Vatikanen: Homosexuella får inte antas till ordnar eller utbildas till präster

Personer med starka ”homosexuella tendenser” får inte släppas in på Katolska kyrkans prästutbildningar, och inte tillåtas att gå med i kyrkans ordnar.

Det är innebörden av ett brev från Vatikanens statssekreterare Tarcisio Bertone till alla katolska biskopar i världen.
Brevet bekräftar och befäster en instruktion som Kongregationen för katolsk utbildning publicerade 2005 och som anger bedömningskriterier för kallelser hos personer med så kallade homosexuella tendenser.
”Instruktionen är universell och ska tillämpas utan undantag” skriver kardinalen i brevet som uppges vara Vatikanens svar på ett stort antal förfrågningar och krav på förtydligande sedan instruktionen blev offentliggjord.
I den står det att ”Kyrkan hyser djup respekt för personerna i fråga men kan inte tillåta att de som praktiserar homosexualitet, visar djupt rotade homosexuella tendenser eller stödjer den så kallade gay-kulturen antas till prästseminarier eller heliga ordnar.” Vidare förklarar man att ”Sådana personer befinner sig i en situation som allvarligt hindrar dem från att relatera till kvinnor och män på rätt sätt.” Kongregationen varnar också för att blunda för ”de negativa konsekvenser som kan komma av att personer men djupt rotade homosexuella tendenser” vigs till präster eller antas till de religiösa ordnarna.
Tarcisio Bertone, som är Vatikanens högst uppsatte kardinal och vars roll ofta jämförs med en premiärministers, påpekar nu i brevet att reglerna i 2005 års instruktion gäller inte bara kandidater till stiftspräster utan även de till ordnar och kongregationer.

Ur Tidningen Dagen

Kort kommentar: Det är mycket svårt att publicera sådana nyheter eller att ens diskutera ämnet. Märkligt nog har inte särskilt många ramaskrin höjts över denna nyhet, och det kan bero på att katolska kyrkan, som varken godkänner kvinnliga präster, homosexuella präster eller aborter upplevs avlägsen.

Varje bibelläsare kan dock se vad där står. En annan linje blir dock att fråga: har Bibelns budskap relevans för vår tid? Finns det någonting i texten som öppnar för en annan, för att inte säga motsatt tolkning? En grundläggande syn är ju att hermeneutiken (bibeltolkningen) måste gå i linje med vad texten säger, inte komma till ett nej om texten säger ja, inte till ett ja om texten säger nej. Sen kan man alltid från fråga till fråga avgöra om det finns något som gör en utsago i NT begränsad i något avseende – en avgränsad mottagargrupp, en tidsperiod el. motsvarande.

Svårare är dock att – ur kristen synvinkel – säga att man inte kan lita på Paulus. Säger man så har man nog målat in sig i ett så svårt hörn att man har svårt att komma ut. Med tilliten till Paulus, som ju NT överallt bekräftar, står och faller många av de mest centrala orden i NT. Hit hör också det revolutionära ”här är icke jude eller grek, icke träl eller fri, icke man och kvinna, alla är Ni ett i Kristus Jesus”.

Många av just Pauli ord väcker idag många upprörda känslor. Det finns en konsensus i att mycket av det som Paulus sade är sådant som man ju inte längre som modern människa kan instämma i. Och i förlängningen sägs en del om Pauli bildning, hans insikter och kunskaper och om hans roll i den kristna kyrkans teologi.

Men vi behöver inte gå längre tillbaka i tiden än ca 30 år, så skulle inte denna nyhet ha upprört någon. Det var ju såväl kyrkans som samhällets konsensus att man inte skulle bli präst om man har en homosexuell läggning.

Skulle förklaringen vara att det skett något med oss nutidsmänniskor, att vi fjärmat oss från något sådant som vi borde ha hållit fast vid?

Frågeställningen är djup och stor. Och mycket avgörande för vår kyrka, vår värld, vårt Europa icke att förglömma.

Här är två olika frågeställningar, också med hänsyn till den begränsade frågeställningen som nyheten innehåller: den katolska kyrkans prästutbildning.

Den ena är frågan om detta beslut av Vatikanen är i linje med kristen teologi, i tiden av alla kyrkor erkänd.

Den andra handlar om att ingen kristen kyrka trots sin grundsyn får avvisa någon människa med något problem, någon avvikelse, någon särart, någon identitet.

Jag tror nog att tyngdpunkten skall ligga i hur man lever, inte i vilka frågor man kämpar med i sin själ. Vatikanen talar ju om dem som ”praktiserar homosexualitet”, eller som har djupt rotade homosexuella tendenser eller stöder gay-kulturen.

En del av frågeställningen måste sannolikt ses i ljuset av den katolska kyrkans problem. Samtidigt är uttalandet en påminnelse om hur de kristna kyrkorna fram till våra decennier har tänkt, lärt och trott.

Den svåra frågan, som man bör kunna diskutera under sakliga former (jag finner Hbl:s teckning idag osaklig och tendentiös), är att kunna skilja mellan sak och person.

Frågan är om det kristna svaret på homosexualiteten är ett bejakande, en förståelse som uppmuntrar till fortsatt involvering i allt högre grad. Jag tror ju det inte. Och den som vänder sig till Bibeln för att få svar kan knappast förneka att Bibeln är mycket tydlig på denna punkt. Också detta är en samtalsfråga, man får argumentera, fråga, ifrågasätta, om man har skäl därtill. Men det kan inte inom de kristna kyrkorna handla om att avvisa Bibeln som den högsta regel och norm enligt vilken alla läror och lärare skall prövas och bedömas.

Den stora frågan – på livsområde efter livsområde – blir därför vilken plats Guds Ord får i vårt liv.

Henrik

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *