Rätt kyrkorätt?

Vi står nu inför en viktig diskussion, som förhoppningsvis leder till större klarhet inom kyrkan. Nu dikteras policyn av enskilda rättegångar, med mer eller mindre tvivelaktiga beslut. Mycket tunga namn inom förvaltningsrätt och författningsrätt hävdar nämligen något annat än de beslut som rättsinstanser fattat.

När jag läser anmälan till riksdagens justitieombudsman blir jag nog rätt övertygad om att många av dagens resonemang är politiska beslut (detta är inte anmälarens ord, utan mina). Det krävs nog oerhört mycket mod att efter alla dessa diskussioner våga vara och orka vara självständig.

OM det är så att också den evangelisk-lutherska kyrkans medlemmar har rätt till både positiv och negativ religionsfrihet, kan jag inte förstå att det skulle vara rätt att frånta någon rätten att söka en kyrkoherdetjänst. Om kyrkoherden genom något beslut fråntar en kvinnlig präst hennes rättigheter, t.ex. genom att inte fördela gudstjänstturer, genom att ge uppenbart ”sämre villkor” i något avseende (t.ex. gudstjänstturer under helger när det går mindre folk i kyrkan osv), ja då gör han sig omöjlig som kyrkoherde.

Om han inte som förman lyssnar till hennes problem och försöker finna en för henne god lösning, är han inte lämplig. Men om han däremot med hänvisning till religionsfrihetsparagrafen inte på grund av övertygelse vill delta i gemensam altartjänst el dyl, och själv är beredd att väja, kan jag inte förstå varför han inte skulle kuna vara kyrkoherde.

Allt sådant har ju förekommit redan i vår kyrka, under många år.

En annan fråga är sedan om en sådan person blir vald till kyrkoherde. Och en relevant tilläggsfråga blir om någon kvinnlig präst vill söka sig till en församling där en sådan präst är kyrkoherde.

Jag tror att det finns präster av alla sorter.

Jag efterlyser nu

(1) En klar utredning av frågan vad religionsfrihets-paragrafen innebär. Prof. Ilkka Saraviita, som måste anses vara en av landets absoluta auktoriteter, är av den meningen att Arto Seppänens teser (om prästs rätt att vägra gudstjänstsamarbete) håller.

(2) Lika viktig är en vilja inom kyrkan att försöka lösa frågan på ett kristligt sätt. Sådant hörde man mycket om i början av diskussionerna, inför, under och efter beslutet år 1986. Men nu har tonen blivit en annan. Jag tycker att kyrkan kunde rymma olika församlingar och gemenskaper, och att inga ödesdigra snabbåtgärder skulle få äventyra den gemenskap som byggts upp under århundraden.

Ansvaret är nu stort. Jag tror att det är berättigat att kyrkorätten nu blir föremål för en grundlig och allsidig utredning.

Jag tror att den springande punkten i tolkningarna är att majoritetens syn är att religionsfriheten försvinner sedan man har inträtt i ett samfund, eller om man är präst, och att man alltså sedan är tvungen att avstå från sin övertygelse.

Det är nog inte hållbart trots att många hävdar det. Religionsfriheten gäller alla. Om kyrkan t.ex. i framtiden säger att polygama äktenskap är riktiga, och någon präst hänvisar till att han viger bara till monogamt äktenskap, skulle han vara tvungen att lämna kyrkans ämbete eller handla mot sitt samvete. Detta förutsagt att kyrkan fortfarande betraktar monogama äktenskap ”som en legitim uppfattning”.

Exemplet är sökt, men inte helt utopistiskt. Detta har redan framförts i andra länder.

En annan sak skulle ju nog vara att lyckas finna en motivering att längre tillhöra en kyrka som så klart tar avstånd från sitt grunddokument.

En fråga som nu är aktuell och som redan länge funnits i bakgrunden är denna: kan kyrkomötet i princip besluta om vad som helst när det gäller den kristna läran? Eller borde man dra den logiska slutsatsen att den som avviker från kyrkans grundidé, själv skulle måsta lämna kyrkan och grunda en annan kyrka med en annan bekännelse?

Stora frågor, som nu måste utredas grundligt.

Jag undrar nog om vi nu har en rätt kyrkorätt, och om det alls är någon egentlig kyrkorätt, utan om det helt enkelt handlar om helt vanlig profan rätt där bekännelse- och trosfrågor inte spelar den avgörande roll som de skall göra i ett trossamfund. Ett orovarslande tecken är ju att olika kyrkliga frågor gång på gång avgörs av världsliga domstolar. Kyrkan kan ingenting säga om sin egen verksamhet.

Henrik

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.