I nätupplagan av tidningen Kotimaa skriver docent Mika Vähäkangas några rader, som enligt min mening träffar rätt. Det är precis detta jag försöker säga på ett sämre sätt. Det är inte fråga om ett önsketänkande, utan om en beskrivning av nuläget, det läge som jag tror att vi alla måste inse att har kommit.

Det handlar inte i Vähäkangas’ text om vad han önskar (jag vet inte alls vad han tänker), utan han konstaterar att så sker ändå.

Suuressa osassa maailmaa kirkollinen tilanne on aivan toisenlainen. Ekumeeninen tilanne on mennyt niin sekavaksi, että tarkasti säädelty kirkollinen elämä ei enää ole entiseen tyyliin mahdollista, Vähäkangas sanoo.

– Mielestäni on yhdentekevää, mitä piispat asiassa sanovat tai tekevät. Säätiön jumalanpalveluksissa ja ehtoollisella käy kuitenkin väkeä. He saavat siitä hengellistä ravintoa. Eikä myöskään joku tällainen ”päivystävä dosentti” voi mennä sanomaan, että asiassa olisi jotakin pahaa, Vähäkangas toteaa.

Därför tror jag att linje där man försöker få kontroll över situationen på sikt bara leder till att man mister kontrollen över situationen. Och som känt gäller detta många flera grupper och gruperingar och nätverk än någon stiftelse här och där.

Det som kan rädda och hjälpa är att biskoparna utövar andlig makt genom att vägleda människor med Guds Ord, be, samtala, sitta vid samma bord, uppmuntra. Jag har försökt säga att det inte handlar om illvilja (sådan kan nog också finnas) utan om ett försök att rädda en struktur och en stil som inte mera kan räddas. Tiden är en annan. Ohjälpligt.

Om jag slår näven i bordet och säger nu gör ni så, åt studerande, så svarar de ”jasså?” och gör som de tycker. Nog finns det mycket i den gamla ordningen som fortfarande gäller och håller, men, som docent Vähäkangas framhåller, så går det inte längre att med lagar och paragrafer och förordningar reglera det andliga och kyrkliga livet till alla delar.

Jag har också framfört tesen att ju mera en annan verksamhet sammanfaller med kyrkans egentliga målsättning desto mindre skall kyrkan opponera sig mot den och problematisera den – även om den kan innehålla element som man inte till alla delar är så förtjust i.

Man kan nå människor också idag. Man kan samla människor. Det är nog ”Omkring Ditt Ord, o Jesus” som är grundmelodin. När människor hör Guds röst, var än detta sker (alltså också i kyrkans mitt och när en biskop talar), så föds en samling. Denna samling kan inte åstadkommas genom dekret och resolutioner, eller en sträng politik.

Därför tycker jag att vår postmoderna tid också innehåller möjligheter, men inte sådana som enhetskulturen hade med en stark ledare och lydiga legater.

Om nu någon uppfattade detta som ett förespråkande av anarki, så har han eller hon helt missat poängen.

Men om någon omfattar det som en utmaning till andligt ledarskap, till att förkunna Guds Ord, utlägga, vägleda, handleda, samtala, överväga – ja då kan jag säga ”Amen”.

Henrik