Synd och synd om

Diskussioner om det förfärligt tragiska som hände i Kauhajoki har blossat upp på allvar.

Det finns mycket jag har reagerat mot, och skriver bara av mig vissa tankar.

Jag tycker att det är att söka billiga politiska poäng när man börjar kräva inrikesministerns avgång för detta. Om det under undersökningens gång visar sig att något väsentligt är försummat som kunde ha gjorts, då blir saken en annan. Men ingen, läs ingen, kunde förutse detta, då och där nämligen, vi är många som i olika seminarier och föredrag varnat för att sådant kan ske. Men ingen vill vara efterklok i detta avseende.

Jag tycker heller inte att man i första hand skall utpeka den stackars polisman som ”missade” i bedömningen. Han hade inte tillgång till allt material som vi nu har tillgång till. En av förövarens vänner sade att han var snäll och trevlig, ”en helt vanlig ung man”. Om inte ens vänner kunde förutse, hur skulle då en kontroll, som sedan alltid synas i kanterna, kunna förutse detta. Så verkar det åtminstone enligt min mening just nu. Detta kan bli för mycket för en tjänsteman att bära, han, liksom alla andra inser ju att en feldömning gjorts – men på vilka grunder? Var det alltför bristfälliga? Det utreds ju nu.

Men sedan har diskussionen på ett litet olyckligt, men kanske i grunden barmhärtigt sätt rört ihop två begrepp.

Jag menar att man måste rubricera detta som mord. Det är ett avskyvärt brott att skjuta människor, 8 flickor och en pojke och en man. Och det måste – också med tanke på alla spekulationer och funderingar som rör sig i folks huvud, klart och tydligt klassas som mord.

Att det är synd om förövaren, om hans familj (Gud hjälpe och styrke dem!), att han enligt uppgift var mobbad, i gymnasiet och i yrkeshögskolan, att han hade förlorat en syster som tog honom hårt, allt detta är bidragande orsaker, och gör att vi alla tycker synd om honom. Vi följer hans föräldrar, syskon och hans vänner i våra böner, inte sant?

Men synd (mord) och synd om, i högsta grad dessutom, är inga alternativa bedömningar. De måste finnas med båda två. Ett grymt våldsbrott kan aldrig degraderas till något som gör en mördare till ett offer. Att det kan handla om ett både – och förstår väl alla. Men det är mord, och det är ofrånkomligt. Att det sedan är väldigt synd om vederbörande, skall också sägas. Det känner vi säkert alla.

För en självdestruktiv människa, en suicidal person är en sak. Att ta livet av många medmänniskor är en annan.

Det kan vara skäl att också här säga att det också är synd att ta sitt eget liv. Du skall inte dräpa, inte heller dig själv. För Gud har gett dig livet! Och vi vill alla hjälpa varann så att vi kan få ett allt meningsfullare liv!!

Men en filosofi, som har rötter i ateism och darwinism mycket tydligt, utgår från en filosofi som anser att också naturen är grym. Denna form av naturalism är farlig. Den säger att var och en måste strida ensam, strida för sig själv. Den påpekar att i naturen pågår en grym kamp, och att den kampen går ut på att de svaga måste väja för de starka.

Denna filosofi är hemsk. Utan att ens antyda att alla som förfäktar en evolutionistisk idé (den är ju en teori) eller en ateistisk livssyn skulle vara mördare och grymma, så tror jag att det finns linkar som i speciella situationer kan komma att länkas till darwinismens brist på människolivets helgd.

Livet är inte heligt, du kan skjuta en människa som du skjuter ett djur, för människan är ett djur. Det finns ingen rätt att leva. Man måste kämpa sig till denna rätt, och den går alltid (i praktiken) över någon annans (svagares) rätt.

Jesus Kristus lärde oss något helt annat. Människolivet är heligt för det är en Guds gåva. Människan är redovisningsskydlig inför Gud. Varje människas liv är unikt – det lilla, det sjuka, det ofödda, det medvetslösa, det dementa – vilket uttryck livet i dess olika skeden än har.

Därför måste kristendomens livsbejakande människosyn på nytt läras ut. Vi måste som folk och enskilda söka Gudsgemenskapen, lära våra barn förströstan på Gud, tala och sjunga om Jesus med de små. Kristendomens återkomst är mer än nödvändig nu.

Det är förhoppningsvis onödigt att påpeka att också religionen kan missbrukas. Var och en torde dock förstå att det inte är någon religiös fanatism jag förespråkar, utan den trygghet, glädje och välsignelse som ett barn känner när det får somna efter att ha bett sin aftonbön. Då talar vi nämligen om sådant som är långt utöver psykologi.

Vart jag mig i världen vänder står min lycka i Guds händer.

Henrik

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *