Videon är fruktansvärd, minst lika hemsk som abortvideon (som jag också har sett).

Jag tror dock att Finska Missionssällskapet har den på sin hemsida för att väcka avsky mot en sed som egentligen inte har sina rötter i islam, utan sägs härstamma från Egypten (från en kvinna – Faraos hustru – som inte ville att vackra unga kvinnor i hennes närhet skulle bli föremål för Faraos uppvaktningar).

Efter att ha sett videon blir det uppenbart för alla hur förnedrande, obarmhärtigt och kvinnofientligt detta brutala ingrepp är. Det har lett till faror vid förlossningar, till sjukdomar och infektioner osv.

Det finns kanske sidor i mänsklighetens liv som bara kan väckas genom äckligt och fruktansvärt material. Man kan faktiskt säga att i den mån sådan videofilmer kan leda till verkliga förändringar så finns det något etiskt försvarligt i att visa det. Ingen kan påstå att sådant leder till “mersmak”, utan det handlar om videofilmer som vill avskräcka och varna för och hjälpa människor att vända sig bort från sådant.

En helt annan typ är olika våldsfilmer och videosnuttar, som kan vara “inspirerande”. Till denna kategori hör t.ex. skolskjutningar, förevisning av videor som handlar om skjutvapen, rasistiska videor mm.

I dessa diskussioner finns två sidor. Den etiska huvudfrågan: avbrytande av liv (abort), ingrepp på Guds skapelse och på människans integritet (könsstympning). Den andra frågan är om man skall yttra sig så drastiskt i diskussionerna så att man använder avskräckande bildmaterial. Om detta är relevant, dvs om man strävar efter att bryta ett barbariskt beteende, så måste frågan få djupare perspektiv än diskussioner som inskränker sig till frågan om "man skall visa". Frågan kan – i rätt sammanhang sagt – ställas: får de veta vad som sker…
Jag vill inte förespråka sådana metoder som skadar människor, men jag tror alltså att frågeställningarna är mycket allvarligare än så.

Jag efterlyser en ny och saklig diskussion om sådant material.

Om Halvar Sandell ställs till svars för sin video, vilket nu åtminstone polisen avvisar, bör då inte FMS ställas till ansvar för att tillhandahålla sådant material?

Mitt svar är i vartdera fallet att detta skall tas allvarligt och vara föremål för grundlig prövning och eftertanke. Men samtidigt tror jag, bl.a på basen av 25 år bland ungdomar på valborgsnätter, skolavslutningar, rockfester och motsvarande att ibland är det bara drastiskt material som kan väcka oss till etiskt handlande.

Dags att avskriva processerna? Dags att återta anmärkning? Dags att börja samtala – på allvar?