Stefanus och stefanidagen

Idag firas Annandag Jul eller Stefanidagen. Den påminner oss om en av julens centralaste toner. Den visar oss att julen inte var en idyll, utan ett drama. Julen handlar inte bara om änglasång, om den stora glädjen, utan om den stora glädje som också innehåller lidande och t.o.m. död.

Det var inte av en händelse som den förste martyren var en diakon. En tro verksam i kärlek har alltid varit det starkaste vittnesbördet om vad kristen tro egentligen är.

I England kallas denna dag för Boxing Day. Namnet kommer av den gamla seden av att man på dagen efter juldagen gav små lådor åt anställda och åt fattiga, och sedan också åt släktingar och andra vänner som man besökte efter Juldagens stillhet.

Men Stefanus har fått sin plats mitt i julen och det tror jag att påminner oss om något livsviktigt. Att lidandet hör med till tron: Åt eder har ju förunnats icke allenast att tro på Kristus, utan ock att lida för hans skull, skriver Paulus i Fil. 1:29 (KB 1917).

Tyngst är lidandet när man inte vet om det är ett lidande för Kristi skull, eller för sin egen dumhets skull. Jag har nog många gånger förundrat mig över vad folk säger, och också över – vilket jag helst inte ens skulle vilja skriva – att kritik och förtal inte sägs direkt, utan t.ex. åt mina barn. Sådant gör ont. Det förstår bara de som själva råkat ut för det.

Men i alla fall hör lidandet och vittnesbördet om Julens barn ihop. Stefanidagens budskap följs snart av 4. dag jul, Menlösa barns dag 28.12, som också innehåller samma ton.

Men lidandet och smärtan, som hör med till den sanna tron, är inte det sista. Om lärjungarna står det att de gick ut

glada över att de hade aktats värdiga att lida smälek för det namnets skull.

Henrik

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.