Pelle Poluha: "Abortkulturen bejakar vår mörka sida"

Läs vad den svenska bloggisten och apologeten Pelle Poluha skriver om abortkulturen, en text som lika väl kunde gälla, eller kanske hellre gäller Finland lika mycket.

Jag kunde hänvisa till hans bloggsida, vilket jag gör, men av rädsla för att alla inte kollar vad han skriver, publicerar jag hans text också här.

Så skriver Pelle:

I söndags läste jag den gripande berättelsen om Clara Rojas som varit kidnappad av Farcgerillan i Colombia under sex år. Nu är hon fri och har återförenats med sin son som både föddes och tillkom i fångenskapen (om hon blev våldtagen framgår inte). Sonen, Emmanuel, tog gerillan ifrån henne när han blev sjuk. Clara Rojas’ modersinstinkter fick henne då att reagera kraftfullt. Med hennes ord:

Det var en fruktansvärd tid. Oron, ångesten, att inte veta något om mitt barn. Jag fokuserade på två saker: att överleva och att se till att min son överlevde. Jag skrev brev, hungerstrejkade, jag gjorde allt jag kunde komma på för att dra uppmärksamhet till min son, säger hon.
En gång hungerstrejkade hon i 16 dagar och är fortfarande förvånad över att hon inte dukade under.

Här har vi en kvinna som under mycket svåra omständigheter gör allt för sin son. Hon riskerar till och med sitt eget liv för att dra uppmärksamheten till honom. Så ska det vara! Föräldrar ska sätta sina barns intressen för sina egna. Och de gör det, för det mesta. Men kontrastera detta med de kommentarer jag får höra om varför kvinnor gör abort och på så sätt dödar sitt ofödda barn:

– “Hon kanske inte har råd att ta hand om barnet! Vadå gå till socialen, det vore ju pinsamt!”
– “Jag kände inte att jag kunde ta emot barnet just då. Jag ville plugga & resa. Det gick bara inte.”
– “Man måste ju tänka lite på barnet också. Hur kul vore det att födas oönskad?”
– “Kondomen sprack, vad ska man göra?”
– “Jag var för ung för att bli mamma. Vadå ta ansvar för sin sexualitet? Man kan ju inte avstå från sex!”

Kommentarerna är från minnet och därför inte ordagranna. Men de visar alla på en makalös och ohämmad egoism, fjärran från den kärlek som alla föräldrar är skyldiga sina barn. Denna hänsynslöshet mot det ofödda barnet beror på ett par olika saker. För det ena dröjer det innan modern med sin kropp verkligen känner att hon har en levande liten varelse inom sig, även om så är fallet. Och ännu längre dröjer det innan hon ser barnet med sina egna ögon. Relationen till det ofödda barnet får därför ingen eller väldigt liten näring av våra fem sinnen. För det andra bejakar abortkulturen vår mörka sida, den som säger “tänk på dig själv och skit i andra”. Resultatet blir att 36000 barn dödas varje år i Sverige utan att mer än en handfull människor höjer på ögonbrynen.

Det är inte bra.

Pelle Poluha 24.07.2008 http://basun.poluha.se

Läs gärna texten i ”original”..där finner du andra goda texter också!

Henrik

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *