Skriv under eget namn

En försynt förhoppning vill jag framföra här i klartext: skriv gärna under eget namn!

Jag skriver helt öppet, alla vet vem jag är (och de som inte vet kan ta reda på det). Inget hemligt, inga pseudonymer som man kan gömma sig bakom.

Om man menar sig ha något att säga, vilket man oftast har, varför kan man då inte skriva helt öppet??

Under det förra inlägget finns (igen) ett inlägg av en person som försöker säga mig ngt, men jag förstår inte säkert vad personen avser.

I mitt förra inlägg avsåg jag flera olika händelser som har varit och är aktuella i flera olika stift, bl.a ärkestiftet, Uleåborgs stift, Tammerfors’ stift, St. Michels stift, Kuopio stift, Esbo stift och Borgå stift. Kanske ytterligare ngt stift om vi räknar med frågor som anhängiggjorts de senaste åren bara.

Också det faktum att man ser sig tvungen att använda pseudonymer tycker jag ytterligare bekräftar misstanken om att vi inte kan samtala i kyrkan. Det är något slags krypskytte i stället för ett öppet samtal.

Varför? Är det så farligt?

Om man inte vill ge offentlighet åt sina tankar kan man ju alltid skriva direkt. Eller ringa.

Och om man antyder något (som läsaren kanske inte förstår) kan man då inte tala mera öppet?

Självkritiskt frågr jag mig också vad det beror på att någon inte vill tala öppet med mig. Man behöver ju inte säga mera än man vill, men varför man inte kan stå för sina åsikter är för mig något av en gåta.

Men: den som vill fortsätta med pseudonymer mm, får göra det. Som regel tycker jag dock att om någon kritiserar någon offentligt, så ska man inte göra det utan att skriva ut sitt eget namn. Det anser jag är en etisk nödvändighet. Det kan ju hända att de som skrivit inte har avsett mig, utan att de avser ngn annan.

Jag försökte dock säga i mitt förra inlägg att jag tycker att man i kyrkan borde avstå från processandet och ”maktåtgärder” så långt det är möjligt. De exempel jag avser i min blogg, och som den som följer med läget i kyrkan nog känner igen, handlar om frågeställningar där jag ibland teologiskt är av samma mening som ”offret”, men också där jag ibland är av samma mening som de som använder dessa ”hårda” instrument för konfliktlösning. Jag tycker därför – om jag förstår den anonyme insändaren rätt – att kritiken inte riktigt träffar, om han (skriver frimodigt makulinum..) anser att jag motsätter mig dessa metoder när jag och mina meningsfränder är offer, men understöder dem när teologiska motståndare är offer.

Så är det alltså inte.

Nu har kyrkan gett samtalet ifrån sig, och väljer att sluta tala med varandra. Som inför en förestående skilsmässa.

Oroväckande!

Kanske låter det provocerande, men måste ju ändå fråga sig: tryter argumenten? Om inte: låt oss då tala ut!

Henrik

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.