av unga kvinnor, berättar Callum Brown. Den sexuella frigörelsen och emancipationen har skapat en klyfta mellan kyrkan och kvinnorna. Ironiskt nog så ökade kvinnornas utträde ur kyrkan när Skottland fick kvinnliga präster i slutet av 1960-talet. Detta enligt Brown alltså.

The Kirk har försökt sig på allt för att behålla sina medlemmar: kristna diskotek, retreater, marknadsföring, karismatik, hemkyrkorörelsen, kristen feminism.

Men ingenting har hjälpt. ”Kyrkor stängs, församlingssystemet håller på att braka ihop, det är prästbrist och en ekonomisk kris hotar.”

Callum Brown säger att det handlar om ett större fenomen: Europas avkristning.

Var och en kan inför dessa tankar fundera över likheter och olikheter.

Jag tror att det finns ett svar som kan rädda kyrkan. Det är att kyrkan återigen blir kyrka. Att kyrkan utför sitt egentliga uppdrag, och förkunnar det evangelium som är kyrkans egentliga skatt och raison d’être: evangeliet om Jesus Kristus, Guds Son, julens stora glädje, världens Frälsare.

Det är uppenbart att rekryteringssystemet saknas (för att använda Browns terminologi). Kalla det i klartext evangelisation och mission.

Europa har avkristnats. Kulmen har nåtts genom att kyrkan förlorat kvinnorna. Därmed har man förlorat barnen och familjerna. Kvinnorna har inte längre ensamma orkat eller velat bära ansvar för allt, de har blivit som männen och börjat tänka på sin egen karriär.

Svaret heter evangelisation och mission. Ett hjärta som brinner för Kristus är grunden för förändringen. Vi ska inte inom kyrkan skylla på sekulariseringen även om varje människa bär ansvar för hon hanterar sanningen i sitt liv.

Vi har försummat människan, i betydelsen försummat att hörsamma Jesu missionsbefallning.

Nu är det jul: …en stor glädje, som skall vederfaras allt folket…”.

Kanske något att nappa på?

Henrik

Det är kanske inte klokt att skriva mycket samma dag, men en aspekt på dagens verkligheter släpper mig inte.

Till prövning, alltså:

Den onde ville hela tiden flytta gränsen när Jesus frestades av honom. Efter att ha bemött djävulen två gånger, säger Jesus ”Gå bort, Satan, ty det är skrivet…”

Den onde hänvisade också till Bibeln. Men hans hermeneutik var inte kristocentrisk, utan antikristen. Kristus skulle bort från Guds väg, Han skulle bort.

Vi kommer att frestas av den onde och han viker inte förrän vi säger ”gå bort, Satan, ty det är skrivet.”

Jesus hänvisade till Skriften, och Han visade på hur Skriften skulle förstås, som ett ord från Gud, och till Gud. Den bibeltolkning som för bort från Kristus och det Han har sagt är den ondes bibeltolkning.

Jag tycker att gränserna i vår tid hela tiden flyttas. Först är något en möjlighet bland andra (i negativ mening), sedan blir det det normala, sen blir det som egentligen är kristet ett möjligt undantag, sist blir det genuint kristna uteslutet som en omöjlighet.

Denna trend ser vi enligt min uppfattning i ämbetsdiskussionen, nu ser vi att samma ”liturgi” börjar om homosexualiteten. Igår berättade en finsk teolog att man i diskussionerna om sexualiteten redan börjat tala om de två korgarna, och frågat vad som är föränderligt och vad som är oföränderligt. Svaret hade blivit: kärleken är evig, men formerna för kärlekens förbund kan växla. Förr kunde man bara tänka sig en man och en kvinna, nu kan det också handla om man och man, och kvinna och kvinna, om det handlar om kärlek.

En mig närstående person frågade spontant varför man inte alternativt då kan säga barn, hund eller katt…

Det enda hindret är att ”tiden inte är mogen”, i många kulturer är ju barn indragna i detta tänkande, till all lycka inte överallt. Polygamin är också ett seriöst framfört alternativ redan.

För en kristen bibelläsare är nog svaret klart.

Jag tror att vi kristna kommer att frestas av att flytta gränser hela tiden, till att acceptera sådant som vi vet att är fel. Nu har man också dragit in pengar i kampen om sanningen. Vi känner igen tonen.

Detta fortsätter ända tills vi avvisar dessa förhandlingar (jag avser diskussioner med den onde).

Jag tror att det är viktigt att förstå att ”motståndaren” kan möta oss i vårt inre lika väl som i en annan person. Petrus fick bittert erfara detta. Dessa tankar handlar alltså inte bara om, eller ens i första hand om, det motstånd som möter genom och i andra människors tankar och planer. Det handlar om att be Herren avslöja det onda var det än finns. Den kamp vi har att utkämpa, skriver Paulus, är inte en kamp mot kött och blod (Ef. 6:12ff).

Gränsen är nådd. Därför: gå bort, Satan, ty det är skrivet… Det är alltid argumentet. Det avgörande argumentet.

Henrik

En prästbroder sade häromkvällen i en diskussion att han ibland undrat om vi är för lutherska. Kan Luther verkligen ha sett allt, frågade han utmanande, kanske medvetet litet tillspetsat.

Låt mig erkänna att jag är en glad lutheran. Huvudpoängen i min lutherska teologi är det kristocentriska, betoningen av Guds gärning, nåden, tron, Kristus.

Jag är också mån om att betona att dopet inte får göras till en lydnadshandling, en gärning som blir min i stället för Guds, det frälsande bad till ny födelse som NT talar om.

Hela grundtonen är just Guds gärning, Hans rättfärdighet, versus människans religiösa, frommare eller mindre fromma, aktiviteter.

Samtidigt förskräcks jag ibland över den bristande ödmjukheten i många sådana sammanhand där lutheraner utgör majoritet. Hur mycket har vi inte att lära oss av den evangelikala kristenheten? Vi har mycket gemensamt med våra frikyrkor och den enheten skulle betonas mycket mera än vad som sker idag.

Jag menar att jag gång på gång också förbluffas över den katolska kyrkans starka teologi. Allt kan jag inte svälja, men det finns något mycket starkt och äkta apostolisk tradition i den romerska kyrkans teologi.

Luther sade ju själv att man inte skall kalla sig lutheraner, utan kristna. Luther har inte samlat till sig, till sin person, utan till Kristus.

Men frågan skall få leva. Den kan vara viktigare än man tror i finländskt eller nordiskt perspektiv.

Henrik

Situationen inom kyrkan hårdnar nu märkbart.

Å ena sidan har vi de beryktade biskopliga direktiven som enligt min mening förorsakat mera bekymmer än glädje. Jag tror att vi borde förhandla med biskoparna om nya direktiv. Problemet är inte ovilja, inte heller detta att inte vilja vara lojal.

Problemet är att man måste bejaka sådant som man tycker att är fel, och förneka sådant som man tycker att är rätt.

Problemet är inte att man vill förhindra andra att ”tycka fel” (sett ur ens egen uppfattning), utan enbart att man själv inte vill ställa upp på allt. (När jag skriver detta så menar jag naturligtvis inte att man ska legitimera det som är fel.)

På den andra sidan har vi en allt ivrigare grupp som a) vill skriva ut sig ur kyrkan b) eller kanske snarare börja med en verksamhet i kyrkan som inte underlyder någon biskops juridsdiktion.

Ingendera lösningen är ur min synvinkel optimal, men jag förstår båda lösningarna.

I denna situation, t.ex. när unga manliga teologer inte får ordination, när präster med ”fel uppfattning” inte uppförs på förslag (till t.ex. khdetjänst) eller mister prästämbetet temporärt eller slutgiltigt, så förstår jag alltför väl att denna situation inte kan fortsätta genom att bara vara en passiv åskådare. Detta gäller ju nu också en kantor (Kokemäen srk, heter det inte Kumo på svenska?). Se t.ex. Rankinens blogg med hänvisningar!

Jag tror att såväl när det gäller det andliga livet och verksamheten som den teologiska undervisningen, så måste tyngdpunkten, den egentliga energin koncentreras på tesen, inte på antitesen. Men detta kan då innebära att man i något skede bedömer det så att de nuvarande strukturerna inte möjliggör en aktiv insats för tesen, och då kan båda ovannämnda lösningar bli aktuella, en del skriver ut sig, andra utvecklar en verksamhet inom kyrkan, ett slags tredje sektor.

Det är klart att den kristna förkunnelsen (och teologin) alltid måste vara både tes och antites. Det ser vi också av bekännelseskrifterna: vad som vi tror, vad vi avvisar och förkastar. Sanningen innebär alltid både ett jag och ett nej.

Det finns tre huvudrisker i denna situation:

– att man är så upptagen av att avvisa det teologiskt ohållbara att man glömmer tesen, att verka för att sprida evangeliet om Kristus så att människor kommer till tro (detta anger ju aposteln som Joh.s avsikt)

– att man psykologiskt låter sig påverkas av polariseringen att man skärper antitesen så att syntesen skall bli något så när vettig.

– att man själv påverkas så att man sakta men säkert själv glider, att gränsen hela tiden flyttas så att man accepterar sådant som man som kristen inte kan acceptera (Gud har skapat oss olika, en del är heterosexuella, andra homosexuella, för att ta ett aktuellt exempel).

Dvs: när man läser, hör och ser verkningar av en teologi som inte bekänner Kristus, Bibelns Kristus, när man hör teologisk (ideologisk) manipulering som artillerield hagla över kyrkan, svarar man med att fixeras kring frågor som gäller att avslöja och tillbakavisa det lögnaktiga och ohållbara.

Eller så låter man sig provoceras så mycket av radikaliteten att man tappar helheten och proportionerna. Egentligen är ju debattfrågorna teologiskt mycket obetydligare än frälsningsfrågan. Men den underliggande frågan, att dagens teologer är alltings mått, att det är vi som kan bedöma vad som i apostlarnas undervisning är hållbart och var de var ”barn av sin tid”, alltså bibelfrågan den är grundläggande. Och det är ju detta som dagens diskussioner handlar om.

Men den största risken – också för de konservativa är – tror jag – att glida med, att bli ett ”barn av sin tid”, att så småningom acceptera sådant. Man är fortfarande konservativ eller vad man är, avståndet förblir konstant – det växer inte ens där det borde växa.

En uppmjukning av alla attityder är på gång och detta måste varje kristen – och därmed varje teolog – vara uppmärksam på.

Det stora värdet är inte konservatism. Hellre skulle jag tala om tradition och förnyelse. I detta ingår den kritiska frågan vad som i våra traditioner är kristen biblisk tradition och vad som är våra ”fäderneärvda stadgar”.

Jag tror att det rent praktiskt sett finns två viktiga korrektiv till allt drivande.

1. Lev nära Kristus – i Ord och sakrament, i gudstjänst och tro.

2. Lev nära de kristna, den församling som bekänner Kristus, Låt oss inte överge vår församlingsgemenskap, såsom somliga har för sed…”

Henrik

Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv. Joh. 3:16

Denna vers har kallats lilla Bibeln därför att den sammanfattar hela Bibelns budskap i en enda vers.

Det är också en nyckelfråga för all teologi i ljuset av Bibeln. Guds Ord är ju den enda norm enligt vilken alla läror och lärare skall prövas och bedömas.

..för att den som tror på honom inte skall gå förlorad..

Den teologi som bekänner detta, håller. Den teologi och den teolog som inte bekänner detta, håller inte.

Tro på Honom – det handlar om Kristus och om teologins kristocentricitet. En bekännelse till Guds kärleksförklaring i Kristus.

Inte skall gå förlorad – det måste också handla om mission.

Tror du detta?

Jag tror detta är ett mycket konkret hjälpmedel, och ett ord till självrannsakan:

Var finns sången om Kristus? Var hörs den inte?

Håll dig till sammanhang där man talar om Jesus Kristus, och där målsättningen och det viktigaste blir att människan skall tro på Honom så att hon inte går förlorad.

Henrik

En nyhet rubricerar Helsingfors kyrkliga samfällighet det vemodiga beskedet att Gemensamma kyrkofullmäktige idag beslöt med rösterna 64-13 (!) att man slutar understöda SLEY:s och SLEF:s missionsarbete.

Jag kan inte annat än fördöma beslutet. Det riktar sig mot hjärtat i den kristna verksamheten. Ingen predikar kvinnopräster eller manliga präster – detta är ett utslag av ren ondska.

Det tragikomiska är ju att också SLEY har en kvinnlig präst anställd som missionär! För att inte nämna alla andra kvinnor i missionens tjänst – deras insats är ju helt avgörande! Också de drabbas av detta beslut.

Inte en enda biskop har mig veterligen trätt upp till SLEY:s eller SLEF:S försvar. Varför inte?

Fullmäktigeledamöterna tycks leva i den uppfattningen att det handlar om deras pengar. Understödet (det frivilliga) talar dock ett annat språk. Både SLEY och SLEF har många vänner bland kyrkoskattebetalarna i Helsingfors.

En annan sak är ju att detta beslut inte var oväntat. Det är att hoppas att detta beslut skulle bidra till att väcka kyrkfolket. Låt oss svara på detta med att offra minst det dubbla till SLEY och SLEF (för den som inte minns: den finska och svenskspråkiga evangelieföringen).

Gud förlåte oss allt det som i vårt liv är ofullkomligt och fel. Och Gud förlåte dem som har fattat detta beslut till den del det inte är ett uttryck för Guds vilja.

Det fanns inte rum för dem i härbärget.

Men i stallet fanns rum. Stallets folk fick till sist allt. Guld, rökelse och myrra. Det var Jesus som var deras rikedom och deras glädje. Så var det den första julen, så är det nu också.

Må detta fylla vårt hjärta dessa tider.

Henrik

Fann i mitt arkiv ett sammandrag av predikan 1:a advent 2005 i S:ta Clara kyrka, av Carl-Erik Sahlberg. Jag blev så glad och tycker att den är så högaktuell, att jag gärna publicerar den ännu en gång (med hänvisning till tidigare beviljat tillstånd):

”Det finns tre huvudaktörer i evangelietexten på kyrkoårets första söndag – Jesus (hälsad som Davids son, Messias), åsnan (det allmänneliga, enenergisnåla lastduret) och folket (kanske Sackaios från Jeriko, Lazaros från Betania, den lame mannen – nu frisk, änkans son i Nain, de barn, som Jesus välsignat en solig dag o.s.v.) Och sen går en sång, förvandlade människors lovsång, över den här evangelietavlan. Jesus- åsnan- folket – evangeliets tre huvudaktörer.

Dagens kyrka

I dagens kyrka ser jag krafter som vill plocka bort Jesus från åsnesadeln. Jesus är stötestenen. Jesus är inte vägen – utan i vägen. Det finns inget som heter synd – då behöver vi inte någon som ger oss förlåtelse. Det finns inte något som heter skam – då behöver vi inte något som heter omvändelse. Det finns inget som heter dom – då behöver vi ingen frälsare. Bibeln förpassas till medeltidsmuseet och Jesus blir en av sagofigurerna.

Alla livsfilosofier är lika värda. Alla vägar bär till himlen. Så förkunnar Mr. Religion och inte så få låter honom, inte Jesus, rida in på kyrkoårets första söndag. Rider in på vad? Den danske motståndsmannen Kaj Munk, brutalt mördad av nazisterna en vinterdag 1944, har någon gång sagt, att kyrkan under historiens gång har liknats vid olika djur – ett lejon (lejonet av Juda stam), en pelikan (som ger blod till sina ungar), ett får, men kyrkan har aldrig, sa Munk, liknats vid en kameleont. Idag finns det risk, att kyrkan just blir en kameleont, anpassad efter tidsandan, politiskt korrekt. Om tidsandan säger, att världen är röd, så säger kyrkan, att världen är röd. Om tidsandan säger, att världen är blå, så säger kyrkan, att världen är blå. Kyrkan blir en spegelbild av samhället – inte en motbild. Mr. Religion rider in i det nya kyrkoåret på en kameleont.

Och folket? Ja, det tycks försvinna. Svenska kyrkan förlorade 20.000 medlemmar i fjol och utträdestakten tycks öka. Beror det på, att en kameleontkyrka blir tandlös, flummig och därmed ointressant? En del undersökningar, bl.a. en färsk från England, tycks tyda på det. När Mr. Religion rider in på en kameleont i den tomma kyrkan, så tystnar sången. Visserligen kan någon betalas för att spela och sjunga i den, men sången från förvandlade människor är borta. Därför är det inte så konstigt, att det kyrkor idag inte så sällan lockar med är tystnad, meditation och stillhet. Sången har tystnat.

Morgondagens kyrka

Den kyrka jag vill fortsätta arbeta för i S:ta Clara detta nya kyrkoår är i stället den här:

1.Upp med Jesus i sadeln. Han som förstår människors andliga och religiösa längtan bäst. Att vara kristen är att ha en personlig relation till honom, varken mer eller mindre. Det är bara Jesus som kan ge världen hopp och liv – inte Mr. Religion. Det är bara Jesus som kan förlåta mig mina synder – inte Mr. Religion. Det är bara Jesus som kan fylla mig med Ande och kraft – inte Mr. Religion. Det är bara Jesus som ger mig evigt liv – inte Mr. Religion. En dag kommer ni at läsa i Svenska Dagbladet, att Carl-Erik Sahlberg är död. Tro det inte! Då är jag mer levande än någonsin – av nåd och tack vare Jesus.

Sen vill jag ge mig på kameleonten och sätta dit åsnan istället. Den envisa – och ödmjuka. Detta nya kyrkoår vill jag ödmjukt arbeta vidare i trohet mot Bibeln och det kristna arvet. I mig själv kan jag ingenting – i min Herre kan jag allt. Verket är Herrens och vi ska vara mer än nöjda med att vara packåsnor, som för Jesus till folket.

Och då vill jag tro att folket kommer. Tiden är så andligt öppen, människor så sargade och vi har bara Jesus att erbjuda dem. Vi i S:ta Clara märker det genom våra kontakter på Sergels torg, bland ungdomar på driven i Stockholms city och genom våra fängelsebesök. Jag tror på ett kyrkoår med mycket folk, då varje söndag kommer att likna första advent.

Och när människor får möta Jesus, då börjar sången, lovsången, tona. ”Leve Jesus!” När jag nu låter volontärerna från Sergels torg leda oss i lovsång, så är det sången från förvandlade människors liv.

Jesus, åsnan, folket och sången – Ja! Mr. Religion, kameleonten, tomma kyrkor och tystnad – Nej!”

Vad kan man annat än instämma!

Henrik