Quod non est biblicum, non est theologicum

Quod non est biblicum, non est theologicum – det som inte är bibliskt, är inte teologiskt – är ett för litet använt uttryck. Man behöver naturligtvis inte citera det på latin, det viktigaste är själva principen.

Jag kom att tänka på den när jag läste intervjun i Kotimaa med förre kollegan (tidigare kyrkoherde i Kannelmäen seurakunta i Hfors), prosten Pentti Simojoki, en av den finska pietismens ledare (körttiläisyys). Han har sagt att kyrkan skall välsigna samkönade par om dessa ber kyrkan om det.

Simojokis ståndpunkt fick offentlighet i samband med en diskussion på de finska pietistteologernas konferens, dit pensionerade prosten Liisa Tuovinen kallats att tala (kallelsen sändes före Tuovinen förrättade kyrklig välsignelse av ett lesbiskt par i ett kyrkligt utrymme).

Pentti Simojoki är en uppskattad förkunnare och själavårdare. Hans ställningstagande kommer säkert att ha betydelse.

Men när jag läser broder Penttis motiveringar, uppstår nog många frågetecken. Han säger att ”om ett (samkönat) par ber om kyrkans välsignelse så betyder det att Herren redan varit där.”

Siteerasin kommenttini aluksi körttiteologien kärkinimiin kuuluvaa kouluneuvos Matti Pesosta. Hän toistaa 1930- ja 40-lukujen Hengellisissä Kuukauslehdissä tämän tästä, että me emme mene minnekään, missä Herra ei olisi jo ollut, Simojoki kertoo Kotimaalle.
– Me emme siunaa ketään väkisin. Herra on jo edeltä ollut näiden parien luona ja tehnyt työtään, jos he tulevat siunausta pyytämään.

http://www.kotimaa.fi/kotimaa/index.php?option=com_content&task=view&id=5803&Itemid=38

I citatet som Simojoki hänvisar till säger Matti Pesonen alltså att vi inte går någonstans dit Herren inte redan gått och där Herren inte redan varit.

Rent teologiskt tycker jag att detta handlar om det inre ordet. Denna syn innebär att det finns en annan norm och en annan uppenbarelse av Guds vilja än den Heliga Skrift.

Vi har fått lära oss att den Heliga Skrift är den enda regel och norm enligt vilken alla läror och alla lärare skall prövas och bedömas.

På något sätt, eller kanske på många sätt, verkar diskussionen sympatisk. Simojoki vill helt säkert möta människor och hjälpa dem. Det är förvisso sant att Jesus var alla människors vän, att Han umgicks med de utstötta och föraktade.

Men:
Gav Jesus grönt ljus för ett liv i strid med Guds Ord?

Och:
Finns det verkligen inget annat sätt att möta människor än att bejaka allt de (vi) gör?

Och ännu:
Är detta bemötande verkligen att hjälpa människor?

Vilken är den teologiska motiveringen? Den frågan måste betyda att vi kan finna öppningar i Ordet (jfr rubriken). Men är inte Ordet mycket klart? Och tror vi inte att Guds vilja finns uppenbarad i Bibeln? Tror vi inte att Guds vilja är god, att Bibelns Ord är goda, ljusa och fulla av välsignelse?

Våra tolkningar behöver inte vara detsamma som Guds Ord. Säkert inte. Just därför måste kyrkan nu argumentera utgående från Guds Ord. Människans godhet är inte större än Guds godhet.

Vi måste alltså ännu en gång söka oss till Guds Ord. Där finns vägen, där finns välsignelsen och ljuset.

Ditt Ord är mina fötters lykta och ett ljus på all min stig Ps. 119:105

Henrik

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.