I couldn’t care less 2?

Det börjar låta som Poliisiopisto 2, men rubriken från förra blogginlägget slog emot mig när jag kollade läget idag.

Har läst och hört olika kyrkliga kommentarer om Markku Koivistos utträde.

Och samma reaktion föds igen.

Den gode Herden sörjer över när ett av hundra får är förlorat, och går ut och letar tills han finner det.

Nu när folk skriver ut sig och alltså också Markku Koivisto så småningom (vet inte om det skett eller skall ske, sannolikt det senare) så är det ”inte så farligt”, det är så att säga mest Markku Koivistos problem.

Så länge som kyrkan inte sörjer över varje medlem som går ut, är läget beklämmande.

Jag säger inte att Markku är ”förlorad” i och med detta beslut, men i alla fall tycker jag att det är en stor förlust för kyrkan (FELK), liksom varje god broder och syster som gått innebär en stor förlust för oss alla.

Till eftertanke:

”Om någon av er har hundra får och förlorar ett, lämnar han då inte de nittionio i öknen och går och söker efter det förlorade tills han hittar det? 5 Och när han har funnit det, blir han glad och lägger det på sina axlar. 6 När han sedan kommer hem, samlar han sina vänner och grannar och säger till dem: Gläd er med mig! Jag har funnit mitt får som jag hade förlorat.”
Luk. 15:4-6

Jag skulle dessutom inte undervärdera den inverkan detta kan ha på andra grupper i kyrkan. Låt mig uttrycka mig försiktigt, för det är bäst att inte ”veta” för mycket: jag är inte alldeles säker på att Markku Koivisto handlade helt vist, för prognosen för rörelser som går ut brukar inte vara så god.

Men: om HERREN har kallat Markku och bett honom ta detta steg, då är det välsignat från början till slut! Vem är då jag att jag ifrågasätter detta.

Jag kan mycket väl förstå Markku Koivistos frustration – vem känner inte igen sig?

Men för mig utgör just sändebrevet till Laodicea en modell för att ännu stanna:

Se, jag står vid dörren och klappar på. Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig. Upp. 3:20

Sedan när den rösten tystnat, är det bäst att gå! Men ännu hoppas vi och ber vi att den rösten skall kalla på oss alla och göra något nytt med oss alla.

Henrik

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.