Det finns ett bevingat uttryck som lyder I couldn’t care less. Detta uttryck innebär alltså att jag verkligen inte bryr mig. Urpsrungligen sade man I could care less, och det hade samma betydelse, ett slags sarkasm. Jag struntar i det, jag är totalt likgiltig för det.
Jag har mycket tänkt på ett ord som handlar om påsken, eller kanske faktiskt om Annandag påsk. Det handlar om vad påskens facit blev.
Vi har ännu en gång blivit påminda om det största av allt som har hänt på denna jord, påskens händelser.
Korsens budskap. De tre korsen: det mittersta, det högra och det vänstra.
Det mittersta korset är ju det centrala, ur alla synvinklar sett. På det hängde den oskyldige, som bar och borttog världens synd. Utan det korset hade mörkret blivit bestående. Den verkliga hopplösheten hade varit vårt eviga villkor. ”Men nu har Kristus uppstått såsom förstlingen..”
Korset till höger om Jesus skiljer sig från korset till vänster om Jesus. Troligen såg de rätt lika ut, men ändå var det en evighet mellan dem.
Deras liv hade varit ungefär likadant. De hade förtjänat sitt straff. Men den ene av dem förstod på slutrakan att hans enda hopp var mannen på det mittersta korset. Det högra korset är så ett vittnesbörd om ett ofullständigt liv, sådant som mitt och ditt, men om ett hopp som fanns mitt i alla bedrövelser.
Det vänstra korsets budskap är skrämmande. Ingen ånger, inget hopp, bara en livsfacit, svärord och förhärdelse. Inte ens med döden för ögonen sökte han något annat! Det är hopplöshetens symbol.
Men ordet som uttrycker påskens facit?
Jag tänker på 2 Kor. 5:14,15.
Ty Kristi kärlek driver oss, eftersom vi är övertygade om att en har dött i allas ställe, och därför har alla dött. 15 Och han dog för alla, för att de som lever inte längre skall leva för sig själva utan för honom som har dött och uppstått för dem.
Vers 15 talar om det som är annorlunda efter påsk.
Men hur är det?
När man ser ut över världen, också på nära håll i det finländska samhället, får man nog det intrycket som uttrycks i rubrikens I couldn’t care less!
Påsken har börjat försvinna, dess enda betydelse är att det är ledigt från jobbet. Det är påskens budskap för ganska många, förefaller det.
Men: innan vi drar förhastade slutsatser, måste vi stanna upp en liten stund.
Om den frågan ställs till oss kristna, vad blir svaret då? Vi har fått hoppets budskap, ett budskap som är ett större besked än om någon skulle få en medicin som botar all cancer. Men vad har förändrats?
Säkert mycket. Den som tror på mig skall leva om han än dör, säger Jesus. Det gäller!
När vi för många år sen hade ett seminarium om evangelisation konstaterade en tysk präst och föreläsare att man inte för lättvindigt skall tala om människor som är likgiltiga för evangeliet, eller rentav motståndare till kristen tro. Han frågade: hur många av dessa människor har fått en verklig chans? Hur många av dem vet vad det kristna evangeliet innebär?
Frågan har blivit kvar i mig. Det är klart att varje människa har ett ansvar för hur han eller hon förhåller sig till sanningen. Men Paulus talar om påskens facit just ur det perspektiv att det gäller alla.
En har dött i allas ställe.
Vad har vi kristna gjort för att göra det känt? Påskens facit blev ju missionen. Jesu lärjungar skulle vänta på pingsten, de blev utlovade kraft från höjden, att den Helige Ande skulle göra dem till påskens vittnen.
Men sen skulle de ut med evangeliet, till människorna.
Har detta skett? Håller vår tids kristna människor på att glömma påsken? Gäller de hemska, kalla orden i rubriken oss?
Jag är rädd för att det finns en smitta, som har drabbat oss. Vi behöver hjälp.
Så att påskens liv drabbar livet-
Henrik