Detta är ett självkritiskt inlägg.

Jag träffade häromdan en släkting som hälsade mig med orden: Tacka Herren, ty Han är god, ty hans nåd varar evinnerligen.”

Hon berättade om lovsångskvällar och -körer. Om hur Herren gjort mäktiga ting!

Efteråt tänkte jag: hos mig finns ingenting av detta.

Det är bara suckar och mycket mera håhå-jaja en Hallelu-Jah (lova Herren).

Så är det.

I någon text står det visst ”sliten av strider”. Men kanske man inte ska skylla ifrån sig.

Du klädde av mig sorgens dräkt.

Kanske suckandets kläder också kunde försvinna i samma tvätt.

Henrik

P.S. Jag har nog läst det. Det där med att det är bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret. Jag vet det nog, sådär i teorin…