Biskop emeritus Erik Vikström kom med ett överraskande modigt uttalande i fredagens ”slaget efter tolv” när han om vår kyrka sade att vi har en inkvisitorisk kyrka.
För det är ju sant.
Hur fjärran är kyrkan inte från det som i bekännelseskrifterna beskrivs om ”makten” (biskoparnas m.fl.). Där handlar det om evangeliets makt, om att styra med Ord och sakrament, inte med pengar och hotelser.
I dagens Helsingin Sanomat står igen att Korso (finska) församling vill ta bort pengar från SLEY…
Money rules.
Se där åsiktsfrihetens, de mänskliga rättigheternas och frisinnets förlovade land!
Poängen med biskop Vikströms uttalande ser jag dock i det att han försökte få en kursändring, en klimatändring till stånd. Det var inte en dom om andra, det var ett slags självkritik. När man ”inifrån” kritiserar gör man det man goda avsikter, med en förhoppning att det skall leda till en förändring.
Jag tror nog egentligen att detta är allas problem. Jag vill nämligen inte tro att någon av våra biskopar innerst inne är tillfreds med den situation som uppkommit, även om biskopsmötets beslut enligt min mening tydligt bidragit till denna nya mentalitet. Men jag vill tro att man på något sätt nu blivit fånge i sitt eget system. Såväl detta rättegångssyndrom som missionspengar kan nog vara föremål för en och annan själskamp. Och väl så, för det är orättfärdigt.
För klarhetens skull konstaterar jag att beslut om missionspengar sker på lokal nivå, inte t.ex. av biskopsmötet. Men dess ideologiska stimulantia finns i biskopsmötets redogörelse, som så snart som möjligt borde ersättas av ett biskopligt herdabrev med ett helt annat innehåll.
Men det är bara kyrkan själv som kan ändra på detta. Det är inte staten, inte samhället, inte massmedia som förföljer. I massmedia har vi ”rytmgrupper” som ackompanjerar vissa trender, som tyvärr fått fotfäste också inom kyrkan.
Men vi måste själva städa vårt hus.
Eller kanske vi skall säga, utan att försöka verbalisera det fromma, utan bara det realistiska:
det är bara Gud som kan reda upp detta.
Henrik