Förbön?

Esbo domkapitel har beslutat att inte vidta åtgärder mot prosten Liisa Tuovinen, som har välsignat ett lesbiskt par i ett kyrkligt rum.

I motiveringarna säger biskop Mikko Heikka att det handlade om förbön, och att Handbokens formulär för förbön användes i tillämpliga delar.

Jag har tidigare hört att kontrahenterna planerade ceremonin tillsammans med Liisa Tuovinen, att tre frågor ingick (som besvarades med vigselformulärets ord ”tahdon”, ”jag vill” eller ”Ja” som det heter på svenska), att ringar växlades, och att tillfället var reserverat under ordet ”bröllop” (det sistnämnda argumentet tar jag lätt på).

Avsikten var att få detta att framstå som en vigsel, och paret betraktar sig som gifta enligt vad som framkommit i intervjuer mm.

Var och en kan bedöma om detta är felaktiga slutsatser genom att se en kort del av ceremonin som senare kommer att sändas i TV som helhet.

http://www.hs.fi/kotimaa/artikkeli/
Piispa+Heikka+uskoo+homoparien+vihkikaavaan/1135239851439

(obs! videon finns på ovannämnda sida, texten delad på två rader av praktiska skäl)

MItt intryck är definitivt att detta skulle klassas som vigsel.

Endast lagfarne assessorn, docenten i kyrkorätt Pekka Leino tog avstånd från beslutet.

Biskop Heikka anser att domkapitlets majoritet ville argumentera utg från teologin, medan lagfarne assessorn ville hålla sig till juridiken.

Sanningen är dock den att Pekka Leino både stod för juridiken och teologin. Han hänvisar i sitt avvikande yttrande till Guds Heliga Ord.

Enligt de flesta kristna kyrkor är detta ett för en kristen kyrka omöjligt steg.

Äktenskapet är ett förbund mellan en (1) man och en (1) kvinna.

Det är å andra sidan klart att kyrkan kan be för alla människor. Men hållbarheten i resonemanget att detta bara är en förbönsakt framkommer om man testar formuläret på andra etiskt diskutabla förhållanden.

Jag är förvånad över att Domkapitlet i Esbo kunde gå in för detta. Ännu mera förvånad och sorgsen är jag över att Pekka Leino blev ensam om att avvika från majoritetens ställningstagande.

Efter detta frågar man sig ju:

1. För vem behövs någon utredning efter detta? De som bejakar detta gör ju det utan lov, utan formulär, utan tillstånd, oberoende av alla utredningar? För oss andra räcker det som står i Guds Ord, entydigt och klart.

2. Vad har Bibeln för ställning i vår kyrka?
Jag förenar med mig prof. Antti Laato, som i kyrkans utredning om homosexualiteten (”Voiko Raamatun sanasta ”ei” tulla ”kyllä”? i boken Homoseksuaalisuus Raamatussa ja kirkon opetuksessa), för svenska läsare: ”Kan Bibelns ”nej” bli ett ”ja”:

”Rent allmänt kan man säga, att om kyrkorna skulle komma till det slutresultatet att Bibelns ”nej” förändras till ett ”ja”, så skulle Bibelns hermeneutik resultera i en fullständig ekumenisk kris. I Bibeln skulle inte efter detta finnas någon sak eller någon detalj, som man inte om man så ville skulle kunna förändra med motsvarande hermeneutiska argumentering.”

Nu hoppas man att kyrkor över hela linjen tar avstånd från denna heresi och detta avsteg från klassisk kristen tro och att detta förblir en provinsiell ”olycka” i kyrkans arbete.

Det låter som barmhärtighet, som acceptans och medmänsklighet, men är det det?

Låt mig sist försöka betona att detta inte är den hjälp vi skall ge våra homosexuella medmänniskor. Det för dem in i en återvändsgränd och i en värld som Guds Ord tydligt tar avstånd från.

Känslan vänjer sig vid det mesta, men Ordet förändras inte.

Hur många andra frågor, också sexualetiska, borde här anföras från den heterosexuella verkligheten, som på samma sätt innebär avsteg från den gemenskap som Gud har välsignat i tidens begynnelse.

Ingen går fri, alla har samma kamp, att söka de lösningar som Guds Ord anbefaller. Och vi har alla ansvar för varann, för varandras ensamhet och känsla av utsatthet i livets mångahanda situationer.

Henrik

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.